Per Gunnar Evander stod på förlorarnas sida

IN MEMORIAM. Per Gunnar Evander är död.
Foto: BERTIL ERICSON / TT NYHETSBYRÅN
Jerker Virdborg är författare.
Foto: OLLE SPORRONG

Författaren Per Gunnar Evander är död.

Jerker Virdborg minns en älskad författare som skildrade tillvarons baksida. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. Och så är även Per Gunnar Evander borta. Därmed avslutas ännu ett av de allra mest älskade och lästa svenska författarskapen under 1900-talet. Och mina ögon blir sorgsna.

Evander var främst av allt en distinkt stilist med sinne för såväl knastertorrt underskruvad kanslisvenska som ömsinta personporträtt, en sensibel lyssnare och varm medmänniska med skoningslöst genomskådande blick, i tonen ofta lika krass som livsbejakande, lika munter som uppgiven. 

Efter debuten med de senmodernistiska novellerna i ”Tjocka släkten” 1965, uppenbart influerad av förebilder som Dagerman och Kafka, drev han frenetiskt sitt skrivande vidare mot nya gränslinjer. Och över dem. I i dag närmast bortglömda böcker som ”Sista dagen i Valle Hedmans liv”, ”Tegelmästare Lundin och stora världen” och ”Uppkomlingarna” gestaltas mästerligt hur en inre instabilitet ständigt utmanar verklighetens till synes givna ramar, med miljöerna hämtade direkt från fabriksgolvet. 

Evander öppnade i sina romaner gång på gång den slutliga porten.

Men det var knappast folkhemmets baksida han egentligen ville skildra, utan snarare hela tillvarons. De så kallade förlorarna, de modfällda och svikna, var han blint lojal med ända fram till det ofta absurt tragikomiska slutet. Men tack vare stilen och den stränga dramaturgiska kontrollen förblev hans världar oåtkomligt gåtfulla, och ändå fullt igenkännbara. Med romanerna ”Det sista äventyret” och ”Måndagarna med Fanny” nådde han mot mitten av 1970-talet den stora publiken och delvis tack vare sina många sommarprogram i radio, fyllda av hans oförlikneligt mjuka gästrikska, blev han med tiden folkkär. Samtidigt regisserade han mängder med radiodramatik och även personliga, närmast ömt berättade novellfilmer, som den underbara ”Plötsligt medan Harry levde” från 1971.

Evander öppnade i sina romaner gång på gång den slutliga porten men lämnade den sedan, med ett gäckande leende, på glänt.

Nu har han själv klivit in, och försvunnit.

Han är djupt saknad.


Av Jerker Virdborg

Jerker Virdborg är författare. Hans senaste roman är ”Mamma i soffa”.