Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Per Olov Enquist

Axel Odelberg / Äventyr på riktigt

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

BIOGRAFI
AXEL ODELBERG | Äventyr på riktigt. Berättelsen om upptäckaren Sven Hedin | Norstedts

Angående en dagsaktuell kris: den 5 augusti 1901 slår Sven Hedin läger i en dalgång 4850 meter över havet endast en dagsmarsch från den tibetanska huvudstaden Lhasa. Lyckas han ta sig fram, tillsammans med en handfull ”tjänare” och de mulåsnor och hästar som fanns kvar (av 45 hästar överlevde bara en) skulle han bli den första europé på 53 år som kunnat besöka denna ytterst förbjudna stad.
Han har målat ansiktet med brun vattenfärg, fett och sot för att dölja sitt europeiska ursprung.
Dock upptäcks den nu lilla karavanen, och Hedin under maskeringen, och tvingas vända om. Hans raseri är stort. Han hade avsett att detta skulle bli den dramatiska kulmen i den reseskildring – en av otaliga – som han såg fram mot att skriva.
Inte blir hans grämelse mindre av att, tre år senare, en engelsk expeditionskår sändes till Lhasa: de med uråldriga mynningsladdare beväpnade tibetanerna massakrerades, 3000 slaktades, befälhavaren Younghusband tågade in och beklagade i ett ridderligt brev till Hedin att ”ha tagit den bruds oskuld som ni eftersträvade, nämligen Lhasa”. Detta lyckade folkmord väckte dock föga uppmärksamhet eftersom det engelska imperiet ju var strängt sysselsatt med utrotningar i mycket större skala på andra håll, till exempel Indien och Afrika.
I rättvisans namn: Sven Hedin blev också upprörd. ”En armé som besudlar sin väg med oskyldigt blod och intränger i de heliga templens stad” hade inte uträttat någon större vetenskaplig bragd. Fel sätt att upptäcka. Inte riktigt sportsligt.

Sven Hedin är vår störste upptäckare
genom tiderna, ingen minns längre vad han upptäckt, det rinner genom fingarna som Gobiöknens sand. Han finns i våra medvetanden som Hitlers vän, och politisk idiot. Om honom har Axel Odelberg skrivit en bok, Äventyr på riktigt. I den finns knappast något nytt, men jag har ändå sträckläst, vilket också är ett betyg. Han lutar sig tungt mot Hedins egna otaliga skrifter. Länge känns boken som ett okritiskt journalistiskt kompilat.
Trots detta: vilken historia är inte berättelsen om nationalhjältens uppgång och fall!
För generation efter generation av svenska barn – jag är ett av dem – var Från pol till pol av Sven Hedin den fantastiska äventyrsboken om Upptäckresanden som Vår Tids Hjälte. Världskartan hade ännu vita fläckar, någon kunde där tränga in.

Strapatserna var oerhörda,
skulle vara det, det ingick i myten. Den som satte foten på den okända marken blev då odödlig, då betydde det inte så mycket att infödingar levat där under tusentals år. Den västerländska imperialismen var solipsistisk: bara detta jag själv ser finns, blundar jag upphör världen att existera. Ofattbar ära till dessa det sena 1800-talets hjältar; det tog slut någon gång vid första världskriget, då satt de okända kontinenterna inne i människan.

Så småningon skulle Sven Hedin spela en viktig politisk roll, och bli notorisk som den som skrev borggårdstalet, senare Hitlers vän, och nazistsympatisör. Världsberömmelsen baseras dock på hans upptäcksresor, det är denna hans till politiken överförda auktoritet som får världen att lyssna.
Odelberg följer honom lojalt i spåren genom det inre av Asien; att läsa om detta det är en märklig dubbel upplevelse. Äregirigheten var drivkraften, den vetenskapliga pretentionen – att detta verkligen var forskning – lockade sponsorerna. Vad det vetenskapliga var är emellertid gåtfullt. Stöter han på en sjö i det inre av Tibet ägnar han veckor åt att, från en flotte, loda djupet, och skapa profiler av sjöns botten, ofta under livsfara. Ingen har, vare sig förr eller senare, haft nytta av detta.
Om européer tidigare har genomvandrat en terräng finner han utvägar, finner det oerhört viktigt att anteckna bergsbyarnas namn. Infödingarna intresserar honom föga, annat än som guider. I öknen mäter han sanddynernas höjd och sträckning; sedan blåser de bort, men han har dock mätt.
Anar han att en europé tidigare överkorsat höglandet tar han, i månadsvis, en stor lov för att kunna fastslå att just denna hans mark är ”jungfrulig”.
Att vara först är det som gäller. Den vetenskapliga substansen (ibland sophögar av krafs och avhuggna skallar hemskickade till Historiska museet) av ringa värde.
Hans världsberömmelse kulminerar när han kan visa att sjön Lop Nor förmodligen flyttat sig. ”Den vandrande sjön” döper han den till, jag medger att jag en gång älskade den, låter som någonting av Shakespeare. I dag för övrigt uttorkad och borta. Eller hans fantastiska berättelse om dödsmarschen genom Takla Makan-öknen, så småningom i bokform en internationell bestseller! Där han heroiskt fyller en stövel med vatten och återvänder att rädda sin tjänare Kasim, som stupat medvetslös tre timmar bort, den som förtrollade mig som barn!
Osannolikt bra berättad, stor fiktion. Kanske delvis sann också, men bara delvis. Märkligt att just den kamel som bar på reskassan kunde dyka upp efter något dygn och rädda den fortsatta expeditionen!

Så kan man fortsätta länge
att misstro denne svenske Peer Gynt, som erövrade sin tyska doktorstitel genom att kortfattat beskriva den dygnslånga bestigningen av berget Demavend, förut ofta bestiget, enligt berättaren under oerhörda strapatser. Konstigt att han under den korta bestigningen hann göra ett 60-tal blyertsskisser. Värre än Kebnekajse kan det inte ha varit.
Men så enkelt är det inte.
Sven Hedins fantastiska resor var i en mening helt unika. Som idrottsprestationer – inte som vetenskapliga bragder – är de beundransvärda.
Månad efter månad, år efter år, uthärdar han vinterstormar och katastrofer.
Han sliter sig fram, bärare och hästar dör som flugor på höjder som nästan alltid ligger över 5000 meter. Hans beslutsamhet är oerhörd, hans fysik uppenbarligen unik. År efter år strävar utmattade karavaner genom det inre av Asien med doktor Hedin i spetsen, ibland bara en liten grupp, ibland logistiska mirakel på hundratals varelser, särskilt kameler.
Hans ensamhet är stor, hans beslutsamhet oerhörd, han har avsvurit sig kvinnor och kärlek, han jagar en vit fläck på kartan. När han funnit den går jakten vidare genom snöstormen, på väg mot nästa vita fläck där han får vara den förste vite mannen.
Och sedan vidare. Det är ett mirakel att han överlever. Han ger sig aldrig,

Då och då, vart tredje år,
landar han i bebyggelse med ambassad där han klär om till högtidsdräkt och möts med champagne och gåslever och hyllningar. Oavbrutet dokumenterar han sig i reseskildringar. Han är en poetnatur med en maratonlöpares maniska besatthet.
Han ser inte att den vita fläcken finns inom honom.
I England plötsligt kritik av hans så kallde vetenskapliga rön: vad är substansen i dem? Han börjar då tycka illa om engelsmän; hans utveckling påminner slående om Knut Hamsuns som också drog politiska slutsatser av dålig kritik. Engelsmän är inte bara imperialister, utan dessutom arroganta läsare.
Annat i Tyskland. Herr Hitler är redan tidigt 30-tal en stor beundrare av honom. Den karln kan man lita på. Tyskland i allmänhet ett fint land, där inte skymten av kritik mot honom. Han håller tal vid OS-invigningen 1936, nu är kärleken till det tyska fullständig. Själv är han visserligen ”till en sextondel” jude, och inte antisemit, men man kan ju ändra sig. Det gör han också.

Resten är en politisk tragedi,
historien om en Peer Gynt-natur som blir nazikollaboratör, och vars ära rinner bort som ökensand. Han lägger sin berömmelse i Hitlers händer, och så återstår bara skam.
Det är en annan historia. Den tidigare, den jag kommer ihåg från min läsning som barn, den är då bättre. Den om den charmerande, envise, otroligt uthållige upptäcksresanden besatt av sin längtan efter att sätta ett avtryck i världen, vilket han trots allt gjorde, åtminstone i barnen.