Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

På förhör i Martin Schibbyes fängelse

Ida Ölmedal ser en pjäs om journalister som anklagas för terrorism. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När journalisten Martin Schibbye frigavs från Kalityfängelset i Etiopien lovade han sina medfångar att berätta om dem. Omvärlden skulle få veta att de inte var terrorister, utan journalister, poeter och lärare som straffats för att de sa vad de trodde eller visste var sant. 

Han skulle få oss att lägga deras namn på minnet.

Men hur tvingar man oss att inte förtränga dem? Vi, som bläddrar förbi rubriker om folkrättsbrott till och med när det är svenska Lundin Petroleum som misstänks? 

Camilla Kvartoft lånar ut sin röst

Riksteaterns försök: Fyra stolar på en scen. Två skådespelare samt Martin Schibbye och en inlånad svensk journalist, en ny för varje föreställning, på premiärkvällen SVT-ankaret Camilla Kvartoft. Ett manus, dramatiserat av Eva-Maria Dahlin, som varvar medfångarnas vittnesmål med Martin Schibbyes egen berättelse – tydlig symbolik: han är en bland många.

Det behövs en urkraft, och den urkraften är identifikation. När man sticker en nål i någon annans arm och jag känner smärtan i min, reflexmässigt – så måste berättelserna vara. Under föreställningens gång funderar jag över när nålsticken kommer.

Camilla Kvartoft slussas runt, förhörs, smädas. Martin Schibbye beskriver hennes cell: “The dark house”. 1x1,5 meter, kedjor om händer och fötter, varken solljus eller lampor. 

Det är, bokstavligen och bildligt, för mörkt för att föreställa sig. 

Det är som med de där nedslående studierna om att vi reagerar starkare när ett barn far illa än när tusentals dör. Den totala outhärdligheten måste brytas ner i bitar för att inte bli absurd.


LÄS MER – Ida Ölmedal: Lyssna på Jan Guillou om yttrandefriheten


Martin Schibbye är en av många

Det som sticker värst är därför när fångarna tänker på det som inte är: framtiden och dåtiden. På något vis är det då man vidrör det man verkligen förlorat.

Alla som älskat någon kan förstå hur det är att undra hur många år som kan gå innan hon glömmer en. Var och en som har ett barn har förmodligen redan i sitt inre skrivit det brev Eskinder Nega, som än i dag sitter fängslad, skriver till sin son:  "Vi måste utstå all smärta, bestiga varje berg, korsa varje ocean." 

Den som kan känna igen sina stressiga fredagsmöten, sitt lördagskaffe med vännerna, sin kyrkofrukost med släkten om söndagarna, kan sörja dem med chefredaktören Yohannes Kassahun.

“Jag saknar vädret”, säger han. "Jag saknar solen.”

Det är känslan av själva livet som rusar förbi. Det går inte att förtränga.

Jag hoppas att den här pjäsen inte kommer att beskrivas enbart som ett sätt att lyfta journalistikens frihet. Driften att söka sanningen må vara en bärande del i journalistens yrkesidentitet, men den är också en del i att vara människa. Yttrandefriheten är en fråga för alla. Annars skulle inte så många offra så mycket för den. 


TEATER

Kality

Av Martin Schibbye, Zelalem Kibret Beza, Yetneberk Tadele Habtemariam, Abel Wabella, Jomanex, Martin Schibbye, Caalaa Hayilu, Yohannes Kassahun, Daniel Gebremedhin Areri, Dessu Dulla, Soleyana S Gebermichael, Eskinder Nega, Reyoot Alemu, Sewalem Taye, Usman Bayo Tatago samt icke namngivna etiopiska fångar. 

Dramatisering Eva-Maria Dahlin 

Regi Måns Lagerlöf

Södra teatern/Riksteatern (se spelschema här)

Speltid 1.15 t.


Ida Ölmedal är vikarierande biträdande kulturchef på Expressen.