Pappa är död

Föräldrakärlek. En stolt far med sin dotter Annina i famnen.

Att begrava sina föräldrar förändrar livet för de flesta av oss.

På Fars dag skriver Annina Rabe om en frånvarande pappa som ändå var den högst älskade.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den lilla lådan var förvånansvärt tung, där jag satt med den i knät i baksätet på bilen. Jag vet inte om det var askan som vägde eller själva lådan, som var av enklaste slag. Inga ornamenteringar, bara en enkel mässingsskylt med hans namn. Som ett kassaskrin, fast med en pappa som innehåll i stället för pengar.

Min pappa och jag åkte bil för sista gången tillsammans.

På den italienska begravningsplatsen möttes vi av en hurtig dam i vit plastoverall. Vi gick efter henne med lådan till kolumbariet, en sorglig liten procession. Två murare på en flakbil som körde efter oss. Framme vid kolumbariet, som såg ut ungefär som en vägg med förvaringsboxar på en tågstation, ombads vi vänta medan de bröt upp luckan till hans fack. Sedan var det dags att skjutsa in lådan medan murarna och overalltanten väntade, ganska otåligt, på att få börja mura igen luckan. Bilen brummade på tomgång. En av murarna ringde ett mobilsamtal medan en annan tände en cigarett.

Och jag, jag fullgjorde min sista uppgift som dotter.

Allt jag hädanefter gjorde skulle vara som något annat.


Min pappa hade tyckt att hela det där gravsättningsscenariot var omåttligt komiskt. Det hade kanske jag med, om det inte hade varit så fruktansvärt sorgligt. Han hade kunnat lägga den till sin långa rad av historier, ännu en att berätta om och om och om igen. Varje gång med inledningen "har jag berättat om när...". Och varje gång säger man att nej, "den har jag inte hört förut", fast man har hört den hundra gånger, för att man inte vill göra honom besviken och för att man nästan alltid rätt gärna hör den igen. Eftersom han är en sådan fantastisk historieberättare. Och för att han blir så glad när man skrattar eller spärrar upp ögonen i spelad förvåning.

Just då förlåter jag alltid att han nästan aldrig frågar något om mitt liv. Hans liv var ju ändå alltid så oändligt mycket intressantare än mitt.

Nu är han borta. Min roll som dotter är avslutad. Dotteridentiteten är förbrukad, plötsligt besynnerligt oanvändbar. Den är något att hänga längst in i garderoben, som en kappa man inte längre använder men inte kan göra sig av med. Och ändå har jag aldrig känt mig så mycket som en dotter som under de två år som gått sedan jag blev helt föräldralös. Varje dag tänker jag på dotterrollen, känner frånvaron av den. Ofta gör det ont, men det är i vissa stunder också en befrielse.


I hans hem i Italien, som numera är mitt, finns det fortfarande lådor jag drar mig för att öppna för jag vet att han inte skulle gilla det. Häromnatten drömde jag att han återuppstod från de döda och hade kritiska synpunkter på hur jag möblerat om i lägenheten.

När jag kokar pasta i en annan kastrull än den av honom påbjudna är det som om han fortfarande satt där bredvid mig i köket, mot slutet i rullstol, med irriterande synpunkter på hur jag hackade vitlök eller vilka kastruller jag använde (matlagning var mycket viktigt för honom). Den sista högen böcker han höll på med när han fick sin stroke fick ligga intakt i över ett år innan jag klarade att sortera in den i bokhyllan.

Hans böcker. Min far var ett klassiskt svenskt folkbildningsexempel. Uppväxt i ett arbetarhem utan böcker hittade han på eget bevåg till litteraturen via biblioteket. Artur Lundkvists essäsamling "Ikaros flykt" väckte hans stora litteraturintresse i tonåren. Han hade aldrig någon formell utbildning utöver folkskola, men han var en av de mest belästa människor jag känt. Och som han kunde prata om det han läste!

Ändå blev han på gamla dagar generad inför mig när han läste mina kulturartiklar. Sa att jag måste tycka att han var så "enkel". Det hjälpte inte hur många gånger jag sa att det var tack vare honom jag fått litteraturen överhuvudtaget.


Min pappa var en pappa med hemligheter. En pappa som ständigt var på flykt, som byggde livslögner höga som torn. Som inte kunde hantera relationer eller pengar. Vars liv var ett ständigt kaos. När jag var barn och vi skulle tillbringa helger tillsammans hände det att vi tog in på hotell, eftersom "dumma farbröder skulle komma och ta saker i pappas lägenhet". Om kronofogden skämtade vi drastiskt under hela hans liv. När han hade pengar strödde han dem över sin omgivning i form av middagar och presenter. När han inte hade pengar, vilket var det vanliga, förträngde han det i det längsta. Till slut kom den oundvikliga kraschen. Sällan har någon förkroppsligat begreppet "leva på kredit" som min pappa.

Min far var en så kallad frånvarande pappa. Han var ständigt opålitlig och det var min mamma som fick ta hand om all min barnbesvikelse när han uteblev. Som liten visste jag aldrig när jag skulle se honom nästa gång. Han bodde nästan alltid i något annat land: Tyskland, Kalifornien, Italien. Han prioriterade sitt jobb över allt annat, det var det enda som gjorde honom trygg och lycklig. Och det var bara där, inser jag nu, som han verkligen visste sitt värde.


Jag ser på dem av mina vänner som är pappor i dag: hur de anstränger sig för att vara allt sådant som min pappa inte var. Stabila, pålitliga, trygga, fredagsmysiga. Hur de går in för papparollen till hundra procent, hur de sitter och huttrar på idrottsplatser. Hur de slår knut på sig själva för att vara så bra pappor som möjligt. Kompenserar för generationer av frånvarande pappor.

Och jag inser, inte utan viss sorg, att mycket lite av det där ändå räknas när det verkligen gäller. Pappor har så oändligt mycket lättare att bli förlåtna än mammor, det är en av föräldraskapets stora orättvisor. Jag älskade min pappa bortom vett och sans, trots alla hans brister. För han må ha varit frånvarande, men jag behövde aldrig tvivla på att han älskade mig lika mycket tillbaka. Och till sist var det det enda som egentligen var viktigt.

"Nu slutar jag snart vara en dotter", tänkte jag när jag tog farväl av honom på sjukhuset. Han låg i koma, men kroppen var varm och levande. Hans kinder kändes precis som vanligt när jag långsamt strök mina händer över dem. Jag stack in handen vid kudden och slöt den mjukt runt hans nacke; så märkligt lik min egen.


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.