Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Per Rydén: Den framgångsrike förloraren

Nils Schwart läser "Den framgångsrike förloraren" en värderingsbiografi över Carl David af Wirsén.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

PER RYDÉN | Den framgångsrike förloraren. En värderingsbiografi över Carl David af Wirsén | Carlssons, 772 s

År 2002 låg The Real Group på Svensktoppen med ”En vänlig grönskas rika dräkt”, en sommarpsalm med musik av Waldemar Åhlén (1933) och text av Carl David af Wirsén (1889). Det är den enda dikt av Wirsén som eftervärlden funnit värd att minnas.
Inte mycket att skryta med för en författare med sju digra diktsamlingar i verklistan och som i över tre decennier var den mäktigaste i Sveriges litterära offentlighet, medlem av Svenska Akademien från 1879, dess ständige sekreterare från 1884, strängt konservativ kritiker i Post- och Inrikes Tidningar och Vårt land – allt fram till sin död i juni 1912, då han lyckades överleva sitt främsta hatobjekt August Strindberg med en månad.
Carl David af Wirsén är den utan jämförelse mest föraktade, förlöjligade och förkastade personen i svensk litteraturhistoria. Och den mest förtalade? Nej, han förtjänar sitt dåliga rykte. Allt färre gillade honom i hans samtid, ingen gör det i hans eftervärld – han får vara tacksam om en vänlig grönska skymmer hans grav i Uppsala.
Dock finns det en person som förbarmat sig över denna postuma varg i veum – Per Rydén är professor emeritus i press- och litteraturvetenskap i Lund och har ägnat fyra år av sitt otium åt att skriva en ”värderingsbiografi” över Wirsén. Inte för att han delar hans värderingar, utan därför att det var en bok som behövde skrivas för att i någon mån klara ut begreppen.

Jag har läst den med spänd och road uppmärksamhet. Fram tonar bilden av Wirsén som en självömkande, maktlysten, intrigant, grinig, oförstående liten skitstövel som inte tålde minsta kritik riktad mot honom själv. Fast så skulle aldrig Rydén uttrycka sig – det är min bryska sammanfattning av hans omfångsrika bok; sånt man gör i kvällspressen.
Rydén bemödar sig verkligen om att förstå varför Wirsén blev som han blev, men kommer egentligen inte fram till något annat än att han inte kände sig älskad av sina nyadliga föräldrar. Och han blev inte populärare för att han valde fel yrkesbana och fel fru (som han snart slutade älska).
Han ägnade därför resten av sitt liv åt att maktmässigt kompensera sig inför släktingarna, hamra fast deras hopplöst traditionella värderingar med järnspik i skrivpulpeten, ställa in sitt fadersuppror och hånleende hänga upp rader av författarhjärtan på slaktarkrokar.

Men han lyckades ju aldrig putta ut sina favoritoffer – Strindberg, Heidenstam, Levertin och Lagerlöf – ur litteraturhistorien. Tvärtom var det han själv som kastades på sophögen med en spottloska som avskedshälsning.
Ingen kan dock klaga på Wirséns arbetskapacitet, bildning och beläsenhet. Han behärskade samtliga stora kulturspråk och anmälde mer utländsk litteratur – som han visserligen sällan gillade – än någon annan.
Det var med den meriteringen som han – mot Oscar II:s vilja – såg till att Svenska Akademien tacksamt tog emot Alfred Nobels generösa testamentserbjudande att få dela ut historiens första och största globala litteraturpris.
Varje gång kungen inför världens ögon gratulerar årets nobelpristagare i litteratur och känner ett rest långfinger picka i handflatan, bör han vara medveten om att det är Carl David af Wirsén som tackar för senast.
Skitstöveln tog ändå hem spelet till slut.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!