Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

På vandring i Ferrantes nedgångna Neapel

Bortom Neapels turiststråk ligger Rione Luzzatti, där delar av Elena Ferrantes Neapelkvartett utspelar sig. Foto: Annina Rabe
Svenska texter om Ferrantes Neapelsvit fokuserar på vänskapskildringen – men klassresan, menar Annina Rabe, är böckernas centrum. Foto: Annina Rabe
Rione Luzzatti i Neapel. Foto: Annina Rabe
Expressens kritiker Annina Rabe. Foto: OLLE SPORRONG
Ingen "Lady och Lufsen"-idyll. Foto: Annina Rabe

Tomma förpackningar, trasiga stilettklackskor, odefinierbara klädesplagg och använda kondomer.

Annina Rabe besöker Neapelkvarteret som Ferranteturismen helst utelämnar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | ELENA FERRANTE. ”Det finns ingen sådan gata i Neapel.” Den napolitanska taxichauffören ser misstroget på oss när vi säger vart vi, två Ferranteturister, vill åka. För enkelhetens skull har vi valt kyrkan som utgångspunkt, och den skall ligga på via Bussola 5, men någon sådan gata existerar alltså inte. Först efter ett långt fipplande med GPS:en utbrister han till sist i ett förklarat ”aha!”. Gatan vi frågat efter ligger inte ens i Neapel, utan i en annan kommun.

Platsen vi är på väg till heter Rione Luzzatti, och för den som är bekant med Elena Ferrantes Neapelkvartett är det inget okänt namn. Rione Luzzatti är det fattiga och nedgångna område där flickorna Lila Cerullo och Elena Greco växer upp, platsen som Elena lyckas ta sig ifrån och där Lila blir kvar. Under den ganska långa taxiresan hinner vi se miljön förändras utanför fönstren: förbi oss glider slitna fabrikslokaler, stora industrikomplex och områden med anonyma skyskrapor. 

 

LÄS MER – Annina Rabe: Det litterära mysteriet med Ferrante består 

 

Men över alltsammans, såväl den flotta strandpromenaden vid Neapelbuktens ena sida som de nedklottrade urblåsta fabrikslokalerna på andra sidan, vakar Vesuvius, den slumrande vulkanen som hade sitt senaste utbrott 1944. Neapels socioekonomiska geografi sedan årtusenden är enkel och tydlig: ju närmare vulkanen, desto fattigare områden. De som har haft råd har bosatt sig på behörigt avstånd från det eldsprutande berget. 

Klassresan Elena Ferrantes huvudtema

Och så är det fortfarande. Neapel är en av Europas fattigaste städer, och den fattigaste platsen i Italien. När landets statistikbyrå Istat 2017 konstaterade att andelen fattiga i Italien är den högsta på mer än ett årtionde poängterades just de regionala skillnaderna. I det ekonomiskt eftersatta södra Italien lever, enligt Istat, 9,8 procent i absolut fattigdom. 

”Min fantastiska väninna”, boken som inleder kvartetten, utspelar sig på femtiotalet, men de sociala problem som eskalerar under kvartettens gång finns i hög grad ännu: fattigdom, arbetslöshet och våld. Camorran, den napolitanska maffian, håller fortfarande staden i ett järngrepp, på senare år också med droghandel i fokus. I det som skrivits om Ferrantes böcker i Sverige har fokus främst legat på skildringen av vänskap. Det handlar den förstås om, men det jag ser som böckernas huvudtema – klassresan – har kommit i skymundan.

 

LÄS MER – Annina Rabe: Ferrante riktar ljuset mot kärnfamiljens fängelse 

Havet syns ingenstans

Vidden av den klassresa Elena gör blir tydlig för oss när taxichauffören till sist sätter av oss utanför den enkla kyrkan i Rione Luzzatti den här grå förmiddagen i mars. Det är nästan ofattbart nedgånget och fult, ett slags antites till alla livsnjutarschablonbilder vi matas med från Italien. ”Det är ganska svårt att ta sig härifrån”, säger chauffören och erbjuder sig att komma och hämta oss några timmar senare.

Han har rätt: hela området är bokstavligen inhägnat av en motorväg. Många som läser ”Min fantastiska väninna” har svårt att förstå att flickorna aldrig har sett havet trots att det ligger så nära. Men havet syns ingenstans från Rione Luzzatti. Att ta sig dit är en oöverstiglig vandring genom ett industriområde, vilket också skildras i den första boken. 

Redan efter tjugo minuter har vi sett hela det nedgångna, ödsliga området. Vi undrar lite hur vi ska tillbringa de resterande timmarna. Valmöjligheterna är inte många. Vi går upp och ner längs stradonen, den huvudgata som har en sådan central roll i de första böckerna. Vi dricker kaffe på de två barer som finns. Vi tittar på klockan. Vi tar några pinsamma selfies på väl valda platser. 

 

LÄS MER –  Sven Olov Karlsson: Det bästa hos Ferrante är ångesten

Idylliska Neapel

Vi är långt ifrån de första Ferranteturisterna. De senaste åren är det många som har besökt Neapel för att gå i den hemliga författarpseudonymens fotspår, i hopp om att komma ännu lite närmare den gåtfullhet som gjort en hel värld så besatt av hennes böcker. 

Frågan är bara hur många som har åkt just till Rione Luzzatti. I de utländska tidningarnas resebilagor går det att läsa mängder av reportage om idylliska Ferrantevandringar längs slitna men pittoreska gator, det går att läsa om mat (fast just mat knappast har någon betydelse alls i Ferrantes böcker) och om den exklusiva piazza dei Martiri där den maffiaägda skoaffären som Lila jobbar i ska ha legat. Om de vackra kvarteren i Vomero, dit Elena flyttar till en lägenhet med utsikt över bukten när hon återvänder till Neapel som firad författare. Men den avgrundsdjupa klyftan mellan ”här” och ”där” läser jag inte om någonstans.

Vi går ett varv till, och ett till. Minst fyra gånger passerar vi en uttråkad prostituerad av den gamla skolan som sitter på en vit plaststol längs vägen och whatsappar i sin mobil.  Högar med tomma förpackningar och flaskor ligger strödda längs vägen tillsammans med trasiga stilettklackskor, odefinierbara klädesplagg och använda kondomer.

Elena Ferrante beskriver det som få

Det finns en viss sorts fattigdomskänsla som är närmast generisk vart man än kommer. Känslan i Rione Luzzatti påminner om den jag mött i East LA eller i riktigt nedgångna förorter i London eller Paris. I Italien blir det extra tydligt, eftersom det skär sig så bjärt mot den idylliska turistbilden.

Neapel är visserligen känt för sin råhet och sin höga kriminalitet. Min hyresvärdinna i Rom har rått mig att inte ha hängande örhängen när jag är här ”för de sliter av dem, bara så där, ritsch!” Men det mindre fattiga Neapel är också en populär turiststad, med en tveklös och lite dekadent farlig charm. De vindlande "Lady och Lufsen"-gränderna som mitt ressällskap kallar dem, de myllrande marknaderna, trattoriorna, gatuköken med pizzor och friterade godsaker.

 

LÄS MER – Annina Rabe: En välbekant doft av Elena Ferrante i italiensk roman 

 

Ferrantes romaner har alltid Neapel som fixpunkt. På mitt nattduksbord på hotellet ligger hennes debutroman, ”Plågsam kärlek” från 1992, som just kommit i svensk översättning av Barbro Andersson. Den är ett koncentrerat psykologiskt drama om Delia, som återvänder till sin barndoms Neapel efter att hennes mamma hittats drunknad. Längs klaustrofobiska gator irrar Delia på jakt efter nyckeln till en mamma som hon aldrig kommit överens med och vars liv förblivit en gåta.

Precis som alla Ferrantes böcker är den fylld av oroliga spöken, från ett förflutet som obönhörligen drar en tillbaka oavsett hur långt bort man har lyckats ta sig. Neapel lämnar ingen någon ro, och det är få som beskriver det så väl som Elena Ferrante.

 

Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.