Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Per Morberg: Morberg grillar. Börje Salming: Grilla med Salming

Grabbarnas grillkonster är grädden på moset i maskulinitetens machokulturella maskspel. Jens Liljestrand låter snålvattnet rinna över Börje Salmings och Per Morbergs glödbäddar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

MORBERG GRILLAR | Av Per Morberg | Bonnier fakta
GRILLA MED SALMING | Av Börje Salming | ICA bokförlag

En ljus majnatt. En veranda i Saltsjöbaden. En man som grillar.
”Kolla på glödbädden”, säger Fredde när hans fru Mickan kommer ut med höjda ögonbryn.
”Den är helt sammetsgrå, den är som thai-siden, det här är once in a lifetime.”
Karikatyren av den maniskt grillande förortsgubben har blivit en folklig arketyp, så cementerad att den friktionsfritt platsar i TV4:s igenkänningshumor en fredagskväll mellan Let’s Dance och nyheterna. Johan Rheborgs Fredde i Solsidan får till slut söka vård för sitt grillmissbruk, men den faderliga terapeuten börjar genast skryta med sin Weber Ranch Kettle med 94 centimeters grillyta.
Berättelsen om vår tids manlighet balanserar ständigt på gränsen mellan parodi och allvar. Fejkbloggen ”Söderfamiljen” med sitt ändlösa drällande i muscovadosocker och ekologiska fikonmarmelader är bara surdegsmannen Martin Johansson (som för övrigt har en bakbok under utgivning) vriden ett halvt varv för mycket. Antingen det är en slirig Plura Jonsson som står med sin nakna buk hängande över skärbrädan eller en tillgjort rasande Gordon Ramsey som kastar tallrikar i väggen, har matlagningsprogrammen i tv gett fritt spelrum för det manliga egots självreflexiva lek bland byttor och pannor. När Henrik Schyffert och Erik Haag till slut doppade sleven i ämnet var det bara den slutgiltiga bekräftelsen på att ironin hade kallnat och brunsåsen fått skinn.
Inte så att alla män som i offentliga sammanhang lagar mat tvingas till pajaskonster; den ständiga rädslan för att vara pretentiös är säkerligen mest ett storstadsmediefenomen.
När till exempel Börje Salming i maj lanserar sin kokbok Grilla med Salming är det med den mest hjärtskärande uppriktighet.
Redan på allra första sidan deklarerar han att ”Jag är en riktig mjukis” och slickar sig om fingrarna med något ömt och lent i de isblå ögonen. Bild efter bild visar han sin tandprotes i ett bländande varggrin, gärna flankerad av familjen. Här är det mysmannen och den norrländskt trygga naturpappan som kommer till tals. Språket är förföriskt enkelt, raka puckar kryddade med soligt distanslösa små funderingar i stil med ”korv är ju jäkligt gott att grilla” och ”en saftig entrecôte sitter aldrig fel” och ”jag älskar lingon i alla former”. Det vilar något vackert åttiotalistiskt och manskursaktigt över Salmings bidrag till vårens grillmiddagar, som ett slags kulinariskt komplement till Robert Blys Järn-Hans.

Men den klarast lysande stjärnan på den svenska mathimlen är förstås Per Morberg, som imagemässigt placerar sig någonstans mellan Pluras rödvinspladder och Ramseys helveteskock. Och hans nya bok Morberg grillar känns som vägs ände för den postmoderna maskulinitetens köksäventyr.
Först bara: det är inget fel på recepten i boken, som förefaller välkomponerade och rimligt lättlagade. Kvaliteten på Morbergs matlagning ligger utanför diskussionen.
Men boken är inte enbart en orgie i fräsande protein, utan också ett frossande i testosteron. Det är socialantropologi och genusvetargodis från pärm till pärm.
 På den allra första bilden bär Morberg en vinröd jägarbasker på huvudet, döljer sina ögon bakom guldbågade sol-glasögon och vänder ansiktet mot läsaren med munnen sammandragen till ett fientligt streck – ”vem fan är du?”, tycks han tänka. På den sista vänder han oss slutgiltigt ryggen och vandrar bort över vidderna i sin marinblå morgonrock. Från början till slut signalerar boken oåtkomlighet och villkorad närvaro.
Till skillnad från Salmings grillbok, som är en uppenbar redaktionsprodukt där projektledare och medarbetare levererar lite texter, recept och kreativitet med ”The King” som affischnamn och galjonsfigur, är Morberg grillar ett konstverk. Morberg är en artist, hans bok en scen. Det skruvade och smått bisarra i boken är en del av showen. Och missförstå mig inte, naturligtvis har pojkar samma rätt som flickor att leva rövare i garderoben och experimentera med roller och identiteter. Det är bara det att Morberg aldrig ler, aldrig, inte på en enda bild i boken. I stället möts läsaren överallt av ner-vridna mungipor, blängande ögon och melankolisk koncentration. Det jag reagerar på är inte att Morberg leker, utan att det alltid är samma lek, att poserandet bara är olika varianter på samma diskurs: den hegemoniska maskulinitetens.
Där är hänvisningen till något äkta och ursprungligt, insikten om att grillning är exklusivt och på något sätt ädlare än vanlig matlagning.
”Vi känner oss som kungar i eget rike när vi står där en vindstilla kväll i ångorna av varm sommarjord med ett glas vin och en lååång stekspade i nyporna”, skriver Morberg drömmande. På baksidan undrar han sen lite klädsamt varför det är ”mest killar som grillar förresten?”.
Där är homosocialiteten. Fares Fares får komma förbi och grilla kebab, Morbergs ”älskade” fotograf Martin skyndar förbi med vitt vin och coleslaw. Där är Arbetet, Smärtan, Uppoffringen. Bild efter bild som visar hur inihelvete jobbigt det är att stå här i hettan och röken i en dyngsur keps och brassa käk. Och så den plötsliga – och välgörande – nyckfullheten, lusten att vara rebell. ”Skit i reglerna!” säger kocken och bjuder i stället på fil och müsli, eftersom ”de här jävla köttbitarna står mig upp i halsen”.
Där är förstås också referenserna till litterära fadersgestalter, till August Strindberg och Verner von Heidenstam, till Dan Anderssons besjungande av brödraskapet i sjumilaskogarnas ensamhet: ”Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst”, deklamerar Morberg högstämt och kör spettet genom ett par spädgrisar.

Överdriver jag nu? Det är ju ändå bara en kokbok? Ja, och den förra, ”Morberg. Scenen, livet och konsten att laga mat” är just nu under omtryckning efter att ha sålt i 155 000 exemplar. Som populärkulturell marinad är genomslagskraften i ett sådant författarskap svår att överblicka. Det är inte orimligt att tillmäta Morberg (eller snarare hans mediepersonlighet) samma betydelse för hur maskulinitet konstrueras i vår tid som den genomsnittliga kritikerhyllade romanförfattaren eller kultursidesdebattören.
Fast jo, det är klart jag överdriver. Eller projicerar, som terapeuten sa. Hon bad mig komma tillbaka med en lista på tre saker som jag tyckte definierade manlighet. Jag hade inget svar. Det var i maj men jag hade ingen trädgård då och kunde inte grilla.
Det är många år sen och jag är inte utbränd längre men ändå sitter vi där, Per och jag, i patriarkatets återvändsgränd, på en skärgårdskobbe i försommarkvällen. Vi hugger ved och styckar kött och sen är det bara att vänta medan vi, som det heter i boken, ”glödfilosoferar”. Kanske kan vi prata om hur vi ska hitta till EXIT-skylten när allting ändå bara är på låtsas, en lek med masker, ett ständigt agerande inför en osynlig publik där machoklichéerna reproduceras i det oändliga eftersom de är det enda vi har att hålla fast oss i.
Kanske kan vi röra ihop en smarrig chiliaioli under tiden.
Jag ska fråga om den perfekta ytan. Och om råvaran.
Jag ska fråga hur vi hamnade här.
Ur askan i elden.

Jens Liljestrand
kulturen@expressen.se