Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Patrik Sjöberg och Markus Lutteman: Det du inte såg

Patrik Sjöberg pekar i sin självbiografi ut tränaren Viljo Nousiainen som pedofil.
Foto: Erik Josjö

Patrik Sjöbergs andra självbiografi är en ärligare version av den första. 

Höjdhopparen och författaren P O Enquist minns tiden före personliga tränare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Naturligtvis var det en bomb. Geniet Viljo Nousiainen hade en hemlighet, nu pekades han ut som pedofil. Det magiska öga som kunde se och utveckla de ofullgångna unga kropparna, och göra dem till världsstjärnor, detta öga har också sett ett sexualobjekt. Solskenshistorien om den finske invandraren, Patriks styvfar, var inte så enkel.

 Jag kan inte säga att publiciteten - som varit enorm och skiljt sig från det som skrivs om de numera vanliga bekännelseskrifterna där ung popstjärna bekänner att hon som sexåring skändats av morbror Knut - att den debatten alltid rensat luften. Luften har snarare tjocknat till. Föräldrar bör nu noga iaktta varje tecken.

 Kikare vid sidolinjen. Granska idrottsledares kroppsspråk. Såg jag inte en kram? Att frivilliga ungdomsledare dras till ungarna kan - nästan helt säkert - tyda på pedofili. Ungarna bör frågas ut. Man måste få dem att tala (hur?). Som en grå filt dras nu en paranoid matta över det som vi i vår oskuld har betraktat som idealistisk verksamhet. Hur kunde vi vara så naiva? Värre än dagis.

 Jag ber er bara under några ögonblick föreställa er vilken tsunami av barn- och ungdomskriminalitet som skulle överskölja vårt oskuldsfulla land om ungdomsidrotten, och de 650 000 frivilliga idrottsledarna, tänktes bort.

 Idrott förhindrar nämligen också många tillfällen till synd.


Patrik Sjöbergs bok handlar om en relation som var ytterst framgångsrik, och redan från början en katastrof eftersom den innehöll ett sexuellt moment. Relationen hopparen och hans personlige tränare innehåller ofta en intimitet som bygger på en kanske illusorisk tillit. Tränaren ska granska felaktigheter i en 6,5 sekunder lång process, varav de sista två sekunderna, de två sista stegen, inklusive fotisättningen, bestämmer allt.

 Små detaljer. Små vinklar. Denne närmast freudianske rådgivare ska då injaga förtröstan genom att fastslå vad felet var: tränaren är själavårdaren, psykoanalytikern, hopparen ligger då inte på en analyssoffa, utan på rygg på en matta och kastar en vädjande blick. Det blir då nödvändigt att förse tränaren med genistatus, det tryggar. 

 Men Viljo Nousiainen gjorde dessutom något mer; han byggde kroppar genom träningsmetoder på ett nytt sätt. Han blev också berömd för att han på ett unikt sätt "såg" sina unga adepter. Det vittnar alla om. Han såg mig, just mig, säger de alla. Det var ju det högsta beröm man kunde ge till en ungdomsledare, eller regissör, eller terapeut.

 Nu, efter Patrik Sjöbergs bok Det du inte såg undrar alla vad han såg. Och om några av ungarna fick betala ett annat och snårigare pris, frånsett framgången.


Han blev en förnyare av svenskt höjdhopp; dock inte den förste. Det var Benke Nilsson som vid 50-talets början alldeles på egen hand drev fram det svenska höjdhopparundret med fyra höjdstjärnor bara centimeter från världsrekordet (Benke, Stickan Petterson, Richard Dahl och Bertil Holmgren). Ingen av dem hade en personlig tränare. Men boken Benke höjdhopparen, med hoppanalys och träningsråd, blev en bibel för generationer.

 Det var för övrigt en tid helt utan personliga tränare. Friidrottsförbundet hade på 50-talet bara tre anställda tränare, en hade hela Norrland som arbetsfält, ansågs som rådgivare på kastgrenar. Han passerade Västerbottens kustland en gång per år, i bästa fall. Den eftermiddag han kom hade han inte mycket att säga till oss. Han var liten och dyster och 60-årig och satt säkert på kvällarna på sitt billiga inackorderingsrum och stirrade i väggen; jag tror jag mötte honom tre gånger, och tyckte alltid synd om honom. Han påminde, tänkte jag senare, om den socialdemokratiske agitatorn Elmblad som vid sekelskiftet försökte aktivera de fromma västerbottniska arbetarna och regelbundet fick stryk av dem: Jesus var viktigare än Marx.

 Om höjd visste han ingenting. Lika bra så. Jag tror han hette Hugo.


Patrik Sjöberg har en gång tidigare gett ut en självbiografi, Att leva på hoppet från 1994. Den skrevs av hans mor, Birgitta Sjöberg. Jag har läst om den. Det är intressant. Naturligtvis visste hon inget. Långa stycken är bok två dock avskriven av bok ett, särskilt barndomskapitlen. Inget fel i detta, de 60 första sidorna i Det du inte såg är bitvis oerhört bra, borde vara obligatorisk läsning för sociologer och barnpsykologer. En förbluffande barndom, han säger att han tycker sig ha haft en lycklig barndom, med frånvarande far, och hårt jobbande men kärleksfull mor, och en äldre bror som adjutant.

 Jag tror honom. Det är vilt, men kärleksfullt. Sen kommer Viljo. Därefter slirar Det du inte såg in på 300 sidor skandaler, fylla, framgångar och en oändlig kavalkad av anonyma brudar som förbrukningsartiklar. 

 Det är klart: man kommer inte runt frågan om inte åren med Viljo som reservpappa, en tränarlegend som utnyttjar honom sexuellt, har skadat någonting i den lycklige lille pojken. Jag tycker nog att läsningen, i längden ganska utmattande, av de 300 sidorna om en hårt supande och stenhårt tränande Patrik (ingen tränade hårdare än Patrik, ingen levde rövarliv som han!) ändå säger oss att någonting gick sönder. 

 Jag tittar på Patriks två självbiografier. Det är klart att de skiljer sig. En kraftig insprutning av sanning har tillkommit för del två. Den är naturligtvis oerhört intressant. Fast vem var egentligen Viljo? Barnslig var han ju också, som Michael Jackson. Och vem blev Patrik till sist? 

 Jag erinrar mig en av de bästa idrottsromaner som skrivits, tysken Uwe Johnsons Den tredje boken om Achim, om en hyllad cyklist i gamla DDR. De första två memoarerna alltför officiella, hyllningar från kommunistpartiet. Den tredje skulle gå djupare, inåt, men blev naturligtvis omöjlig. Projektet fick läggas ner.


FOTNOT. På 50-talet hoppade P O Enquist 1.97.

FAKTA

SJÄLVBIOGRAFI
PATRIK SJÖBERG OCH MARKUS LUTTEMAN | Det du inte såg | Norstedts, 412 s.