Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Pappa vill vara ensam i rampljuset

Susan Faludi på Göteborgs bokmässa 2008.Foto: LEIF R JANSSON / SCANPIX
"Mörkrummet".

"Mörkrummet" är Susan Faludis berättelse om pappa Stéphanie, född Steve och tidigare hustyrann. 

Martina Montelius spårar en faderstyp som, oavsett kön, kräver endast en person på scenen – hen själv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Under min sista genomläsning av Susan Faludis “Mörkrummet” ligger jag på sjukhus över natten. Det är inte rumsgrannarnas snarkningar och ångest som håller mig vaken. Det är boken. Med droppet som metronom omsluts min hjärna av Susan Faludis pappa, som liknar alla andra pappor jag läst om sedan jag började läsa pappaskildringar och feministisk litteratur. Dominant, våldsam och emotionellt otillgänglig. 

Samtidigt liknar han ingen av dem, ty berättelsen om Steve Faludi, född som István Friedman i Ungern, död som Stéfanie Faludi innan boken hann komma ut, inleds med att dottern Susan år 2004 får ett mejl från sin far, med upplysningen att hon genomgått en könskorrigering på ett sjukhus i Thailand. 

På Stéfanies direkta uppmaning börjar Susan arbeta med en bok om den kvinna som nu, efter 25 år av i stort sett ingen kontakt, deklarerar att hon fortfarande vill vara hennes pappa. 

Pappa berättade om sex

Min egen pappa satt faktiskt vid sängkanten en stund förra gången jag låg på sjukhus, när jag var nio. Den gången var droppslangen svår att krångla in. Han distraherade mig med berättelser. Påfallande ofta handlade min fars berättelser om hans egna identitetskriser, vilka för det mesta var av sexuell natur. 

På så sätt känner jag igen mig i Susans berättelse; det livslånga ämbetet att på olika sätt släpa på en mycket skör och oberäknelig fars kast mellan hjälplöshet och maktfullkomlighet. Man vänjer sig vid rollen. Jag finns inte i den här historien. Det är bara han som finns. Boken handlar om honom.

 

LÄS MER: Nils Schwartz om Susan Faludis "The terror dream" 

 

Från brutal macho till hjälplös kvinna

Stéfanie ser bara fördelar med sin nya kvinnokropp. Hon låter män sköta allt åt henne; “Jag lyfter inte ett finger!”. Kvinnosynen är intakt. Hon har bara bytt: från brutal machosnubbe till hjälplös liten kvinna. 

István Friedman överlevde andra världskriget genom att låtsas vara kristen (han var jude). Steve Faludi överlevde vardagen genom att låtsas vara stenhårt diktatorisk familjefar. Och det slår mig att Stéfanie Faludi tycks hantera sin nyvunna kvinnoroll genom att spela kvinna, trots att det är vad hon de facto är. 

På så sätt är hon en perfekt provkarta över det Faludi ägnat sin yrkesgärning åt att dissekera: människornas roller i världen, hur de förändras i takt med samhället, eller hur samhället förändrar dem.

 

LÄS MER: Hanna Johansson sätter skrattet i halsen av "Vita kränkta män"  

 

Hur vi gör våld på varandra

I “Mörkrummet” lyckas Faludi med något som gränsar till det övermänskliga för en författare. Hon berättar om den i individen djupt inhamrade paniken över att ha en personlighet som måste pressas in i ett sammanhang. Hur vi gör våld på varandra på grund av den. 

Så belyser hon en bit i taget den mänskliga och politiska scenen: familjen, sexualiteten, stigmatiseringen av snart sagt alla samhällsgrupper utom de starka männen (här hör jag en oändlig kör av starka män pipa indignerat, men mina hörselkåpor hålls på plats av miljontals söndersmällda fingrar världen över), sin egen uppväxt och tillblivelse som feminist, men också Ungern, judehatet, den spricka i världshistorien som genomlevdes av hennes far. 

Och i min arm sitter för alltid en droppnål som heter Stéfanie.

 

SAKPROSA

Susan Faludi

Mörkrummet

Översättning Emeli André

Leopard Förlag, 368 s.

 

 

Martina Montelius är författare, dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är "Ibland är man lessen ibland är man glad".