Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Per Anders Wiktorsson: Den utvidgade människan

Eyvind Johnsons Krilontrilogi gjorde rent hus med den svenska undfallenheten under andra världs-kriget. Foto: Roland Jansson
Eyvind Johnsons Krilontrilogi är ett romanbygge med många ingångar.
Nils Schwartz läser Per Anders Wiktorssons doktorsavhandling.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

LITTERATURVETENSKAP
PER ANDERS WIKTORSSON | Den utvidgade människan. Om Eyvind Johnsons Krilontrilogi | Symposion, 400 s.

Eyvind Johnson ogillade från början den svenska neutraliteten under andra världskriget, med alla dess eftergifter för Nazityskland och ty åtföljande inskränkningar av yttrandefriheten. "En svensk tiger" var inte Johnsons paroll.
Hans Krilontrilogi (1941-43) kan läsas som en nästan 2 000 sidor lång protestinlaga mot Hanssonministärens politik under de första krigsåren. Men paradoxalt nog aktiverade det överhängande - och taktiskt överförstorade - censurhotet Johnsons konstnärliga experimentlusta. Han iscensatte i trilogin alla de modernistiska berättargrepp som han redan var pionjär för i Sverige. I den (relativa) yttre ofriheten växte Johnsons inre frihet (absolut).
Det är på denna paradox som litteraturvetaren Per Anders Wiktorsson har spikat upp sin doktorsavhandling om Krilontrilogin - Den utvidgade människan. Han analyserar här den "betydelsetrafik" som skyttellikt löper mellan trilogins skilda uttrycks- och tolkningsnivåer, och han gör det med en skarpsyn och en uppslagsrikedom som inte lämnar många busskurer obesökta.

De båda berättarplan som skjuts in i varandra är det realistiska och det allegoriska. Men realismen tar sig många skilda former - från det karikatyriska till det dokumentära - och allegorin i sin tur har flera olika betydelsedimensioner. Att den svenska fastighetsmarknaden - där Krilon själv är verksam och till vilken flertalet medlemmar i hans samtalsgrupp är knutna - i långa stycken kan direktöversättas till de krigförande länderna är uppenbart.
Men Wiktorsson visar att också andra motsättningar inryms i den allegoriska berättelsen, till exempel modernitet gentemot tradition, natur gentemot kultur, pacifism gentemot väpnad kamp.
Det rör sig, med Wiktorssons ord, om inget mindre än ett "allegoriskt nätverk".
Också gruppmedlemmarna har sina bestämda positioner och relationer i detta nätverk, där Krilon själv är navet och naveln, med alla de explicita och implicita associationer som kan knytas till hans namn och person - Kristus, Platon, Churchill et alias.

Här finns inte utrymme att gå in på mängden av sinnrika konstruktionsdetaljer som Wiktorsson lyfter fram, men det bör understrykas att hans analys inte är okritisk. Krilonromanerna pläderar vältaligt och mångordigt för det goda samtalet i demokratins och humanismens namn, men det är ett samtal reserverat för män i allmänhet - kvinnor har här liksom i Johnsons övriga produktion en underordnad ställning - och vita europeiska män i synnerhet. När Johnson utlåter sig om asiater och "tattare" kunde språkbruket vara hämtat ur nazisternas vokabulär
Med tanke på de hyllningssånger som per automatik stäms upp när Eyvind Johnson kommer på tal - humanismens och demokratins och frihetens främste förkämpe i den svenska litteraturen - är det viktigt att också fläckarna på den blanka skölden blir framdragna i ljuset.
Att Wiktorsson samtidigt visar att den snabbproducerade Krilontrilogin är mera genomtänkt och konstförfaret knuten än vad någon läsare tidigare anat, gör inte hans kritiska anmärkningar mindre beaktansvärda. Tvärtom.