I mitt pojkrum var Malcolm X en ikon, och därför emotsåg jag Manning Marables biografi "Malcolm X: a life of reinvention" enormt. I jämförelse med den självbiografi som Malcolm författade (med björntjänstfull hjälp av Alex Haley) 1965 bjöd den på en långt mer komplex bild. I "Haleys" biografi redigerades mycket av den antirasistiska radikalisering som Malcolm genomgick bort, av det enkla skälet att Haley - som Playboyjournalist - ansåg att ett för radikalt budskap skulle skrämma bort läsarna.
När jag läser Per Wirténs recension av Marables bok känns det som att hans fokus är att ta loven av det radikala och i vår tid angelägna med Malcolm. Wirtén kallar Malcolm X för "fundamentalistisk rasist"; en nidbild sett till det arv X lämnade och den riktning han utvecklades i.
I mitt pojkrum gick Malcolm från att vara en radikal ikon för att han förkroppsligade kompromisslöshet, till att bli (och än i dag förbli) en radikal förebild för att han kombinerade militant engagemang med förmågan att ompröva idéer som lett in i återvändsgränder.
Historiker tvistar om ifall det var det rasistiska Nation of Islam som Malcolm lämnade som mördade honom; det är ett faktum att han förföljdes av dem - och FBI - när han efter pilgrimsfärden till Mecka och en rundresa i Afrika fullständigt förkastade rasläror och omfamnade internationalism och närmade sig socialistiska slutsatser.
Att i eftermälet om någon som verkade i ett genomrasistiskt samhälle och lyckades bekämpa såväl samhällets som sin egen rasism skriva att han var en "fundamentalistisk rasist" är att sätta sig på höga hästar med facit i hand. Vilket är trist, givet att Wirtén brukar bidra med bra och jordnära riktlinjer i kamp mot rasism i dagens Sverige.
Nathan Hamelberg
Nathan Hamelberg är antirasistisk aktivist.