Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Påhittad eller verklig – spelar det någon roll?

Isabella Löwengrip.
Foto: SVEN LINDWALL
Foto: Pierre Björk. / Privat.

Isabella Löwengrip har berättat att hon har svårt att göra skillnad på sin offentliga person och sitt riktiga jag. 

Love Bonnier undrar om den skillnaden har slutat spela en väsentlig roll i samhället. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Är offentligheten – medier, Instagram, Twitter – bara ett skådespel? 

När Isabella Löwengrip i sin söndagsintervju med Martin Wicklin i P1 (17/5) berättar att hon har svårt att hålla reda på skillnaden mellan hennes riktiga person och offentliga karaktär, väcker det en rad intressanta frågor: Går det att skilja en person från en persona, spelar skillnaden någon roll och vem är ansvarig för en personas agerande?

I den ena änden av spektrumet har vi de som kräver uppbygglighet av fiktionen. En romankaraktär eller en målning bör förmedla progressiva värden för att ses som god konst, oavsett om syftet är underhållning eller något mer intellektuellt. I andra änden har vi de som ser verkliga, semi-offentliga personers handlingar som showbiz – fria från kravet på sanning och till viss del moraliskt ansvar. 

I en text i Expressen förra året skrev Anna Björklund: ”Teaterrecensioner brukar inte ta hänsyn till huruvida skådespelaren talar sanning eller inte” angående hur Isabella Löwengrip och Linnéa Claeson har granskats i offentligheten (4/12-2019). Hon har rätt i detta, men skillnaden är att en teater är en institution där publiken är medveten om fiktionen.

Spelar det då någon roll om personen går att skilja från personan?

Flera trender samspelar för att skapa perspektivet. Internets anonymitetskultur är en: När ingen vet vem som är vem, blir det både lockande och möjligt att ta ut svängarna kring sin befintliga person, eller helt enkelt skapa en ny. Lajksen är målet, sanningen oviktig och i detta är de andra anonyma införstådda. Den här kulturen har sipprat ut i det bredare samhället: Varför skulle inte en uppdiktad persona kunna skriva en politisk krönika i en dagstidning, signerad med ett namn som delas av personen och personan, om det leder till lajks? 

Konstens utveckling är också en faktor. Anna Odells genombrott i offentligheten skedde visserligen med en dramatiserad karaktär i centrum, men den initiala publiken var inte medveten om skådespelet. Författares, regissörers och konstnärers privatliv betraktas ofta som uttryck för deras konst – då är det rimligt att de agerar därefter.

Vi föreställer oss att en verklig personlighet utvecklas organiskt – av gener, barndom, social status, och en rad andra faktorer som för det mesta inte valts. Den påhittade personan har å andra sidan skapats genom intelligent design, men är inte det mer genuint? För oavsett om personan är till för att skapa uppmärksamhet, framgång, eller bara för att slippa vara den man en gång var så är den medveten.

Spelar det då någon roll om personen går att skilja från personan? 

Vi lär alla fortsätta sträva efter att bli något annat, bättre än vad vi är.

Trump må agera som persona – han har filats av offentligheten, på Twitter och i reklamfilmer, till att bli något av en Disney-skurk. Men när det kommer till konsekvenser spelar det ingen roll. De lagar han undertecknar får följder IRL, och många vill ha Kim Kardashians kroppsform i verkliga livet. Liberalismen, nationalstaten och krediter är också påhittade fenomen, men granskas och diskuteras på största allvar.

Lever man större delen av livet som persona bör man kanske betrakta alla handlingar som genuina, även om de valts på ett annorlunda sätt än det vanliga. Den som syns och hörs i offentligheten utan att deklarera att det rör sig om konst, underhållning eller satir bör bli tagen på allvar. Beter sig en persona oetiskt är det personens sociala kapital som skadas – och vice versa.

Det enklaste sättet att skilja det uppdiktade från det verkliga är nog fortfarande att placera konsten inom dess institutioner. Film, teater och romaner erbjuder bekväma ramar, inom vilka intellektet mer eller mindre riskfritt kan röra sig i frihet. Både sociala och traditionella medier är en sämre miljö för utforskande fiktion. 

Isabella Löwengrip la i söndags ett ytterligare, mörkare och ärligare, lager till sin persona, men hon är fortfarande sig själv. Och vi lär alla fortsätta sträva efter att bli något annat, bättre än vad vi är.


Av Love Bonnier

Love Bonnier är skribent och grundare av kommunikationsbyrån 500 Stockholm.


”Det är bättre att gå in med låga förväntningar”

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Amanda Svensson. Om bland annat fiktionens möjlighet i autofiktionens tidevarv och om att inte kunna lämna den brittiska ön där hon bor.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och Joel Halldorf. Se det avsnittet nedan.