Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Pandemin har fått himlen att klarna över städerna

Foto: Privat
Foto: Emil Malmborg / Emil Malmborg

Det finns ingen väg tillbaka till en tid när haven inte var fulla av plast.

Erik Hågård fantiserar om en värld som inte för krig mot världen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Brixton, London, 1996. Halv fem en onsdagsmorgon, väntar på nattbussen. Urban stiltje. Imperiets trötthet, fyrahundra år av vansinne, återstår asfalt och ingenting. En figur i luvjacka dyker upp, han springer ut mot refugen och sular en gatsten tvärsöver vägen och in i skyltfönstret till Burger King, ropar ”No more fucking burgers!” till alla och ingen och är borta.

Jag vill leta upp honom på the internets, som Bush den äldre kallade det. Säga tack. För vad. Varför har det bränt sig fast i hjärnan. Något med desperationen. Motståndets vägran att vara prydligt. Protestens stumhet. Hatet som en konsekvens av historien.

Situationen har inte förbättrats. Vi är snubblande nära att orsaka en massutplåning av livsformer vars like ingen har sett på 250 miljoner år. Tiden rinner iväg, ingen vet exakt när det blir för sent att hejda det. Förstörelsen maler på.

Himlen har klarnat över städerna

Jag har undrat när desperationen ska bryta ut. Under våren gjorde den det, av andra orsaker. Ett krig enligt de officiella gubbarna, ett angrepp från mikrokosmos. Fienden är en djävul att övervinna utropade någon grandios potentat. Undantagstillstånd, nerstängning av ekonomin för att skydda levande varelser. Begrepp som onödig produktion och onödigt resande blev plötsligt rumsrena. Maskiner står tysta ännu, oljeindustrin vacklar. Himlen har klarnat över städerna.

Den levande världen och vi som gillar den drog efter andan. Vad nu. Kom alla utom Bolsonaro just ut som ofrivilliga miljömuppar. Kommer skiftet nu. Avvecklingen vi har tjatat om. Onödigt resande, onödig produktion. Kan vi lägga till onödig reproduktion viskade den gröna djävulen på axeln, vi är tusen gånger fler än senast vi levde på något hållbart sätt. Hoppets underbara dumhet. Kan den uppflammande solidariteten för våra ärade älskade äldsta vidga sig och omfamna även våra barn och våra barnbarns barnbarn och alla andra livsformer som ska vara i världen när vi är borta.

Svaret kom snabbt. Glöm det. Det är pandemikrig. Ekonomikris. En årskull är i trauma över att de inte får åka lastbil på studentdagen. Och norskarna är taskiga mot oss. ”Miljöfrågan” får vänta.

Jag kan inget om virus, kan inte bedöma pandemifronten. Experterna gör sitt yttersta. Det ordnar sig säkert. Vi vet vad vi gör. Vår kulturs kärnverksamhet är att kontrollera andra livsformer.

Meditera över en albatrossunge med buken full av plast

Civilisationen maler på. Alla längtar till det normala. Lastbilar, vi måste ha fler lastbilar. Jobba jobba jobba, sen flyga till Thailand och bada, sen jobba igen. Knapra SSRI, helgsupa, röka på för att orka. Och om det inte finns arbete, skapa arbete. Ta ner skog, pumpa olja, borra sönder berggrunden och pillra ut material så vi kan bygga fler maskiner så vi slipper vara i den där otäcka levande världen som bara angriper oss hela tiden.

De har rätt. Det är krig. Det har det varit i tiotusen år. Erövring, förslavning, assimilering, genetisk omprogrammering, utplåning om så behövs eller råkar ske. Det kan jag inte leda i bevis här. Läs om Aralsjön, om fracking, meditera över en albatrossunge med buken full av plast, plogen som massförstörelsevapen. Kolla upp andelen urskog i det vi nu kallar Sverige, besök en kycklingfabrik. Fronterna är otaliga. Vi för krig mot livet och döden. Spoiler alert. Vi kommer inte vinna.

Så vad är alternativet. Vad vet jag. Sitter på fik djupt inbäddad i civilisationen, bälgar i mig kaffe och skriver om en förstörd värld. Romaner, vi måste ha romaner. Försöker trolla oss ut ur maskinen. Hoppets underbara dumhet.

Jag oroar mig som alla för det omedelbara. Mina föräldrar och riskfaktorerna, ensamheten, alla människoliv som faller sönder. Det malande eländet. Svälten, gräshopporna som vägrar respektera vårt territorium och trycker i sig grödorna vi måste plantera för att bli fler än vi kunde bli när vi lät världen vara som den var. Innan vi bestämde att evolutionen var kass, att vi hade en bättre plan. Pyramider, vi måste ha pyramider.

Jag vill vara där ingen häst behöver bära på någon

Desperationen har tusen ansikten; längtans riktning beror av din position i världen. Av tusen skäl vägrar jag längta efter att få igång lastbilsindustrin eller flygen eller UEFA. Kan inte alla fotbollsklubbar de har pumpat upp som belgian blue-tjurar med oljepengar från Qatar bara dö. Rêvons plus grand. Låt planen rosta, vi har levt i tvåhundratusen år utan att kunna flyga. Det gör vi fortfarande.

Tänk om alternativet inte måste vara att bygga nya maskiner för att trolla bort effekterna av att vi har försökt trolla bort alla problem vi har skapat med våra maskiner genom att bygga fler maskiner. Tänk om vi skulle fråga oss vad vi inte behöver.

Avstå. Avveckla.

Men hur vi ska leva. Vi skulle kunna fråga det lilla fåtalet människor som fortfarande försöker vara i sin värld utan att ta sönder den. Små grupper i regnskogarna, på slätterna i söder, isvidderna i norr. Vi kan se på youtube hur Amazonas folk flyr från vårt krig mot deras värld. Vi kan snart glömma att de fanns.

Deras historia är ett fragment av ett världsomspännande sönderfall som jag aldrig kan begripa, än mindre återge här. Ingen vet hur vi levde för hundratusen år sen. Ingen expert kan veta åt oss hur vi ska vara i världen. Jag vill vara där ingen häst behöver bära på någon, där ingen hund har känt doften av nylonrem, rycket om strupen när ”ägaren” ska bestämma riktningen. Jag hatar när de gör så. Jag hatar det här kriget.

Ingen världsgud, inga imperier

En fantasi. Ni lever i en skog. Ni vet hur man lever där, ni har vetat det i tusen generationer. Ingen drar iväg för att förverkliga sig själv. Ni är verkliga. Ni lever där och ni dör där. Virus, gubbar, alla. Inga gatstenar, inga mobilmaster. Ni tar ner ett träd om det behövs. Ni tar inte ner hela skogen och odlar oljepalmer. Ni gör det som behöver göras, varken mer eller mindre. Ingen kliver upp på en sockerlåda och gapar om att skapa arbete. Ingen världsgud, inga imperier. Anarkin behöver inget namn.

Det finns ingen väg tillbaka dit, jag vet. Haven är fulla av plast och tidens riktning är som den är. Men är det inte något i den fantasin som får ansiktet att dra ihop sig vid tanken på vår omedelbara plan, att bygga fler lastbilar. Vår dröm, att få igång Champions League. Vår föda, fler fucking burgare.

Erik Hågård är författare. Hans romandebut ”Lilo” utgavs tidigare i år.