Sovjet är tillbaka på scenen, som stil och sken. Kremls röda stjärna har fått ny lyster; inte längre ett löfte om framtiden, men en romantisk spegel för saknad.
I Stockholm drömmer militarister om det kalla krigets återkomst med hammaren och skäran på u-båtarna. I sin bok från det ockuperade Krim rapporterar Kalle Kniivilä om en påtaglig längtan efter det gamla Sovjet, i en folklig fantasi om ett tillstånd som aldrig fanns. Och i Moskva skriver poeten Lev Rubinstein på sajten grani.ru om en nostalgisk våg av sovjetisk "restauration". Stjärnan har alltid varit lockande, och ofta lyckats överglänsa systemets förruttnelse.
Nu kan man läsa Rubinsteins kolumner från det förfärliga 2014 i "Ryska dagsedlar". Det är fräna saker. Inte alls som man förväntar sig från en avantgardepoet. Han tar otvetydig ställning för Majdan och mot den ryska propagandan om ukrainsk fascism. Propaganda? Det framstår mer som läckor på ett avloppsrör, svarar han.
Även Rubinstein själv är upptagen av Sovjet. Han använder minnen från sin uppväxt - han föddes under Stalinåren - för att hitta det ryska eländets linjer. Sovjet är inte bara en projektionsyta för verklighetsflykt, det är också ett kvardröjande klangrum som innesluter allt. Han lever i ett land som bytt namn, men inte vill klara ut sambanden med det avlagda.
Det är komplicerat. Han skriver med koncentrerad överskruv. När orden tar mark sticker de i väg med hög hastighet. Man tvingas springa på allt, för att till sist utmattad dra slutsatsen att läsa i korta avsnitt.
Jag slogs omedelbart av röstens närvaro. Han skriver talande texter. Senare får det sin förklaring. Före Sovjets fall kunde han inte publicera sig, och läste i stället högt i små sällskap, där även Vladimir Sorokin ingick. Han skrev på kartotekskort, sådana som fanns i bibliotekens söklådor, med några korta rader på varje. En del samlades för 14 år sedan i "Tiden går, ur Det stora kartoteket". Ett slags underbara ryska litterära motsvarigheter till Steve Reichs amerikanska musikminimalism.
Rubinstein formades med andra ord av dissidentkulturen. Och det är där jag tycker det här blir intressant på allvar.
Samtidigt som rysk tv kör gamla sovjetiska filmer i repris, verkar konstnärer och intellektuella försöka återanvända kulturens andra sida: dissidentrollen. I Masha Gessens bok om Pussy Riot anknyter Nadja Tolokonnikova utstuderat medvetet till gamla dissidenter. Men fungerar det? Lev Rubinstein vill nog, men tvivlar och brottas. Hur gör man motstånd med text 2014?
Jag har en faster som envist hävdar att Putin är en ny Stalin. Skrattande brukar jag lugna henne. Ryssland är inte en totalitär stat. Fest- och avrättningsplatserna hänger inte samman som de gjorde 1937. Vildsvinsvåldet har ännu en annan karaktär. Men OS-festen i Sotji länkades onekligen till övergreppen mot Ukraina på gammalt manér.
"En skönhet mot bakgrund av en icke mindre gränslös mardröm i vardande", skriver Rubinstein om affiniteten mellan 1937 och 2014, om den "rytm i tiden" som han försöker spåra. Håller min faster, trots allt, på att få rätt? Putin är i sådant fall inte en upprepning, men en utveckling.
Men dissidentens position kan ändå inte upprepas i enkel betydelse. Under 1900-talet spelade texter avgörande roll för politiken och människorna. Böcker var magiska föremål. I Argentina blev den som läste "Det kommunistiska manifestet" avrättad. I Sovjet blev den som hånade samma bok inspärrad på mentalsjukhus.
Det var därför författarna - dissidenter i öst och intellektuella i väst - fick så viktiga roller som samhällets samveten. I dag är enskilda böckers makt mest ett minne. Jag tror det är en befrielse.
Rubinstein grubblar över att även dissidenternas motståndstekniker gjorts ofarliga. Hur ska man kunna skriva parodi när plutokraterna inte längre tar sig själva på allvar och skamlösheten blivit statusmarkör? Och hur ska man kunna säga sanningen till makten i Kreml när den leende svarar: "Så du säger att vi ljuger? Ja, det gör vi. Och än sen?".
Ja, hur kan man fungera som dissident, och intellektuell, om språkets tyngd har förflyktigats? Orden hänger visserligen på museum nu, men "de kommer ändå att ljuda i den hopplösa, skrämmande tomheten, innan de till sist blir hörda". Det är alltså bara att fortsätta. Ibland är det svårt att veta skillnaden mellan uthålliga insikter och lurigt självbedrägeri.
Följ Expressen Kultur och Litteratur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.
