Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Panikåtgärderna skapar mer lidande än coronan

Tom tunnelbana i New York.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Historikern Fredrik Charpentier Ljungqvist skriver om pandemin i nya boken ”Corona – ett historiskt perspektiv på vår tids pandemi”.
Foto: Pressbild
Läkaren och bloggaren Sebastian Rushworth.
Foto: Pressbild
Jonas Gardell är skribent på Expressens kultursida.
Foto: OLLE SPORRONG

Nedstängningar av hela samhällen är ett unikt sätt i världshistorien att bemöta en pandemi på.

Jonas Gardell läser två nya böcker som kan bli en game changer i hur vi ser på pandemipolitiken.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När covid-pandemin slog till för ett år sedan reagerade världen med panikåtgärder som inte motsvarar någon tidigare reaktion på pandemier i världshistorien.

Historikern Fredrik Charpentier Ljungqvist hävdar i sin nyutkomna bok ”Corona – ett historiskt perspektiv på vår tids pandemi” (Dialogos förlag) att många av besluten, inte minst i Europa, uppenbart fattades ”under intryck från de kaotiska förhållandena och de höga dödstalen på kort tid på sjukhusen i norra Italien, och på med anekdotiska uppgifter om sjukdomens risker, snarare än på en vetenskaplig grundad riskavvägning. Det vetenskapliga beslutsunderlaget var dessutom i hög grad ett resultat av matematiska modeller av smittspridning, vårdbehov och dödsfall som byggde på högst osäkra data och på många antaganden som senare visat sig vara alltför alarmistiska och i många fall helt felaktiga.”

Han påpekar också att nedstängning av samhällslivet inte alls är den normala responsen för att möta pandemier, som det ibland framstått som i debatten. I själva verket är sådana åtgärder i stor skala tvärtom sällsynta, och i de fall sådant alls förekommit har de varit förbehållna betydligt mer dödliga sjukdomar än covid-19.

De nedstängningar av hela samhällen som skett runt om i världen år 2020 är med andra ord ett unikt sätt i världshistorien att bemöta en pandemi.

Har det fungerat? Var det rätt strategi att stänga hela samhällen? Läkaren och bloggaren Sebastian Rushworth hävdar i en annan nyutkommen bok, ”Varför det mesta du vet om covid-19 är fel” (Karneval förlag) att flera studier nu visar på att ”ingenting som de olika länderna gjorde för att bekämpa covid hade någon som helst effekt på antalet dödsfall”.

Tvärtom, menar Rushworth, orsakar många av åtgärderna många gånger fler döda och många gånger fler förlorade livsår än själva viruset.

Enligt en färsk sammanställning av överdödligheten har de flesta länder i Europa drabbats betydligt hårdare av pandemin än i Sverige.

Och de länder som haft allra högst dödlighet har också haft allra hårdast nedstängningar, länder som Spanien, Italien och Frankrike. 

Sverige återfinns tvärtom bland länder med allra lägst överdödlighet.

Det är i jämförelse med de andra nordiska länderna som Sverige sorgligt nog ligger högt, framför allt om man jämför med Norge och Finland.

Sverige återfinns tvärtom bland länder med allra lägst överdödlighet.

Men, visar det sig: det mönstret är detsamma i de andra pandemier som drabbat oss under 1900-talet. Det är inte något unikt för covid-pandemin. Sverige blev betydligt hårdare drabbat än Finland och Norge också under Asiaten 1957 och Hongkong 1968.

Att vi har högre överdödlighet i Sverige än i Norge och Finland har med andra ord åtminstone inte huvudsakligen att göra med att det sista årets olika strategier utan orsakerna måste sökas någon annanstans.

I sådant som att Sverige har storstadsregioner som de andra länderna saknar, att Sverige har fler socioekonomiskt utsatta områden och fler invandrare, och så vidare.

Båda författarna konstaterar därtill att dödligheten i covid-19 är oerhört mycket lägre än man först befarade och räknas inte i procent utan i promille.

Den genomsnittliga personen som dör i covid är över 80 år gammal och har flera bakomliggande kroniska sjukdomar. Covid är därför, menar de, att betrakta som en sjukdom som oftast ”har en marginell påverkan på människors kvarvarande livslängd.”

Båda författarna gör en poäng av att vi inte enbart kan stirra oss blinda på antalet döda, vi måste också beakta det faktum att det i första hand är yngre personer med lång förväntad livslängd som drabbas av ohälsa och död på grund av restriktionerna medan den stora majoriteten av dödsoffer med covid är personer som befinner sig vid eller alldeles nära livets slutskede.

Vi måste alltså också räkna på hur många förväntade livsår som går förlorade. Ljungqvist skriver: ”En etiskt känslig men i sammanhanget inte oviktig aspekt av coronapandemin är att många människoliv går förlorade i virussjukdomen men förhållandevis få totala levnadsår. 

Det är fruktansvärda ställningstaganden att tvingas göra, men dessa frågor försvinner inte bara för att vi inte låtsas om dem.

Rushworth förtydligar: ”När det gäller dödlighet är antalet dödsfall inte den enda parametern som spelar roll. Medelåldern hos dem som dör är också viktigt. När ett litet barn dör, oavsett orsak, innebär det i allmänhet att 80 livsår gått förlorade. När en 90-åring dör, oavsett orsak, är det bara några enstaka livsår som går förlorade. De flesta tycker nog därför, vilket är rimligt, att det är mycket mer tragiskt när ett litet barn dör än när en riktigt gammal människa dör.”

Det är fruktansvärda ställningstaganden att tvingas göra, men dessa frågor försvinner inte bara för att vi inte låtsas om dem. Ljungqvist refererar till filosofen H. Orri Stefánsson som menar att ”alla beslut – inklusive restriktionerna för att bromsa smittspridningen – innebär ett val av vem som ges rätten till fortsatt liv och hälsa.”

För vi har tagit ställning. Vi har genom lockdowns medvetet riskerat en ekonomisk depression med både fysisk och mental ohälsa och död som följd med konsekvenser vi ännu bara sett början av.

Framför allt har vi gjort valet att låta barn och ungdomar, företrädesvis från fattigare länder, men också våra egna barn och ungdomar, ta smällen.

Vaccinationsprogram för barn har det sista året stoppats i många länder, vilket kommer resultera i många fler förlorade år av liv än vad som någonsin kommer att gå förlorade på grund av covid.

Framför allt har vi gjort valet att låta barn och ungdomar, företrädesvis från fattigare länder, men också våra egna barn och ungdomar, ta smällen.

Enbart den pausade kampen mot mässling innebär att 94 miljoner barn riskerar att få sjukdomen, som har många gånger högre dödlighet än covid.

Att skolnedstängningar påverkar barnen oerhört negativt har Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson varnat för flera gånger, men har vi klart för oss att det också förkortar våra barns liv?

En studie publicerad i Journal of the American Medical Association (Jama) har räknat ut att cirka sex miljoner livsår kommer att gå förlorade enbart i USA på grund av skolnedstängningarna under våren 2020. Också det är fler livsår än vad som hittills förlorats i covid. 

Till det kommer alla cancerfall, hjärtinfarkter och andra sjukdomar som antingen inte upptäckts eller inte fått behandling under covidåret 2020. 

Panik inför sjukdomen, hos både allmänheten, medier och beslutsfattare, har haft ”större inflytande över åtgärderna än noggrann statistisk analys av vilka risker sjukdomen medför”, skriver Ljungqvist medan Rushworth går så långt att han påstår att den offentliga responsen mot covid byggt på ”religion, inte vetenskap”. 

Båda de här böckerna har getts ut på små förlag och riskerar att komma bort i bokfloden. Det är angeläget att de läses och diskuteras.

Enorma pengar och oändligt med prestige från politiker, ledarskribenter, läkare och forskare har lagts ned på lockdowns och hårda restriktioner som strategi. Att därför erkänna det som, enligt Ljungqvist och Rushworth, fakta nu alltmer tydligt visar, att lockdowns inte fungerar, är kanske i det närmsta otänkbart.

Vem skulle orka bära en sådan skuld?

Så mycket lidande, så mycket fysisk och psykisk ohälsa, så mycket död främst bland barn och unga som nedstängningarna orsakat – vem skulle kunna erkänna ett sådant förödande misstag? Vem skulle orka bära en sådan skuld?

Ändå måste vi våga påbörja diskussionen.

Om Ljungqvist och Rushworth har rätt i sina resonemang står vi inför en smärtsam självrannsakan och omvärdering av hur världen bemött pandemin. Om de har rätt är detta en game changer av Guds nåde.


Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida.

SAKPROSA

Fredrik Charpentier Ljungqvist
Corona. Ett historiskt perspektiv på vår tids pandemi

Dialogos, 160 s

Sebastian Rushworth
Varför det mesta du vet om covid-19 är fel
Karneval, 138 s

Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=80118&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.