Per Olov Enquist: Strindberg

Parallella liv. Per Olov Enquists biografi passerar samma stadier som August Strindbergs.
Foto: Olle Sporrong

Båda är djupt medvetna om att diktare är människor som har någonting att inte berätta. Per Svensson läser en samlingsvolym med Per Olov Enquists texter om August Strindberg.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I slutet av 80-talet bodde P O Enquist i en paradvåning på Champs-Élysées i Paris. Det var hans inferno, sjunkandets år.

Han skrev nästan ingenting, bara en märkvärdig pjäs, I lodjurets timma, om en pojke, ett grönt hus och en röd katt som dödats av en räv men återuppstått.

Katten hade en fysisk förebild. P O Enquists egen katt var stor och röd och hatade, liksom författaren själv, lägenheten och instängdheten. Han hette August. Enquist berättar om honom i självbiografin Ett annat liv.

Hur många liv har en diktare? Fler än en katt?

"Det kommer alltid någonting emellan när du ska begå självmord. Aldrig får man vara riktigt glad", suckar Siri von Essen i Enquists Strindberg. Ett liv.

Det som kommer emellan är dikten. De andra liven.

Det är i år 100 år sedan August Strindberg dog i skattebyråkratisk mening. Men han fortsätter ändå envist att leva. Hans skarpsinnige kollega och reskamrat Enquist ger i dag ut en volym samlade texter om Strindberg: en pjäs, ett tv-manus och en essä.

Tribadernas natt hade premiär 1975, blev en internationell succé och gjorde 

P O Enquist till det som August Strindberg i någon av sina intervjuer sa sig helst av allt vilja vara: en alltid spelad dramatiker.

Strindberg. Ett liv var en av Sveriges Televisions verkliga storsatsningar på 80-talet, sex avsnitt med Thommy Berggren och Stina Ekblad som August och Siri, sekunderade av en stjärnglittrande ensemble i Dramatenformat. Serien, ursprungligen visad 1985, får nypremiär i SVT nu till påsk.

Målet mot Fröken Julie är en av essäerna i Kartritarna från 1992 och kan närmast karaktäriseras som en diktar-psykologisk deckare, som dock inte kretsar kring frågan: vem är brottslingen? I stället utgår den från ett i sammanhanget intressantare mysterium: vari består brottet?

Tre olika genrer, tre olika Strindbergsbilder? Ja, kanske. Snubblande på banden mellan Siri von Essen och Marie David i Tribadernas natt har Strindberg en del gemensamt med den bräckligt multikompetente kontorschefen David Brent i The office. I tv-manuskriptet, eller som Enquists själv genrebestämmer texten, televisionsromanen, förblir nationaldiktaren en liten pojke som hungrar efter kärlek. Och i essän är han katten August. De betraktar varandra, Enquist och Strindberg. De vet båda att de delar något. Något hemligt.


P O Enquist skriver I lodjurets timma 1987. Några år senare har han flyttat hem till Köpenhamn. Den röda katten har gjort detsamma, men tassar samtidigt in de ockulta dagböckerna. Han försvinner en dag, blir nästan ihjälbiten av rävar, men räddas till livet av en pojke från en institution för utvecklingsstörda. Pjäsen iscensatt av verkligheten. Makterna! Strindberg!

"Det förefaller mig som om jag går i sömnen; som om liv och dikt blandats. Jag vet inte om 'Fadren' är en dikt, eller om mitt liv varit det; men det tyckes mig som om detta i ett givet snart stundande ögonblick skulle komma att gå upp för mig, och då ramlar jag ihop antingen i vansinne eller med samvetskval eller i självmord."

Det är i ett brev till vännen Axel Lundegård natten efter urpremiären på Fadren i Köpenhamn i november 1887 som Strindberg beskriver hur hans liv "genom mycken diktning" har "blivit ett skuggliv". Han svävar i mörker, skriver han, och skulle det falla in ljus i detta mörker störtar han till marken och krossas.

Citatet inleder Enquists förord till samlingsvolymen och utgör, kan man säga, bokens bindning, det som håller samman de många sidorna. En diktare har inte ett liv utan många, är läxan. Diktaren kan och måste, på gott och ont, ständigt skriva sig nya liv. Här ett liv. Här ett annat liv. Det är gåvan och förbannelsen. Varifrån kommer den gåvan, den förbannelsen? Det är hemligheten, eller kanske snarare: det är hemligheten som är gåvan och förbannelsen.

Ett liv. Strindbergs. Ett annat. Enquists. Ingen kan undgå att slås av parallelliteten. Succéartat genombrott. Radikalismens röst. Exil i Danmark och Frankrike. Dramatiker på den internationella scenen. Inferno. Återuppståndelse. Ny och stark skaparkraft.

Men intressantare än dessa likartade livskurvor är kanske ändå det tysta samförståndet mellan August och Enquist. Båda vet att diktare är människor som har något att inte berätta.


I essän om Fröken Julie påpekar Enquist att brott och skuld spelar en central roll i Strindbergs författarskap, men att brotten aldrig står i proportion till den föreställda skulden. Det görs kort sagt ett satans väsen av småsaker. Varför? För att dölja den stora, verkliga skulden, det stora och verkliga brottet, är P O Enquists svar. Och vari skulle då denna skuld bestå, i fallet Strindberg?

Enquist prövar hypotesen änglamakerskan, samvetskvalen över det barn Siri von Essen och August Strindberg en gång lämnade bort, för anseendets och yrkeskarriärernas skull.

Personligen tror jag att det är ett villospår som katten August och P O i samförstånd lägger ut, eftersom båda vet att det säkraste sättet att döda dikten är att öppna dörren med fyrväpplingen.

Nästan allt P O Enquist själv skrivit handlar om svek och skuld. Men vari består det ursprungliga sveket, den grundläggande skulden? Det får vi aldrig veta. Det är därför Enquist ständigt skapar stor dikt.

Man kan bara avslöja sina motiv en gång. Man kan beslöja dem hur många gånger som helst. Det är kanske inte den stora hemligheten, men i alla fall en beprövad yrkeshemlighet.


Per Svensson

kulturen@expressen.se


P O Enquist är medarbetare på Expressen Kultur. Boken recenseras därför av Per Svensson, senior columnist på Sydsvenskan.

Samlingsvolym

PER OLOV ENQUIST | Strindberg. Ett liv, Tribadernas natt, Målet mot Fröken Julie | Norstedts