Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Pamuks böcker

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Orhan Pamuk var

en lågoddsare bland de tippade nobelpriskandidaterna, och på sätt och vis överraskade Akademien också i år genom att för ovanlighets skull välja en författare som många trodde på. Med Pamuk återvann Akademien också lite av den prestige man förlorade i samband med fatwan mot Salman Rushdie. Pamuk är ju föremål för den turkiska statens rättsliga prövningar efter att i en intervju ha anklagats för att ha förolämpat nationen genom att kalla folkmordet på armenierna under första världskriget vid dess rätta namn. Nobelpriset blir därför den här gången också en markering för yttrandefriheten. Att Pamuk skulle vara en lättläst författare är kanske att ta i. Hans intriger kan vara nog så komplicerade. Av hans åtta romaner finns fem på svenska, liksom stadsporträttet av Istanbul som kom ut alldeles nyligen och nu följaktligen lär slitas från bokhandelsdiskarna. Ovanligt få kritiska röster kommer nog att höjas mot årets pristagare, och då handlar det säkert om att Akademien åter har valt en vit, manlig europé. Fast den här gången är det ändå en europé på randen till en annan kultur och dessutom en ovanligt ung sådan.

I en enkät

här på kulturen i samband med bokmässan 1995 fick ett antal utländska författare namnge någon svensk författare de kände till. Orhan Pamuk hade läst Lars Gustafsson, men tillade: Gustafsson verkar vara en intellektuell författare av kontinentalt snitt, och det är inte riktigt min smak. Pamuk var denna höst aktuell med sin fjärde roman Den svarta boken (1990), hans internationella genombrott som då också kommit på svenska (Tiden, översättning från engelska av Jan Verner-Carlsson). Och det man möter här är ingenting mindre än en synnerligen intellektuell författare av kontinentalt snitt, vilken från sin utpost i Istanbul skriver in sig en metalitterär tradition med ekon från Kafka, Borges, Calvino och - ja Lars Gustafsson. Med sin deckarintrig i botten för den framför allt tankarna till Paul Austers New York-trilogi. Men samtidigt är förstås det orientaliska högst närvarande i skildringen av den labyrintiska staden Istanbul, där det förflutna, nuet och den apokalyptiska framtiden tycks pågå samtidigt. Den svarta staden leder sitt berättarflöde in i ett komplicerat system av artesiska brunnar, där skikt läggs över skikt. Det är i all sin färgstarka lokalkolorit en roman som övertygar inte minst genom sin virtuosa berättarteknik. Det är en stor europeisk roman, komplex, intrikat, svindlande, gåtfull.

Pamuk introducerades

på svenska 1992 med romanen Den vita borgen från 1985 - även den med ett mytiskt och faktiskt Istanbul i centrum - men den gick tämligen oförmärkt förbi. Med Den svarta boken var dock marken bruten och Pamuks nästa bok Det nya livet (1995) översattes omedelbart till svenska (Rabén Prisma 1996), för ovanlighets skull direkt från turkiska av Dilek Gür. Med sin anspelning på Dante i titeln skapar Pamuk här ett slags arabesk där liv och läsande, västerländskt och orientaliskt slingrar sig om varandra. Det tysta huset (på svenska 1998; Norstedts, översättning Dilek Gür) är ännu en av Pamuks tidiga romaner (1983), ett slags växelsång à la Lobo Antunes, med olika röster sammanflätade till en disharmonisk bild av de sena 1900-talets Turkiet, där religiösa dogmer, nationalistiska diktat och västerländska frestelser våldsamt kolliderar med varandra. Romanen Mitt namn är röd (1998; på svenska 2002, Norstedts, översättning från engelska av Ritva Olofsson) är Pamuks internationellt mest beundrade bok, återigen en kriminalgåta, invävd i ett överdådigt mönster av lärda konsthistoriska referenser à la Umberto Eco från 1500-talets Istanbul. Här står striden mellan det islamska avbildningsförbudet och sultanens förtjusning i det europeiska renässansmåleriet. Det är inte svårt att läsa in dagens konflikter i denna historiska roman, där också brutalt våld och romantisk kärleken bryter sig mot varandra.

Pamuks senaste

roman Snö (2002; på svenska 2005; Norstedts, översättning från engelska av Inger Johansson) är både hans mest lättillgängliga och uttalat mest politiska roman, där han retar upp i stort sett alla åsiktsläger i Turkiet. Berättelsen utspelar sig i en östturkisk landsortsstad, där en självmordsvåg sprider sig bland de unga flickorna. Staden blir ett slags prismatisk modell av den samtida turkiska politiken, en sannskyldig labyrint av växlande maktgrupperingar och motstridiga lojaliteter. Den är i allt sitt blodiga allvar - många döda här Pamuks roligaste roman, en turkisk filial till den amerikanska tv-serien Deadwood. I år har också Pamuks självbiografiska porträtt av sin hemstad Istanbul kommit på svenska, en bok fylld av lika mycket orientalisk atmosfär som europeiska bildningsreferenser. Så bygger Orhan Pamuk med sina böcker en egen Galatabro mellan väst och öst.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!