Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Pandemin kan inte stoppa vårt bröllop

Foto: OLLE SPORRONG
”I oktober besöker Sara och jag ett finare etablissemang för att se om de ska få anordna vår bröllopsfest.”
Foto: Privat.

Mitt i den andra coronavågen fortsätter livet och kärleken, trots allt.

Stefan Lindberg letar och hittar ljus i det pandemiska mörkret. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. 22 augusti: en sketen pizzeria i Stallarholmen under en himmel som inte visste om den var sommarens eller höstens. Det gick som ett ljusblått barn genom mig då, något passerade, och Saras ansikte riste till. 

Någon ring hade jag inte med mig, men senare på kvällen svängde vi in till en bonde som hade loppis och han slipade upp en slangklämma i mässing som jag trädde på hennes finger. På natten ärgade den av sig och gjorde ett grönt avtryck, men det var ändå viktigt att ha den på, och den såg faktiskt ut som guld och hade sett förlovningsringsmässig ut på bilden som bondens fru tog på oss utanför redskapsboden. För att något av det obegripliga skulle bli kvar.

I min favoritdokumentär of all time, ”Stranded. I've come from a plane that crashed on the mountains”, får vi följa efterbörden av en flygkrasch i Anderna. Ett rugbylag med spelarfruar och tränare och materialförvaltare och allt överlever mirakulöst bland snövidderna och tvingas till slut äta varandra för att överleva, och i filmen återvänder de med ett kamerateam till platsen med sina nu vuxna barn för att rekapitulera händelsen. De gråter fortfarande när de berättar om hur de tillagade och åt upp sina ihjälfrusna fruar och kamrater, hur de begravde deras kvarlevor efter att ha ätit deras kött. Och mot slutet av filmen får en av de överlevande en fråga av sin dotter. 

Var är barnen? Just det, där, det är bra med dem.

Man kan säga att den är avgörande, speciellt nu när vi är i den andra coronavågen. Vad lärde sig hennes pappa där uppe? frågar hon. Och pappan tänker efter lite och säger han att han lärde sig två saker. Ett: att Gud inte finns i stan, i civilisationen bland människorna, för där finns distraktioner, frimärken och croissanter och unga flickor i blom. Där finns schweiziska armbandsur. Och då behöver man inte Gud, säger han. Man hinner inte med honom och ser honom inte. Men där uppe i snövidderna, när en back och en andratränare lämnat det kraschade flygplanet för att ta sig över de Mount Everest-höga topparna mot Chile för att skaffa hjälp, kände han av honom. Han var bara en diffus närvaro, säger han, och kan inte säga så mycket mer. Förutom detta. Att när det är som värst, när man vet att ingen chilensk militärhelikopter, bara Döden, ska komma och hämta ta en, då finns det bara en sak att göra. Att vänta. Man ska sätta sig ner och göra ingenting.

Natten i maj när jag hamnade på St Görans covidklinik: jag kunde knappt andas, låg utsläckt bakom ett skynke och hörde en man kräkas i ett bås på andra sidan rummet. Människor som ska försöka hjälpa människor, det kan se så liksom futilt ut. Sen den chilenska kvinnan som drog mitt blod och klistrade sensorer över mitt bröst och lät mig hålla astmainhalatorn varmt omkramad i handen som lördagsgodiset i barndomen. Sen lungröntgen och sen solen som gick upp fast det fortfarande var natt och jag som fick gå hem med samma tanke som alltid: var är barnen? just det, där, det är bra med dem. 

Men det verkar bli för dyrt. Som allt har blivit för dyrt i det här bostadsrättsgehennat

På väg ut från sjukhuset såg jag läkarna och receptionisterna och sjuksystrarna och säkerhetsvakterna stå vid mottagningsdisken och liksom flamsa. Man såg att de hade haft värre nätter och att det blev en klarhet mot morgonen när de sista av oss remitterades vidare eller fick gå hem. Och jag minns att jag kände mig avundsjuk. På deras förmåga att organisera sig, massera varandras axlar och dricka te efter Blitzen. Ingenstans har jag sett en mer intim gemenskap, sluten kring en hemlighet, som vid den där mottagningsdisken. 

I oktober besöker Sara och jag ett finare etablissemang för att se om de ska få anordna vår bröllopsfest. Strindberg och Bosse gifte sig där, inga jämförelser i övrigt, men jag är en postpostmodern författare och Sara har gått teaterskola utan att knäcka sina funny bones. De har faktiskt haft covidbröllop, säger ställets eventproducent, där man bjuder skitfå och minglar på avstånd. Det tänker jag inte acceptera. Den dagen accepterar ingenting förutom ett glödande hiatus. Men det verkar bli för dyrt. Som allt har blivit för dyrt i det här bostadsrättsgehennat, där till och med ordet avförtrollat är avförtrollat. 

Men jag tittar på Sara och hon tittar tillbaka och plötsligt känns det som om vi är på hemligt uppdrag. Vi är traditionens subversiva eftertrupper och gör det här lika mycket för andra som älskat, före oss, som vi gör det för varandra. Så känner åtminstone jag. Så kände jag när vi hamnade bakom kyrkan på Selaön efter förlovningen på pizzerian och jag upptogs som i en inre församling. Bonden som sneddade över de nystubbade fälten hade kanske också varit någons. De som ristat älvkällegropar i stenblocket vid skogsranden, eller rest en sten för att minnet av någon skulle gå att minnas när ingen längre mindes. De också.

Eller diggade jag bara Baudrillard för mycket och smittades av medierapporteringen?

Kvinnan på tredje våningen, jag såg henne ibland. Vi bytte några ord, öppnade hissdören åt varandra eller hälsade i trappan. Hon brukade hjälpa en ensamkommande och jobbade på tv var det någon som sa, hon såg snäll ut och var en sån där okänd entitet en trappa ner. Sen kom covidvåren. Sista kvällen jag såg henne var en kväll när jag försökte ta mig ut för att få luft. Hon tyckte att jag skulle hålla avstånd, ”jag är så sjuk”, sa hon. Jag också, sa jag, men ”vi mår snart bättre”. Och sen kom det några veckor när det blev tvärtom och jag inte riktigt orkade ta mig ut, tills Sara sa en kväll att hon sett två personer utanför kvinnans öppna lägenhetsdörr. De hade gråtit, det var kvinnans systrar tydligen. Hon var död och lägenheten skulle utrymmas. 

Samtidigt som jag skriver den här texten börjar jag känna mig dålig och lyckas gneta till mig ett covid-hemtest via 1177. Kanske är jag en av de återinfekterade? Eller diggade jag bara Baudrillard för mycket och smittades av medierapporteringen? Jag har inte sett mina föräldrar på snart ett år, min son har blivit så lång att jag bara ser toppen av mitt huvud när jag står bakom honom i hissen och försöker se mig själv i spegeln. Hans hår doftar liv. Mamma och pappa kommer inte att känna igen honom om de kan komma på bröllopet. 

Men de vet väl också att allting måste fortsätta. Vilka vore vi annars. 


Stefan Lindberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste roman är den Augustprisnominerade ”Splendor”.