Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Påminner om teater som har spårat ut"

Alba August och Susanne Karlsson i "Petra von Kants bittra tårar". Foto: Emmalisa Pauly
Ur föreställningen. Foto: Emmalisa Pauly
Ur Stockholms stadsteaters uppsättning 2008.

Sara Berg tycker att Malmö stadsteater borde dämpa skådespelandet i "Petra von Kants bittra tårar".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER

PETRA VON KANTS BITTRA TÅRAR

Av Rainer Werner Fassbinder

Översättning Lars Bjurman

Regi Anna Bergmann

Intiman, Malmö stadsteater

Speltid 1.40 t.

Rainer Werner Fassbinder (inte Fassbender, det är skådisen) skrev först "Petra von Kants bittra tårar" ("Die bitteren Tränen der Petra von Kant") som en pjäs, som han sedan förvandlade till en film. Nu har Malmö stadsteater förvandlat tillbaka filmen till en pjäs, som dessutom innehåller segment av en film.

Det är mindre komplicerat än det låter. Just inslagen av teknik är någonting som lyfter föreställningen och får den att kännas ny och fräsch. Handlingen kretsar kring divan Petra von Kant och hennes relation till sin assistent, sin mamma, dotter, väninna och kanske främst Karin, den unga kvinnan som Petra förälskar sig i och försöker äga.

Vi får följa de ojämlika, tärande och omvälvande relationerna kvinnorna emellan både från scenen och genom en filmkamera som den undergivna och hunsade assistenten Marlene ständigt bär omkring på.

Grundmaterialet är bra, det studerar makt, sexualitet och mänskliga brister. Det handlar om vad som händer med en person som har framgång, pengar och för mycket alkohol men saknar kärlek. Det går givetvis åt skogen.

 

LÄS MER: Ondskans stadier på stadsteatern i Malmö

Improvisation som spårar ur

Men eftersom intrigen redan är så stark och tät, nästan klaustrofobisk med tanke på att hela berättelsen utspelar sig i Petras hem, blir det utlevande, nästan farsartade, skådespelet alltför överväldigande.

Karaktärerna hade mått bra av att tonas ned och dämpas, nu är det för skrikigt och otyglat och när allting exploderar känslomässigt mot slutet, påminner framförandet om en improvisationsteater som spårat ur.

Jag tycker bäst om Karin Lithman, i rollen som väninnan Sidonie. Hennes roll ska vara småkorkad och teatral, men framstår emellanåt som den mest sansade på scenen. Även skådespelarpraktikanten Alba August gör en återhållsam men känslomässigt äkta tolkning av dottern. Om det är den här typen av mer realistiskt och mindre hetsigt skådespeleri som scenskolorna lär ut till dagens elever, så finns det gott hopp om framtiden för institutionsteatern.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.