Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Pajkastning, spyor och naket – vem var först?

Hasse Alfredson. Foto: FILMBOLAG SF
Alfred Hitchcock. Foto: FILMBOLAG UNIVERSAL STUDIO PICTURES
Första gången är Expressens sommarserie.
Kalle Lind. Foto: OKÄND

När visades den första spyan, spolningen eller pajkastningen på film? Och hur vet man det?

Kalle Lind begrundar det bedrägliga med milstolpar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Som barfotahistoriker och diversevetare, i mitt fall med inriktning på det obskyra, det perifera och män med skägg, känns det skönt att kunna slå fast saker. Att påstå saker. Att sätta ett utropstecken efter en utsaga.

Jag fick häromnyssens i uppdrag att göra teveinslag om några specifika årtal och vad som då skedde. Med tillfredsställelse såg jag att ett av de aktuella årtalen var 1960. Utmärkt – ett kroppsvätskehistoriskt filmår! Det var inte bara då Hitchcock i ”Psycho” för första gången visade en spolande toalett i en mainstreamfilm – det var också då Bergman i ”Jungfrukällan” för första gången lät seriösa skådespelare spy på duken.

Sedan slog det mig: hur vet jag det? Eller rättare sagt: vet jag det? Jag har förstås läst mig till uppgifterna någonstans. Detaljen om Bergmans uppkastningar har jag stött på genom sleaze-och-queer-regissören John Waters, mannen som gav oss luktfilmen ”Polyester” och själv skildrat de flesta av kroppsutsöndringar. Han anser det vara Bergmans stora bidrag till filmhistorien.

Påståendet om Hitchcock och spolandet ingår i det stora mytpaket som bifogades filmen från första början. Det gjordes en långtrailer där Hitch själv går runt på Bates motel och piskar upp förväntningarna på sin film. Som kulmen står han i det badrum där Marion Crane spolar ner sitt bevismaterial och sedan möter sitt öde. Skräckmästaren lyfter på wc-locket och säger: ”A very important clue is found here. Down there!”

Hasse Alfredson

Även om jag inte stött på någon uppgift som bestrider att ”Psycho” verkligen var först med spolandet, så får man förstå att det låg i Hitchcocks intresse att presentera sig själv som modig, utmanande och bisarr.

Men distinktionen är viktig: det är inte den första wc-stolen på film och inte ens den första wc-stolen i en Hitchcockfilm (den ser vi i ”Secret Agent” redan 1936). Det är den första spolningen.

Påstår man att något skett vid det och det tillfället för första gången, så brukar man i bästa fall få korrigera sig och i flesta fall få äta upp det. Jag har varit högst medveten om detta under mitt eget stora vårprojekt: att skriva en biografi över Hasse Alfredson. Att skriva en biografi är att försöka hitta en människa i en mängd – i Alfredsons fall en osannolikt stor mängd – information. Ur den informationen – artiklar, intervjuer, hans egna och andras texter – vill man vaska fram en människa, rentav en själ.

Han tog en spruta och stack in i munnen på Olle. Tjo! Åh, åh, åh! så det kändes i munnen

Informationsfragment ska bindas ihop med en tidslinje. Längs den tidslinjen vill man kunna banka ner ett gäng milstolpar. Man vill kunna hävda att olika saker skedde eller gjordes för första eller sista gången. Man vill kunna prata om ett före och ett efter, om erövringar och debuter. Man inbillar sig att det inte ska behöva vara några problem. Man bedrar sig. Varje gång jag har skrivit till exempel ”Alfredsons första publicerade text” har jag fått revidera mig i takt med att forskningsarbetet fördjupats. 

Det var inte som volontär på Helsingborgs-Posten som sjuttonåring han fick se sina första skriverier i tryck. Det var inte i läroverkstidningen Fokus. Det var inte ens i skoltidningen Jul i A, döpt efter klassens beteckning 1 5 A och allmänt uttytt Julia, som han redigerade som elvaåring. Det var av allt att döma i något som hette ”Barnens tidning”, där han som tioåring publicerade texten ”Olle hos tandläkaren”:

”Han tog en spruta och stack in i munnen på Olle. Tjo! Åh, åh, åh! så det kändes i munnen”.

Första pajkastningen

Min kollega och läromästare i nöjesforskningsgebitet, Martin Kristenson, bestämde sig en gång för att reda ut vilken som var den första kastade pajen på film. Legenden har länge påstått att den första att kasta paj på film, därmed introducerande slapstickens kanske mest ikoniska förlopp, var Mabel Normand i stumfilmen ”A Noise from the Deep” (1913). Kunde detta stämma?

Det kunde det inte. Som bloggaren Klaus Kreimeier formulerar det: ”'Family Troubles' (1900) features a probable pie to the face and the 1905 comedy 'The Coal Strike' contains a confirmed pieing.”

Mabel Normand är inblandad när pajen första gången används som projektil, i filmen ”The Ragtime Band” (1913), men det är hon som får den i ansiktet och inte hon som kastar. Och då är det bara amerikansk film man utgår från: enligt filmforskaren Rune Waldekranz kastade den italienske clownen Cretinetti eventuellt en paj på film så tidigt som 1909, absolut senast 1911.

Då ska vi inte ens öppna dörren till ett av Kristensons andra projekt: att ringa in filmhistoriens första helt avklädda scen. Troligen är nakenfilm ungefär på sekunden lika gammal som filmkonsten, men om man håller sig strikt till bolagsproducerad och -distribuerad film så brukar den gängse historieskrivningen hävda att Hedy Lamarr var den första att visa upp sig i evadräkten på celluloid. Detta skedde i den tjeckiska filmen ”Extase” (1933). 

Hedy Lamarr i ”Extase”. Foto: Rights Managed / Copyright (c) Mary Evans Picture Library 2015ht

Det stämmer naturligtvis inte alls. Möjligen var Lamarr den första tjeckiskan som visade sig naken. Redan 1897 visade trickfilmspionjären Georges Méliès – han med ”Resan till månen” – naken kvinnohud. Den första aktris med namn och rykte att näcka var av allt att döma Audrey Munson i filmen ”Inspiration” (1915).

Går vi över till svärdssidan sägs det ofta att regissören Ken Russell var först att visa penis, naturligtvis inte sin egen, så sent som 1969. Det skedde i den brittiska filmen ”Women in love” (”När kvinnor älskar”).

”Women in love”, 1969. Foto: Rights Managed / Copyright (c) Mary Evans Picture Library 2015ht

Det är ett förbryllande påstående. Då hade ju Vilgot Sjöman redan klätt av Börje Ahlstedt i två ”Jag är nyfiken”-filmer (1967 och 1968), och Lars Görling hade filmat Sven-Bertil Taube full frontal i den kryptiskt betitlade ”Tills. med Gunilla månd. kväll o. tisd.” (1965). Så troligen gäller påståendet om Russell inte film i allmänhet, utan anglosaxisk film. Men jag skriver troligen, för det kan mycket väl vara så att påståendet innehåller en tydligt formulerad definition eller begränsning.

Slutsatsen av både mina egna och Martin Kristensons efterforskningar är dock den: skriver du om första gången så bör du alltid kryssa i rutan för ”troligen” och helst helgardera med ett ”möjligen”.

Kalle Lind är skribent, podcastprofil och medarbetare på Expressens kultursida.