Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Per Olov Enquist

Bilderna av Erlander motsäger varandra

1969 lät Tage Erlander kronprinsen Olof Palme ta över rodret. Privat tvivlade han på sin roll som galjonsfigur i den starka regeringen. Foto: Olle Seijbold / DN
P O Enquist läser om en älskad ledares överlämning av rodret – och hoppas på mer. Foto: Suvad Mrkonjic

Utgåvan av Tage Erlanders dagböcker har nu nått fram till sista volymen, 1969.

P O Enquist läser om en älskad ledares överlämning av rodret – och hoppas på mer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

Foto: / GIDLUNDS FÖRLAG

TAGE ERLANDER 

Dagböcker 1969

Gidlunds, 108 s.

Den sjuttonde och sista av Tage Erlanders dagboksvolymer är ganska kort, endast 108 sidor. Det är hyllningarnas tid, alla kort ligger rättvända, man har inåt enats om Palme som efterträdare. Erlander reser oavbrutet runt i riket och håller tal - eller ska man skriva att han "skickas runt"? Monumentet Tage Erlander företer inga sprickor, men själv mår han inte så bra.

Egentligen har han inte mått bra sedan Wennerströmaffären, ett par år tidigare.

Han hade befunnit sig på semester vid Medelhavet när spionhistorien exploderade, och regeringskamraterna brydde sig under några dygn inte om att kontakta honom. Var hans röst förstummad, eller negligerad? Han är ytterst nära att avgå. Misstanken att kamraterna inte respekterar honom, oduglig att hanterar krisen, gnager honom. In till avgångens rand. Och släpper honom inte ens under avgångsårets hyllningar.

Det återkommer oupphörligt i dagboken. Och nu är karriären snart slut, och han summerar och summerar.

"Under vintern betraktades jag som helt borta. En mer förödmjukande lame-duck-period har jag inte kunnat tänka mig än den jag genomlevt efter den stora valsegern l968. Jag har praktiskt taget varit helt avsågad från inflytande. Efter mycket tjatande fick jag till slut en föredragning av budgeten, men för sent, och ofullständigt. Men även Wickman gav mig för knapphändiga informationer för att jag skulle ha haft möjlighet att förstå den katastrofala dumhet regeringen gjorde i budgeten."

Han läser begravningstalen, det känns egendomligt. Den betongbunker han samlat omkring sig i regeringen inger ingen trygghet.

"Pinsamt att jämföra bilden av mig sådan den nu framställs och verkligheten. Bittert att fundera över vad jag kunnat uträtta, mot vad det blev. Var har felet legat, var det lättja? Jag tror det knappast. Obenägenheten att säga ifrån har skapat många svårigheter. Hur många gånger har jag inte avstått från att driva en mening sedan jag sagt min uppfattning. Eftersom alla vet att jag alltid ger med mig är det ingen som lyssnar. Det sista året har ju varit ett rent helvete av detta skäl."

Den som tystnar först, han förlorar. Den sorgsne demokratens upptäckt av intellektets begränsningar.

Denna sjuttonde och sista dagboksvolym är visserligen mindre spektakulär, och kortare, än de tidigare. Men jag har läst dem alla, och starkt uppskattat underhållningsvärdet, som är unikt. Men lite undrande lägger jag nog ifrån mig denna sista.

Han läser begravningstalen, det känns egendomligt. Den betongbunker han samlat omkring sig i regeringen inger ingen trygghet.

 

Två bilder motsäger varandra. Den ena talar om ett gnälligt monument gjutet i ett stycke. Då låter vi oss lockas - men kanske bedras? - av just krackeleringar och bekännelser på ytan: förkylningar, ojanden och självkritik. De förtrollas vi av, eftersom endast en järnkansler besitter detta mod.

Den andra bilden är den av en extremt framgångsrik ledare. E är ledare för det statsbärande partiet. Men han kanske i själva verket är styrd av efterkrigstidens starkaste svenska regering, ett gäng som aldrig ger sig eller tystnar: då blir Erlander bara en älskad galjonsfigur i deras mitt, fram till Palmes trontillträde.

Ja, vilken bild är sann? Och hur styr man ett bunkergäng?

Det gäller att läsa det finstilta. Denna sjuttonde slutvolym avslutas som följer, signerat utgivaren Sven Erlander. "Tage Erlander skrev dagböcker också efter sin statsministertid - fram till och med 1984. Dessa är omfattande och ger en god uppfattning om hans liv och verk samt hans relation till den nye partiordföranden, den nya regeringen och det politiska livet."

Dem får vi inte läsa! En bomb? Eller bara sanningen, till sist?