Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

På Malmö Stadion kändes oron plötsligt helt obefogad

Fredrik Ekelund/Marisol M. med vänner på Malmö Stadion. Foto: Privat. / Privat.
Malmöförfattaren Fredrik Ekelund/Marisol M. Foto: Privat. / Privat.

Kärleken till Malmö FF väcktes för mer än ett halvsekel sen. Men först i år, under Malmö Pride, gick Fredrik Ekelund/Marisol M på en match som trans – och det kändes som en seger.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | FOTBOLL. Det började tidigt sextiotal. Vi kom från Sundsvall till Malmö där jag hamnade på Djupadalsskolan. Genom fotbollen blev jag accepterad av mina nya klasskamrater, trots mina tungspets-r, men när vi spelade i parken utanför skolan gjorde jag det i min Hammarbytröja, för Nacka Skoglunds skull, min idol.

En eftermiddag ringde det på dörren. Det var två av mina nya klasskamrater, Axel och ”Sj”: – Du är i Malmö nu och här håller vi på Malmö FF, häng med på match! Det gjorde jag och så fick jag se Bosse Larsson och Malmö Stadion för första gången. Jag konverterade direkt och efter det fanns bara ett lag i mitt hjärta; den ljusblåa vårhimmeln över staden flöt ihop med färgen på mitt nya lags tröjor.

Och när jag gjorde väl ifrån mig i en pojklagsturnering organiserad av Malmö FF kom Eric Persson, den legendariske ledaren, fram och sa: – Är det du som ska bli den nye Bosse Larsson? Frågan rörde om i pojkhjärtat under lång tid och det var först efter två år i klubben som pojklagsspelare och junior som jag förstod, nej, du är inte tillräckligt bra för att en dag få springa ut på Malmö Stadion i den himmelsblå. 

Ap-beteende

Kärleken till tröjan har dock hållit i sig, magin i den ljusblåa färgen lever fortfarande på ett märkligt vis och när jag outade mig som transvestit förra året i samband med släppet av min roman ”Q” sköt tanken fram om att gå på ståplats – där jag gått och stått i 56 år – som trans.

Dock, när jag ventilerade idén för mina barn och bonusbarn, bland vilka flera är organiserade MFF-fans, avrådde de mig och varnade för reaktionära klickar inom klacken som skulle kunna gå till fysisk attack. Jag la därför idén på is. Men så hände något när jag gick på MFF-Örebro den 6 juli i år och hörde de där hatiska skallen som då och då skjuter fram, det maskulina mörkrets primitiva signaler, allt det om att ”hata” (domaren, motståndarna, you name it); jag kände ett starkt ”aldrig mer ståplats”, varför stå där och på något vis legitimera ap-beteendet?

Men upprördheten sjönk undan och i stället för privat bojkott tog jag upp idén med några transvänner om att gå på ståplats i samlad tropp, för att visa på något annat. Dam-VM, som pågick samtidigt, peppade mig: Så kan det ju också vara på fotboll, entusiasm, glädje och inget hat. Idén togs emot med entusiasm och våra diskussioner om smink, lösbröst, nagellack, hot, diskriminering och genusteori ersattes i stället av en konkret plan på hur gå dit, hur göra.

Historisk seger

Den 21 juli blev det av, i samband med Malmö Pride och Malmö FF-Sirius. Visst blev det lite nervöst innan men som så ofta när man målar upp något stort, tog det vardagliga över och den oro jag haft kändes plötsligt helt obefogad. Ingen tycktes bli provocerad av vår närvaro. Ingen hånade oss. Allt var som vanligt på Stadion där vi så gott som obemärkta flöt in i mängden bland de 18 000 som var där. 

Malmö FF vann inte, trots hemmaplan. Men för oss tre transpersoner som stod där som en del av Sveriges vackraste klack kändes det likväl som en seger, en historisk sådan.

Av Marisol M/Fredrik Ekelund

 

Fredrik Ekelund/Marisol M är Malmöförfattare. Senast aktuell med den självbiografiska romanen ”Q”