Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Palatskuppen

Bastiljen. På Dramaten i Stockholm utkämpas dagens klasstrider.Foto: Nils Petter Nilsson

Johan Jönsons dikt om klasshat är en droppe i havet om man jämför med hatet som förnekar klassamhället.
Kristian Lundberg applåderar Dramatens modiga arrangemang och berättar hur det verkligen var i Marmorsalen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Låt oss ta det från början. Den pågående debatten om klass och hat tycks ha positionerat sig själv i sammanhang långt bortom vad det egentligen handlar om. Det finns trots allt en verklighet bortom orden, en verklighet som rymmer både hat och försoning. Så. Låt oss ta det från början.

Författaren Johan Jönson läser en av sina dikter. Det är med den dikten allt tycks ha börjat. Det är ingenting märkvärdigt med den dikten. Den är på sitt sätt ett slags motpol till Björn Ranelids patriarkala överklassverser där kvinnan genom att ställas i fokus i själva verket förnedras och förvandlas till en symbol. Johan Jönson läser sin dikt. Det applåderas. Det är en tidigare publicerad dikt. Detta sker på Dramaten. Marmorsalen. Han beskriver i sin dikt ett slags hat som gränsar till förakt.

Jag befinner mig i samma salong. Det är ovant. Det är svårt att säga att jag känner mig hemma, ändå gör jag naturligtvis det eftersom litteraturen rör sig genom klasser. För en kväll är Marmorsalen faktiskt ett klasslöst samhälle. På sitt sätt. Salen är fylld till bristningsgränsen. Det är panelsamtal, diktläsning, radio. Tanken är att skapa en öppen rörlig bild som rymmer fler än en röst. Det är i alla fall vad jag föreställer mig. Det är ett modigt arrangemang. Tradition möter förnyelse. Slutna system möter ett öppet och mer kaosartat. Kvällen har inget facit, inget givet slutresultat. Jönsons dikt behandlar en situation där han torkar av sitt kön på handdukarna hos en nyrik familj. Han läser.

Björn RanelidFoto: Foto: Ronny Johannesson

Jens Liljestrand.Är detta värre än alla dessa skönlitterära berättelser från arbetarlitteraturen som vi kan möta – där underklassen i sin vanmakt ser till att skipa sin egen gudomliga rättvisa? Det är en variant på berättelsen om kocken som spottar i soppan. Är det hat? Ja. Är det plötsligt farligt att hata? Ska DN:s skribenter avväpna hatet? Är inte det i sin tur ett utslag av totalitärt hat, rentav förakt? Temat för kvällen på Dramaten är klass. Det kan tyckas absurt att Kungliga Dramaten öppnar sina salonger för just frågan om klass, men var ska hatet gestaltas om inte just här – i själva epicentrum? Var ska samtalet äga rum – och vem äger tolkningsföreträde? Jens Liljestrands famösa artikel är ett slags bottennapp, för vad är det egentligen han säger? Vad vill han? Han för en klasskamp. Det är så enkelt. Han förklarar för oss obildade vad som är rätt och vad som är fel. Och vad som passar sig i salongerna.

Johan Jönson läser sin dikt, han gestaltar sitt hat, men det är en droppe i havet om vi jämför med det egaliserade hatet. Medelklassens hat som drabbar oss genom bloggar, debatter, artiklar, kommentarsfält, ledarsidor - ett hat som med samlad kraft säger: Nej. Ni existerar inte. Det finns inga fattiga barn i Sverige. Nej. Det finns inga sönderslitna kroppar inom vården. Nej. Det finns inga misshandlade kvinnor. Nej. Det finns inga sociala orättvisor – i Sverige föds vi med samma rättigheter och skyldigheter. Vad är det för en känsla som övermannar mig? Vad är det som sker inom mig när jag hör att barnfattigdomen bottnar i föräldrarnas lyxkonsumtion? Vad är det för en känsla som ligger där vibrerande när jag igen drabbas av statistiken som säger att antalet vräkningar av barnfamiljer bara stiger, att vi får alltfler och fler som lever utanför samhället – och som aldrig kommer in? Hat. Ja.

 

 

Jens Liljestrand frågar om vi ska applådera hatet? Det är upp till var och en – men jag är i alla fall helt säker på att jag inte bara hatar de sociala orättvisorna, kungahuset, pissliberalismen som tvingar oss till förnedring, det patriarkala systemet, utslagningsmekanismerna vars kugghjul börjar snurra redan innan vi ens börjar första klass. Inte bara hatar jag det. Jag gör allt i min makt för att förändra systemet.

 

Kristian Lundberg

kulturen@expressen.se