Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Pengar i fickan

Foto: Johanna Pettersson
I Sverige säljs mer pocketböcker per capita än i något annat land. Björn af Kleen konstaterar att inga författare blir rika på den försäljningen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det säljs över tio miljoner pocketböcker i Sverige om året. En kvalificerad gissare säger tolv. En sagolik siffra. Enligt pocketveteranen Per I Gedin, grundare av Månpocket, säljs fler pocketböcker i Sverige per capita än i något annat land. När författare, i klasserna under bästsäljare, jämför sina försäljningssiffror gör man dock skillnad på framgångar i pocket och i inbundet.
Det handlar inte om förakt för impulsköpare på Coop Forum. Utan om två skilda ekonomiska världar. I mitten av augusti publicerade Månpocket min reportagebok som pocket. Den har hittills sålt omkring 15 000. En inbunden upplaga av den storleken är en ekonomisk framgång för en frilansande kulturarbetare. På pocketen tjänar jag dock 4,50 per såld bok på den upplagan.
Den låga royaltyn från förlaget är en konsekvens av det låga priset i handeln.
Adlibris säljer min pocket för 44 kronor. Ett glas husets vin på Riche är nästan dubbelt så dyrt.

Dessa villkor har gällt sedan 1980 då Per I Gedin tillsammans med Norstedts och Bonniers grundade Månpocket.
Tanken var – och är – att författaren ska betrakta intäkterna från pocketupplagan lite som den mintkaramell som brukar följa med växeln på vissa restauranger – som en skojig bonus.
Eller som ett diplom, ett symboliskt tack för grovarbetet med förstaupplagan. Pocketmanuset har ju ändå inte krävt något merarbete vid skrivbordet.
– Vilken gammeldags tanke, säger Alex Schulman. Att boken skulle ha en huvudsaklig distributionsform.
Alex Schulmans pappaporträtt Skynda att älska har sålts i 100 000 exemplar; 20 000 inbundna och 80 000 pocket. Grovt räknat har författaren tjänat nästan lika mycket på respektive upplagor, trots att 60 000 fler pocketexemplar lämnat tryckeriet. Nästa bok, en självbiografisk kärleksskildring, kommer ut på Piratförlaget i januari, direkt i häftat pocketformat med flikar.
Alex Schulman har nog rätt i att betalningsmodellen för pocketböcker härstammar från en annan tid och kultur: för författare med en ny blick på bokmarknaden kan det vara svårt att se pocketen som en bonus, i synnerhet om den säljer fyra gånger så mycket som det inbundna originalet. Sydsvenskanjournalisten Niklas Orrenius lät trycka sin bok om Sverigedemokraterna, Jag är inte rabiat. Jag äter pizza, direkt hos Månpocket utan att först passera inbundet.
– Den har sålt i 13 000– 14 000 men kommer nu att sälja ännu mer med tanke på valresultatet. Jag hade fått högre royalty för en inbunden upplaga men jag fick en specialdeal med Månpocket som var lite bättre än deras standardavtal. För mig som har fast jobb och främst vill bli läst har det varit jättebra. Jag är nöjd.

Pocket av Niklas Orrenius slag är dock undantag. Modellen från 1980 består i huvudsak. Ett återtryck i pocket måste nå massiva upplagor för att bli en ekonomisk framgång för författaren. Jag frågar Per I Gedin, arkitekten bakom modellen, om aldrig författarna formerat sig till ett pocketuppror.
– När något blir framgångsrikt vill alla ha mer. Det är alltid ett problem. Men hela framgångssagan bygger på att boken är billig. Förläggarna snålar på sin sida, författarna får relativt sett mindre. Det är köparna som är segrare. I Sverige kan man köpa Kerstin Ekman och PO Enquist på järnvägsstationen. Det är väldigt märkligt. Dessutom köper läsarna på impuls, två eller tre åt gången. Royaltyn kan stiga något, det har den väl gjort, men det gäller att inte förändra förhållandena så mycket att försäljningen avtar.
Förläggaren bakom min egen boks originalupplaga, Svante Weyler, försäkrar att ”det inte pågår ett rån. I alla fall inget uppenbart rån”. Det finns en rationell ekonomisk logik i ersättningarna.
När Weyler låter Månpocket publicera Weyler förlags böcker får han en licensersättning per pocketbok som motsvarar ungefär min royalty.
Det som hotar modellen på sikt är bästsäljarna och butikskedjorna. Pocketförlagen kan känna sig trängda mellan deras respektive krav: matbutikerna kräver rabatt på stora inköp och bästsäljarna kräver extra betalt för sina upplagor.
En lösning vore förstås att höja priset. Ett internationellt modemagasin är lika dyrt, eller dyrare, än en svensk pocketbok.
– Vi har en bransch som inte vågar ta betalt för sin egen vara, säger Svante Weyler. Bokhandlarna vägrar: om vi höjer priserna går det åt helvete. Men varför ska din bok kosta mindre än en öl?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!