Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

På Epsteins Lolita-express saknar kvinnor betydelse

En rättegångsskiss visar Jeffrey Epstein den 8 juli. Foto: ELIZABETH WILLIAMS / AP TT NYHETSBYRÅN
Epsteins bostad på Manhattan. Foto: BEBETO MATTHEWS / AP TT NYHETSBYRÅN

Jeffrey Epsteins privatjet, där flera sexuella övergrepp ska ha begåtts, kallas i medierna för ”Lolita-expressen”.

Hanna Johansson reflekterar över romanen som givit den dess namn - och vad det innebär att identifiera sig.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | LOLITA-EXPRESSEN. När jag läser om Jeffrey Epstein, den amerikanske miljardären som sedan den 6 juli är arresterad för traffickingbrott, återkommer jag hela tiden till tanken på hur en sextonårig flicka ser ut, hur ung och ofärdig en sextonåring faktiskt ser ut. Det är något som är för stort eller för litet, en näsa eller mun, någonting degigt och nyvaket över uppsynen.

Sedan tänker jag på hur en 60-årig man ser ut, det är raka motsatsen: tiden sväller över anletsdragen, flera decenniers känslor är inristade där, det är pannans djupa veck som avslöjar att han också har känt sorg och ilska fastän han skrattar.

Epsteins offer var nästan uteslutande tonåringar, ibland så unga som 13 år. Berättelsen om honom är ett nystan av mäktiga män: Donald Trump, Bill Clinton, arbetsmarknadsministern Alex Acosta som i fredags tvingades avgå. Hans privatjet, där flera av övergreppen ska ha ägt rum, har av medierna kommit att kallas för ”Lolita-expressen”.

Nabokovs ”Lolita”

I essän ”Men explain Lolita to me” skriver Rebecca Solnit om hur hon möter mothugg när hon säger att hon identifierar sig med Lolita i Vladimir Nabokovs roman med samma namn. ”Att läsa 'Lolita' och identifiera sig med någon av gestalterna är att fullständigt missförstå Nabokov”, förklarar en man för henne. En annan informerar henne om att ”Lolita” är en allegori.

Den bättre och mer korrekta läsningen av ”Lolita”, tycks de antyda, är en där man helt bortser från romanens yttre handling. Att identifiera sig med någon blir liksom orent och anakronistiskt. Det för in en obekväm moralisk dimension i läsningen.

Men identifikation handlar inte om moral, inte heller om att se sig själv exakt speglad. Mer än något annat är det en fråga om inlevelse.

Så blir det möjligt att identifiera sig med både Humbert Humbert och hans offer Lolita utan att dela särskilt många likheter med någon av dem. Det går att känna igen sig i den ganska universella sorgen inför att vilja ha något man inte kan få; det går att känna igen sig i känslan av hjälplöshet, av desperation. 

Att stjäla en bagel

Det är inte bara Lolita-expressens namn som får mig att tänka på Solnits text. Jag läser en New York Post-artikel från 2011 där Jeffrey Epstein kommenterar: ”I’m not a sexual predator, I’m an ‘offender’… it’s the difference between a murderer and a person who steals a bagel.” 

Jag tror inte att man kan resonera så om man inte har ett djupt och genuint ointresse för kvinnors inre liv. Om man, så att säga, aldrig har identifierat sig med en kvinna.

Det är det praktiska med tonåringars tomma ansikten: inga sorger står skrivna där, ingenting tvingar män som Epstein att se världen genom deras ögon. De saknar betydelse, banala och utbytbara som bagels.

Ojämlikheten är så fundamental. Att han inte behöver, kanske inte ens förmår identifiera sig med flickorna på Lolita-expressen: Virginia Roberts Giuffre, Michelle Licata, Courtney Wild, fler och åter fler av dem ännu anonyma. 

Men om jag gör det - har jag missförstått något?

 

LÄS MER:

Hanna Johansson - Att åka på semester ska vara som att resa i tiden 

 

Hanna Johansson är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.