Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Per I Gedin: Jag - Carl Larsson

Bäst som modell. Carl Larsson ansåg att frun Karin målade bättre än han, men att konst inte var något för kvinnor. (Bilden är beskuren). Foto: Per Myrehed
Att Carl Larssons idyll också är en illusion framkommer av Per I Gedins nyutkomna biografi. Nils Forsberg ser en sexistisk opportunist bakom nationalmålarens typiskt bleka koloriter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

BIOGRAFI
PER I GEDIN | Jag - Carl Larsson | Albert Bonniers förlag

Blomsterfönstret, ur den inredningspedagogiska boken Ett hem från 1899. (Bilden är beskuren).
Självporträtt från 1906. (Bilden är beskuren).
Hur mycket man än vill något annat är det föraktet som blir kvar, som man minns. 500 sidor lysande Carl Larsson-biografi och det är den småsinta missunnsamheten, snarstuckenheten och beredskapen att när som helst baktala en vän för egen vinnings skull som bildar konturer till människan.
Carl Larsson, nationalmålaren, svenskare än sill, potatis och Skansen tillsammans, konstnären som etablerade det svenska landsbygdsidyllidealet, har något förvånande inte varit föremål för en biografi sedan vännen Georg Nordensvans kom 1921, två år efter konstnärens död. Det är Per I Gedin som nu efter böcker om Karl Otto Bonnier och Verner von Heidenstam satt sig och gått igenom, som det verkar, vartenda brev från, till eller om Carl Larsson som finns bevarat.
Gedin har precis den rätta sortens distanserade engagemang som gör att han hela tiden förhåller sig nykter i relation till den han skriver om. Det är också en delvis ny men framför allt nyanserad bild som växer fram.

Och den har inte mycket med Sundborninteriörerna att göra.
Det började knappast lyckligt. Föräldrarnas klassresa hade gått brant nedåt av olika skäl och några år efter att lille Carl fötts 1853 tvingades familjen lämna Gamla stan för en ännu sämre bostad i den särskilt ohygieniska slum som senare skulle bli det burgna Östermalm.

Misären fanns där, koleran lurade runt hörnet. Samtidigt visar Gedin hur det inte verkar ha varit riktigt så illa som Carl Larsson själv velat få det. Fadern hade inte mycket empati till övers för sin son, som i sin tur hatade honom hela livet. Modern framstår däremot som ömsint. Hon såg till att införa element av kultur i sonens liv, talade om konst, tog med honom på operan och ordnade undervisning i frans­ka. Det fanns böcker i hemmet.
Med hjälp av sin talang och tur med lärare som ser den - fadern kunde inte bry sig mind­re - hamnar Carl så småningom på Konstakademien 1869. Han får snart uppdrag som illustratör i pressen vilket ger pengar och är medveten om sin virtuositet, men lider svårt av socialt mindervärdeskomplex gentemot kamrater som Josephson, Hill, Pauli med flera. Han ville bli uppskattad och omtyckt, och växte in i rollen som alla festers fryntliga medelpunkt. Samtidigt försökte han genom olika manövrar konkurrera ut dem.
Just det maniska behovet att vara omtyckt går som en röd tråd genom hela Carl Larssons liv. Det är en mycket mänsklig önskan, liksom hans strävan att ta sig så långt bort det gick från uppväxtens fattigdom och förnedring, men förklarar inte behovet av att baktala vännerna i brev till stipendienämnder.

Inte ens av sin begåvade och högt älskade hustru Karin tål han konkurrens. "Karin målar egentligen bättre än jag", säger han till en vän, "men en kvinna ska sköta hem och barn."
Man ska passa sig för att ställa det oscarianska Sverige till svars för värderingar som inte stämmer med dagens. Att Carl Larsson som alldeles nygift skriver till Georg Pauli och är frustrerad över att han inte genast kan komma ut till frans­ka kusten och de "rundrumpade, pattstyfva, silkesmusade och contrastötande normandiskorna" är väl mest ett exempel på grabbighet anno 1884.
Däremot reagerar hans mer radikala, liberalt sinnade vänner mot hans kvinnosyn, liksom mot hans under de sista åren starkt tilltagande konservatism. Någon som helst för­ståelse för arbetarnas krav under storstrejken 1909 visade han inte. De lägre klasserna kan inte tänka, menar han.

Gedin gör också den intressanta observationen att Carl Larsson livet igenom saknar ideologisk ryggrad. Han var radikal som ung när han tyckte att samhället och etablissemanget svek honom (och just honom - något engagemang för andra syns aldrig). I takt med att han blev del av detta etablissemang blev han närmast reaktionär, eftersom det gynnade honom.
Historien är full av genuint osympatiska och även direkt obehagliga människor som åstadkommit fantastisk konst och storartade tankar. Carl Larssons ställning som nationalmålare lär inte rubbas av hans småsinthet. Men för oss som aldrig begripit hans storhet (vi är väl 400 personer), förstärks intrycket av att det, under den där bleka koloriten, bakom de där markerade konturerna, är tomt. Att idyllen är en illusion. Eller, kanske, en besvärjelse.