Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Pengar är också estetik

Den franske inne-ekonomen Thomas Piketty. Foto: Pontus Lundahl / Epa / Tt

Victor Malm om Thomas Piketty som litteraturkritiker.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Ekonomisk litteratur

Kan Thomas Pikettys "Capital in the twenty-first century" betraktas som litteraturkritik? Spontant låter det som ännu ett tröttsamt försök att hitta meningslöst totalförklarande teorier, men argumentet Stephen Marche för i essän "The literature of the second guilded age" (i Los Angeles Review of Books 16 juni) är intressant.

Marche skriver att fiktionen är det levande kött som klär verkets matematiska skelett, och att Piketty tror på romanens kraft mer än de flesta litteraturvetare. Grejen är dock att Pikettys referenser främst är till 1800-talsförfattare som Balzac och Austen.

Marches tes är att det tillstånd Piketty beskriver, det vill säga vår samtid, redan finns skildrat i vad jag vill kalla för den amerikanska nyrealismen. Ungefär som att verkligheten Marx och Engels fann redan stod målad i "Pappa Goirot".

Poängen med begreppet nyrealism är att den amerikanska realismen ser annorlunda ut nu, när postmodernismens stora namn raskt förpassats till periferin. Agendan ändrades i och med Jonathan Franzens estetiska essäpamflett "Perchance to dream" från 1996 - som senare, med imponerande konsekvens, realiserades i "Tillrättaläggandena" och "Frihet". Han fick flertalet efterföljare - Claire Messud, Chad Harbach och Rachel Kushner (aktuell på svenska i augusti) är tre - som blivit både kritikerhyllade och lästa.

När Marche fastslår en likhet mellan dessa författare och det tidiga 1800-talets är han inte först. Inte heller när han försäkrar att Balzac är bättre än Franzen. Däremot när han förklarar sig. Kulturen är ekonomins eko, och den återväxt av fädernearvets samhällsstruktur som Piketty beskriver, där både det ekonomiska och kulturellt ärftliga kapitalet får förgrundsstatus, ser Marche rakt återspeglad i den amerikanska nyrealismen.

Det är, än en gång, frågorna om hur vår medelklasshjälte ska överleva ekonomiskt som styr. Hur denne ska lära sig att förstå samhällets koder och sedan lyda dessa. Inte, som i modernismen, hur ett motstånd mot koderna kan åstadkommas. Streberns urstarka anpassningsförmåga finner vi hos både Franzens Joey och Balzacs Rastignac.

Men "Frihet", exempelvis, har ett fundamentalt problem. Den talar aldrig explicit om pengar. Hur mycket tjänar Walter Berglund? Ingen aning. Men jag vet att "Förnuft och känsla" börjar med en rejäl inkomstförteckning. Problemet är estetiskt, menar Marche, eftersom "money is the greatest metaphor of them all".

Kanske är det så. Att det politiska och estetiska befinner sig ett oavbrutet växelspel är oavsett en viktig poäng. Litteraturen är inte en sluten sfär; estetisk form är också en fråga om det verkliga. Det är estetiken som formar förutsättningarna för vad som är möjligt att se, att tala om, att höra - och reglerar dessutom vilka subjekt som ges dessa möjligheter. Politiskt, förstås, men på mindre idiotiska sätt än Almedalen. Döljer estetiken pengarna - som även om vi inte vill styr vår värld och våra tankar - döljer den också roten till våra livs genomtragiska drivkraft.