Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

På kongress med Miljöpartiet de gråa

Gustav Fridolin och Isabella Lövin firade medan ...Foto: Alex Ljungdahl
... Åsa Romson avgick ...Foto: Alex Ljungdahl
... och Jenny Wenhammar fick frysa utanför entrén.Foto: Drago Prvulovic/Tt / TT NYHETSBYRÅN

Efter sin värsta kris någonsin har Miljöpartiet en kongress där sammanhållning och politisk mognad står i centrum.

Jens Liljestrand besökte ett sargat men stolt och vilt dansande parti – som skyller allt på medierna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Skandalerna avlöser varandra i Miljöpartiet

En vecka efter avslöjandet om att bostadsminister Mehmet Kaplan varit på en middag med ledaren för fascistorganisationen Grå Vargarna – vilket ledde till att han i söndags fick sparken av statsminister Stefan Löfven - skakas Miljöpartiet av nya skandaler:

# I tisdags kallade språkröret Åsa Romson terrorattackerna i USA den 11 september 2001 för "11-septemberolyckorna" – något som ledde till hård kritik från bland andra terrorforskaren Magnus Ranstorp.

# Den föreslagna partistyrelseledamoten Yasri Khan tvingades under onsdagen lämna alla uppdrag för Miljöpartiet sedan det framkommit att han vägrar ta kvinnor i hand. Gustav Fridolin sa på torsdagsmorgonen i "Gomorron Sverige" att han inte förstått hur kränkande många kvinnor upplevde detta.

# Gustav Fridolins planeringschef Magnus Johansson försökte på onsdagskvällen utöva påtryckningar mot SVT:s Aktuellt för att tysta kritik mot den avhoppade bostadsministern Mehmet Kaplan. Han är nu avstängd och kritiserades på torsdagen hårt av statsminister Stefan Löfven.

Fakta: MP-kongressen

Kongressen hålls i Karlstad den 13-15 maj. Isabella Lövin och Gustav Fridolin föreslås bli nya språkrör. Amanda Lind föreslås bli ny partisekreterare.

Partiets lokalavdelningar utser kongressombuden. Generellt sett brukar 250-300 ombud med rösträtt komma.

Det är en så kallad temakongress, vilket innebär att det inte är fri motionsrätt. Alla motioner måste vara på temat global, hållbar utveckling.

Flera av motionerna handlar om flyktingpolitik, bland annat finns krav på en flyktingamnesti, att reglerna för anhöriginvandring återställs, att medicinska åldersbedömningar inte ska förekomma och att MP ska ta avstånd från beslutade åtstramningar i asyl- och migrationspolitiken.

Partistyrelsen har i sin proposition för en global, hållbar utveckling förslag på att MP ska verka för förbättringar i svenskt flyktingmottagande och för etablering av nya invånare, så att Sverige så snart som möjligt ska kunna återgå till mer humana flyktinglagar.

Källa: TT och Miljöpartiet.

GOOD MORNING MILJÖPARTIET

På en stor skylt i hotellmatsalen hälsas vi välkomna till en ny dag. Det är fredagen den 13:e och om några timmar ska Gustav Fridolin och Isabella Lövin promenadväljas till språkrör och – hoppas man – sätta punkt för det värsta mediedrevet i partiets historia.
Men först frukost, och hotellet har varit omtänksamt nog att ställa fram mat som man tror lämpar sig för miljöpartistiska själar: byttor med jordnötssmör, slabbig avokado, basilikapesto.
I en annan del av lokalen är det samma hotellfrukost som vanligt; jag går dit och lassar upp bacon, korv, våfflor, ost, kaffe med riktig mjölk. En serveringsvärdinna kommer oroligt fram och frågar om jag är från Miljöpartiet och försöker lotsa mig tillbaka till specialmaten.
"Ingen tar", säger hon nervöst på värmländska. "Det är ingen som vill äta den."

 

Ministrarna på Bar Grön

Jag kommer till Karlstad i strålande sol. På perrongen står miljöpartisterna samlade. "Sprit", säger en av dem till sina partikamrater. "Det får bli sprit ikväll. Kanske blir det en katharsis. En nystart."
Men på Bar Grön är det avslaget på torsdagskvällen. Bland grånade veteraner i blåställ eller skinnväst trängs prydliga ynglingar med snedlugg och Henri Lloyd-tröjor i en lite seg, avvaktande stämning. Folk klagar på vegomaten som tar evigheter.
"Mår ni bra?" hojtar den peppiga konferencieren framme vid den lilla scenen. Spridda ja-läten. "Mår ni BRA?" försöker hon igen, utan att entusiasmen växer nämnvärt. Till slut ger hon bara upp och presenterar nästa programpunkt. Avgående partisekreteraren Anders Wallner – den unga spindoctor som en gång gjorde Maria Wetterstrand till partiets rockstjärna – sitter i gröna Converse och orsakar rundgång i högtalarna när han ivrigt berättar om partiets alla framgångar. Fler medlemmar. Större inflytande i kommuner och landsting. Skojar om sina bästa karaokeminnen. Nostalgibabblar om EU-valnatten 2014.

Och så sveper hon in på Bar Grön, det blivande språkröret Isabella Lövin och jag slås av att hon har en nästan overkligt stilig man; om det fanns en Kendocka som föreställde en miljöpartist i 50-årsåldern tänker man sig den ungefär så här, solbränd och väderbiten med halvlångt grått hår, ring i örat och ett stort, bländande leende, jag kan inte påminna mig om när jag sist såg ett medelålders par så starkt utstråla Framgång. Hon vill inte svara på frågor, minglar sig bara avslappnat förbi de halvätna veganchiligrytorna bort mot scenen. I lokalen fylls det på snabbt nu med livvakter, kostymkillar, pressfolk, tv-kameror kånkas in och så kommer Gustav Fridolin och Åsa Romson och en fräscht energisk Per Bolund (den enda mannen på Bar Grön som bär slips) och tillsammans kliver de upp på det lilla podiet i en av allt att döma improviserad programpunkt som ska ge en känsla av enighet inför morgondagen.

 

LÄS MER: Miljöpartiet blev inte som de andra

 

Fyra vinnare på scen

Det är faktiskt inte riktigt klokt. Det här är partiet som enligt mätningarna balanserar på riksdagsspärren och enligt medierna är infiltrerat av islamister. Partiet vars företrädare faller som furor – Kaplan, Khan, Romson – och vars tjänstemän beter sig som idioter mot mina kolleger. Partiet som har tappat det, för att använda en populär anglicism. Ett förnedrat parti.

Nu sitter dess ledande företrädare – samtliga partiets ministrar, förutom Alice Bah Kuhnke som kommer imorgon – på en scen och försöker överträffa varandra i att prata om sina triumfer i samma tonläge som om fyra Zlatan just hade vunnit varsitt schack-VM. Jag antecknar inte ens, det är ändå bara "historiskt" och "fantastiskt" och "stolthet" i varannan mening. Och en ledning som redan dagen innan kongressen vill sätta agendan: hellre stå med krökt rygg i Stefan Löfvens regering än sitta maktlösa utanför. Hellre behålla känslan av att allt fortfarande är möjligt än börja om från början.

Bolund verkar pigg och glad. Romson är samlad, pratar länge om Parisavtalet, det som för alltid kommer vara inpräntat som hennes främsta insats i svensk politik. Lövin känns tillbakalutad, utstrålar världsvana och självtillit.
Och så huvudpersonen, Fridolin. Jag har nyss läst i Maggie Strömbergs "Vi blev som de andra" att han talar så högt att han inte behöver en mikrofon, men herregud det här är ju helt sjukt. Den dånande, skorrande skånskan får anläggningen att bågna. Han är som en seriefigur med en jättepratbubbla full av versaler hängande över sitt blonda huvud – "DET ÄR TRETTON TUSEN FLER I SVENSK SKOLA SEN JAAAAG TÅGADE IN PÅ UTBILDNINGSDEPARTEMENTET!"

Min känsla sammanfattas bäst av det SMS som en tjänsteman på valberedningen för en knapp vecka sedan skickade till en reporter på Aftonbladet: "Är du dum i huvudet?"

 

LÄS MER: Miljöpartiet blev offer för sin egen goda vilja

 

Jag har aldrig fått så mycket bekräftelse som när jag två dagar innan riksdagsvalet 2014 skrev på Twitter att jag bestämt mig för att för första gången inte rösta borgerligt utan i stället rösta MP. Jag listade rentav skälen: "Alliansen ändå rökt", det var "viktigt att SD inte blir 3:e största" samt – och nu skäms jag – "MP schysst politik".
Under hela valhelgen kunde jag vältra mig i likes och retweets. En stor värme omslöt mig, och jag fick äntligen vara med i den stora, skälvande famnen av mänsklig godhet och värme som är förbehållen de som tycker rätt, tänker rätt, känner rätt. Vi som är goda, rimliga, vettiga. Schyssta.
Sen kom valnatten och ett parti som blev hälften så stort som De Onda.
Och sen kom Makten och med den allt det andra.

 

"Vad är det som är så farligt med att gråta på en presskonferens? VA? Kan du som är journalist FÖRKLARA det för mig?"
En presstjänsteman för Åsa Romson tappar humöret framme vid bardisken. Bilden av det hulkande språkröret som vid statministerns sida kungjorde den skärpta flyktingpolitiken, bekräftade för många känslan av ett oprofessionellt och känslostyrt parti som inte var redo för regeringsansvaret. Att det andra språkröret kallade samma överenskommelse för "skit" samma kväll cementerade den.
Jag frågar försiktigt vad som ska hända med honom nu.
Han rycker på axlarna. "Ingen vet. Jag har jobbet kvar till imorgon. Sen bestämmer Löfven." Blickar dystert ner i ölglaset. "Men vi ryker väl allihop."
Bar Grön töms snabbt på folk. Imorgon börjar kongressen och hos många mal oron i magen. Om det blir nåt tjafs om nya partistyrelsen eller partisekreteraren. Om Fridolin inte vinner så överlägset som det är tänkt. Det här är trots allt ett parti av skäggmuppar, "Kamrat Mulle", som Göran Persson föraktfullt brukade kalla sin gröna dörrmatta.

 

Antiklimax på fredagen

Så händer det. Kongressen börjar på fredag morgon och journalistkåren inser yrvaket att ingenting kommer hända. Partiledningen har uppenbarligen snackat ihop sig och elegant desarmerat alla potentiella konflikter i förväg. De fem kvarvarande ministrarna sitter samlade i mitten på första raden – nu har Bah Kuhnke anslutit – och ler mot fotograferna. Medialt är det ett fullständigt antiklimax. Efter bara några timmar börjar tv-teamen, nyhetsjägarna och ledarskribenterna flacka med blicken och kolla om man kan boka om sin hemresa till tidigare tåg. Bilder av Löfven på smokingparty i Vita huset kablas över från USA och tar över i nyhetsflödet. Värmland hamnar i medieskugga.

Kanske är det något med öppningsnumret. Hans Caldaras, legendarisk svensk-romsk sångare och debattör, kliver fram på scenen med tre gitarrister och sjunger sånger på romani chib, det är väldigt vackert och vemodigt, allting stannar upp en smula när han med mörk, melodisk stämma deklamerar:

 

Mina tankar, mina drömmar vill man ta ifrån mig.

När man tar ifrån mig det som är jag, det som är mitt.

Vad finns då kvar av mitt liv?

 

Kanske är det något med dialekten. De två representanterna från partiet i Karlstad öppnar kongressen med att nedkalla försoning över församlingen. Värmländskan är, som komiker ofta brukar notera, nästan omöjlig att få att låta annat än mysig och optimistisk. "Ni ska va redie, men ni ska va goe mot varann å!", förmanar de från scenen och hela rummet sjunker ner en aning i fåtöljerna.

Säkert är det något med Åsa Romson. Hon kliver upp på scenen till stående ovationer och håller ett lysande, sakligt tal utan vare sig bitterhet eller skrävel (det vill säga, den typ av retorik som partiet knappast har snålat med på sistone). Det avgående språkröret pratar lugnt om regerandets logik, det politiska landskapets utveckling och – med en lågmäld men pregnant formulering – om att Miljöpartiet "måste bygga på den inneboende styrka som ligger i att vi vet hur samhället ska förändras".
Stående ovationer. Kramar. Folk gråter. Sorti till pumpande arenarockmusik.

Att partiet efter en sådan förmiddag skulle slita sönder sig självt är otänkbart, och det händer heller inte. Omröstningen blir odramatisk. Lövin och Fridolin vinner överlägset, med enstaka ströröster åt tjommar som verkar kandidera mest för att det är en kul grej, hey, det här är ju ändå Miljöpartiet.

 

LÄS MER: "Förstår inte Mehmet Kaplan vad han gör?"

 

Kvinnan utanför

Och sen är det det här med Jenny Wenhammar. Jo, vi måste prata om henne. Femen-aktivisten och bröst-flasharen från Svalöv som är nominerad både till språkrör och till partistyrelsen men som är förbjuden att beträda kongresshallen och därför hänger utanför portarna. När jag pratar med henne vill hon att vi ska försöka gå in tillsammans så jag med egna ögon ska se hur den uttråkade polisen för femtielfte gången säger åt henne att hon inte får. I stället kommer hennes forna partikamrater ut och ger henne mat och kläder; vädret har svängt och det är rått och kallt ute.
Visst, hennes stirriga blick, mekaniskt strömmande anklagelser och ovana att tala om sig själv i tredje person är en medial mardröm för ett regeringsparti som vill visa politisk mognad, oavsett om hon tänker hoppa upp på scenen och visa brösten eller inte. Men hon är också den enda person under hela kongressen som jag faktiskt hör bekräfta den mediala bilden av om att Miljöpartiet har låtit sig påverkas av islamism – eller "patriarkala religioner" som hon formulerar det.
Jenny Wenhammar, som uppger att hon av valberedningen har klassats som en "säkerhetsrisk", känner hopplöshet. Det här var sista chansen att ta tillbaka Miljöpartiet.
"Krisen är ingen kris, utan ett jättebra tillfälle att återigen bli det parti som många saknar. Men tyvärr har ledningen tagits över av folk som föraktar aktivism."
Hon står där vid entrén som ett fruset spöke hela dagen, inga broschyrer, ingen skylt, bara ilska och uppgivenhet och en stickad poncho. Jag vet inte vad som händer med henne, läser på nätet att polisen tröttnar och omhändertar henne till slut. Det blev väl för kallt.
Därinne i värmen får Isabella Lövin 229 röster. Jenny Wenhammar får 4.

 

"Mehmet kommer få upprättelse"

"Nån har klippt sladden mellan hjärnan och munnen", säger en miljöpartist från Fagersta. "Det kommer bara en massa grodor."
Men det är det mest negativa jag hör någon säga om Åsa Romson på hela helgen. Överlag verkar alla ivriga att komma vidare. Jag tjuvlyssnar tills jag får ont i öronen, men samtalen handlar mer om stadsbyggnad och värdlandsavtal än om handskakningar och Auschwitz-jämförelser. Ingen ältar det som hänt. Ingen skriker, gråter, smäller i dörrar. Jag hör någon viska att det kanske hade varit bättre om valberedningen låtit processen vara öppen, så att det funnits riktiga alternativ i språkrörsvalet. Någon annan att det nog hade varit bra att byta ut Fridolin också. Men öppen konfrontation, om den finns, ser jag inte till.

På kongressmiddagen hamnar jag tvärtom med några centrala medarbetare på MP-kansliet som verkar tycka att alltihop är mediernas fel. De är arga på att det ofta sägs att MP är överrepresenterat bland journalister, en uppgift de vägrar tro på. Innan det veganska sojagojset, vad det nu är, ens har burits in har de hunnit räkna upp en lista på alla journalister som sägs motarbeta partiet
"Det här mediedrevet som varit kommer att granskas så småningom", säger de övertygat. "Och Mehmet kommer få upprättelse."
Det vilar en stämning av förlösning över festen, som att den "nystart" som det ständigt pratas om faktiskt har inträffat och vi befinner oss på början till något nytt. Lövin och Bah Kuhnke spexar och poserar framför mobilkamerorna. Bolund verkar som vanligt sprallig och uppåt (vad är det med den killen?). Fridolin bär runt på sitt barn, som han stillsamt vaggar i famnen medan han pedagogiskt förklarar partiets strategi för folk runt omkring. Romson har åkt hem.

 

LÄS MER: Islamism och identitetspolitik går hand i hand

 

Dans in i natten

En trollkarl underhåller; kaniner, snören, spelkort. "Förra året hade vi normkritisk poetry slam", förklarar mitt sällskap. "Men bäst var det när vi hade Peps Persson, då trodde jag golvet skulle gå sönder."
Och så dansas det, och det är precis som alla säger: Miljöpartister dansar som besatta. Jag har aldrig sett ett dansgolv fyllas så fort, det är folk i rullstol, småbarn, den avgående duracellkaninen Anders Wallner, en tjej i hijab, två män som buggar, Lövin och hennes snygga karl, en herre i 70-årsåldern som försiktigt skakar rumpa i utkanten, det är precis allihop. Zarah Larsson, Veronica Maggio, Håkan Hellström.
Och sen vidare ut i den kalla natten, vi hamnar utanför ett stökigt hak med träpaneler, Jack Vegas-maskiner och brusiga tatuerade värmlänningar ("han tog min tjej i röven och jag blir utslängd?"), Carl Schlyter tröttnar på kön och snackar med vakten så att han får glida under repet, dagen har varit "intressant" säger han framme vid bardisken med ett luttrat leende. Och så dans igen, dans dans dans tills stället stänger vid två och alla lamporna tänds och lyser obarmhärtigt över spilld öl och rynkor.

"Alltså de hatar oss ute i kommunerna", säger killen bredvid mig plötsligt, blinkande i det skarpa ljuset. "De hatar oss. Det som hänt i riksmedierna sista veckorna ... sådär är det ju hela tiden. Kolla på Jämtland, med vargarna. Vi regerar i kommuner och landsting överallt och förändrar, långsamt och tråkigt, men på riktigt. Och sossarna hatar oss. För dem är vi värre än borgarna. Men de har inget val."

Han formulerar det som jag har hört partiföreträdare säga hela helgen. Den historia som medierna har missat – eller struntar i eftersom den är så dramatiskt otacksam – är att Miljöpartiet styr Sverige överallt ute i landet, som det givna samarbetspartiet i demokratins gärdsgårdsserie. Det håller på att byggas upp en partikultur av kompromisser, gnat och tjat i skymundan, många mil från dokusåpan i Stockholm. Det här har blivit ett parti för lokalpolitiker för vilket aktivisterna och skäggmaskotarna mest är en charmig påminnelse om ett brokigt förflutet. En souvenir som ligger och samlar damm på hyllan och ibland plockas fram av nyfikna gäster, men som knappast har något med vardagen att göra. Miljöpartiet de gråa.

 

Fridolins brandtal

Dagen efter pratar äntligen Fridolin. Han öppnar dramatiskt, pratar om bränderna i Kanada, om miljöfrågorna som alltid sägs vara så viktiga, "men alltid för någon annan, någon annan gång någon annanstans". Han pratar om flyktingbarnen som kommer till skolan, säger att "ett barn som växer upp i Sverige är ett svenskt barn" och för första gången i Karlstad känner jag en våg av rörelse och något som sticker i ögonen, jag börjar väl bli trött. Han pratar om krisen i partiet och sätter ner foten, en gång för alla: "Vi är ett parti. Och då finns det faktiskt inte plats för 17 000 miljöpartisters privata ultimatum. Målen är viktigare än kraven. Att stå vid sidan av hjälper till slut ingen alls."

Fridolin, slår det mig, är Sveriges mest amerikanska politiker, den perfekta kombinationen av Kamrat Mulle och en Barack Obama eller Marco Rubio, en evigt ungdomlig reklamfilmspresident vars makthunger är så stor att den skapar ett slags vakuum omkring honom. Han är Karlstads ensammaste människa. Jag såg honom igår, en stund innan språkrörsvalet, han stegade in i kongresshallen följd av ett hov av pressisar, tjänstemän och livvakter, en funktionär stoppade honom och ville se hans namnskylt, ett pinsamt missförstånd som snabbt viftades bort och Fridolin ställde sig med en belåten, självsäker min i rulltrappan och seglade uppåt, jag tog en snabb bild med min mobil för att minnas scenen och tittar på den nu medan jag skriver det här: han står ensam i spetsen för sitt följe, med handen ledigt i fickan, ansiktet vänt uppåt i skarp profil mot kongresshallens stora vita ytor, läppen lätt utskjutande, glas, luft, ljus.

 

Efter talet stoppas jag av en okänd gråhårig dam. "Hej", säger hon, "jag känner igen dig från tåget, du satt på stolen mitt emot mig." Hon pekar på min namnbricka och ler. "Media. Förstås. Jag såg att du inte var miljöpartist."
Vänta, du såg redan på tåget att jag inte var miljöpartist?
Hon nickar, vänligt men bestämt, den typiskt miljöpartistiska minen hos den som tycker sig besitta kunskaper om tillvaron bortom de fem sinnena.
"Det var något du gjorde, du höll på med dina solglasögon. Som att du var lite annorlunda. Du hör inte hemma här."
Leendet igen. Kloka ögon som fönster mot en annan värld.
"Sen såg jag hur du gick runt här som att du letade efter något. Man ser ju direkt, att du har inga relationer. Men jag visste det redan från tåget. Du är inte en av oss."

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.