GLASGOW. Förra året hörde jag första gången talas om Calton, en stadsdel mitt i centrala Glasgow. Det var i en artikel av statsvetaren Göran Therborn med rubriken "Ojämlikhetens killing fields".
I Calton är medellivslängden 54 år, mycket kortare än i krigshärjade Irak eller Gaza, men i Lenzie, bara tolv kilometer bort i en annan del av staden, är den 28 år längre.
Jag la ifrån mig artikeln och drog djupt efter andan. 28 års skillnad i samma stad förvandlade ojämlikhet från en abstraktion till förlorade dagar. 10220 morgnar som fattiga invånare i Glasgow inte fick vakna, borsta tänderna och dricka kaffe. Dödens fält var ingen skruvad överdrift. Jag var tvungen att åka dit.
Klockan är tio en lördag i december. Dörren till den enkla restaurangen där jag sitter stängs inte ordentligt och den bittra kylan sprider sig över trägolvet. Kaffet är varmt, men så tunt att jag ser sprickorna i koppens botten. Här serveras "Homemade mushy peas" för 70 pence. Jag nöjer mig att spana mot Caltons bostäder på andra sidan gatan. En tobaksaffär har den distinkta skylten "News and Booze".
Calton är gammal arbetarmiljö med samma historia som Londons East End. Men här kommer de invandrade från Irland och inte Bangladesh. Supandet är hårt, rakt och legendariskt. 44 procent är långtidssjukskrivna och 37 procent lever i hushåll där ingen arbetar. Puben bredvid har redan högsta ljudnivå.
Jag letar mig in mellan husen. En rå dimma förstärker den surrealistiska upplevelsen av övergiven tystnad mitt i en bullrande storstad. Ogräset växer manshögt över ödetomter, gatorna är tomma, gamla pubar igenbommade, det växer sly på taken.
På Tobago street hittar jag äntligen en öppen kvartersbutik där jag hör människoröster. Utanför är ödsligheten skrämmande.
Calton är som en hemlig stad innesluten i den stora. Jag har inte sett något liknande i västra Europa på decennier. Barn som föds här har tre gånger större risk att få hjärtfel, och kommer dö mycket yngre, än de som leker i stadens villakvarter.
Gränsen mot yttervärlden är skarp. Vid Glasgow Cross passerar jag under en järnväg. På ena sidan pågår tät julhandel. På andra sidan rör sig bara enstaka människor genom dimman. Järnvägsbron är en passage mellan två världar. En öppen lönndörr mitt i miljonstaden, som klädskåpet till Narnia.
I ett mejl som anländer från Australiens varma eukalyptusdjungler ställer en svensk forskare rätt fråga om Calton: "Beror den låga livslängden i de fattiga kvarteren på deras låga inkomster eller på de stora skillnaderna? Dvs är det fattigdomen eller ojämlikheten som ska bekämpas?".
På järnvägsstationen Queen Street spelar Frälsningsarmén julhymner. Utanför snurrar slänggungorna i det traditionella jultivolit. Träden lyser av stjärnor. Nästa tåg till Lenzie går om fem minuter.
En av förra årets mest uppmärksammade böcker var The spirit level, skriven av två brittiska hälsoforskare, Kate Pickett och Richard Wilkinson (nyligen på svenska med titeln Jämlikhetsanden, Karneval förlag). Deras svar på mejl-frågan är otvetydigt: i rika länder som Europas är det ojämlikheten som är problemet. Högre medelinkomster gör inte längre livsvillkoren bättre, men mindre skillnader gör alla lyckligare.
Med större jämlikhet minskar psykisk ohälsa och sjukdom, medellivs-längden höjs, barndödligheten sjunker, skolresultaten förbättras, kriminaliteten sjunker och kvinnors rättigheter stärks. Det finns direkta statistiska samband mellan hjärtsjukdom och ojämlikhet.
Författarna påpekar noga att jämlikhet inte bara förlänger livet för fattiga utan även för medelklassen. Mer jämlika länder presterar helt enkelt bättre.
Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen - vilket i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad som rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson.
På internationell nivå gör ekonomen Branko Milanovic, vid Världsbanken, liknande iakttagelser. Människor mäter sitt välstånd i relation till andra. Globaliseringen har gjort ojämlikhet till globalpolitisk konflikt. Även de fattigaste afrikaner vet hur superrika lever sina liv i Mumbai, Tokyo och Los Angeles.
Ekonomen Stefan de Vylder drar i sin nya bok om finanskrisen, Världens springnota, slutsatsen att minskade skillnader mellan världens rika och fattiga är en förutsättning för att lösa kommande globala kriser: ekonomin, maten, oljan och klimatet. Global ojämlikhet bidrog till att klimatmötet i Köpenhamn havererade. Den indiska professorn Abhijet Sen, knuten till landets regering, konstaterar i en intervju att de superrika är ett stort problem: deras pengar korrumperar politiken och urholkar demokratin.
Ojämlikhet måste minskas både inom länder, mellan länder och mellan enskilda världsmedborgare.
Vid stationen i Lenzie ligger små butiker på rad: bageri, florist, delikatessaffär och fastighetsförmedling. I det bohemiska kaféet äter jag mulligatawnysoppa och läser ledarsidan i The Scots- man där de skriver skarpa ord om sambanden mellan den nya överklassen, ojämlikheten och spekulationsekonomins fall.
Lenzie är en idyll med radhus för lyckad medelklass. Bakom dem stora patriciervillor med parktomter och övervakningskamera. På gröna kullar betar hästar. Gatorna ligger lika öde som de i Calton. Där var tystnaden spöklik, här är den fridfull.
När man skiftar perspektiv från fattigdom till ojämlikhet förändras staden; fattigdomsbekämpning ersätts av fördelnings-politik. Överflödet i Lenzie förvandlas då till ett samhällsproblem länkat till det i Calton, samband uppenbaras mellan Maseratin som parkerat utanför kaféet på Kirkintilloch Road och att människor dör unga tolv kilometer härifrån. Samma mönster gäller globalt. Rättvisa är inget nollsummespel, men det finns samband. Tony Blair hade fel när han sade att politiken ska lämna "the filthy rich" i fred.
Den globala högkonjunkturen 2003- 2007 saknar motstycke och lyfte miljoner ur fattigdom. Världen blev bättre.
Men den rubbade inte ojämlikheten.
Skillnaderna mellan rika och fattiga verkar oförändrade. Möjligen större. De fem procent rikaste i världen får en tredjedel av alla inkomster. De tio procent rikaste får hälften.
Den ytterst lilla krets så kallat superrika lever i sitt eget utspridda land: Richistan. Finanskrisen fick antalet invånare att sjunka med 25 procent, många pressades ner till enkel miljonärsnivå. Försäljningen av privata jetplan nästan halverades. Men i World wealth report 2009 räknar man med snabb återhämtning.
Finanskraschen har fått Glasgows hårdast gentrifierade stadsdel, Merchant City, att tappa glansen. I lyxgallerian Italian Center har alla butiker utom Armani packat ihop. Nyrenoverade prestigelägenheter står outhyrda. Nu kanske man i stället kan bygga en stad för vanliga löntagare.
I den svenska filmen Darling faller sorgliga Bernard från trogen tjänsteman till proletär på McDonald's, från villa i mexitegel till inneboende i källare.
Det är en iskall skildring av hur växande ojämlikhet trasar sönder medelklassens trygghet.
För den globala medelklass som tagit stormsteg under 2000-talet i Kina, Brasilien, Indien och andra länder kan jämlikhet bli 2010-talets stora gemensamma globalpolitiska frihetsfråga. Ett skydd mot hotet från de rika och från att drabbas av Bernards svenska olycka.
Det är trångt på pendeln tillbaka till Queen Street Station. Många ska julhandla. Andra på fotboll. Storbritanniens växande klasskillnader förklaras inte av ökad fattigdom, men att de rika dragit ifrån alla andra.
I sin provokation om "The killing fields" räknade Göran Therborn ut att skillnaden i risken att dö ung mellan låg-utbildade och bättre bemedlade britter är större nu än den var 1910, att skillnaden i medellivslängd vidgats en månad varje år sedan 1980 och att inkomstskillnaderna mellan superrika och vanliga löntagare blivit större än de var 1688 när den moderna epoken stod inför sitt genombrott.
När tåget går i gång startar jag mobilens tidtagarur. Det tar elva minuter till järnvägsstationen. Sedan klockar jag promenaden fram till järnvägsbron och den skarpa gränsen mot Calton till 14 minuter. Lenzie–Calton tog 25 minuter. För varje minut förlorade jag drygt ett år av mitt liv. I Calton har jag bara två år kvar att leva. En mer definitiv inskränkning av min frihet kan jag inte tänka mig.
FOTNOT. Uppgifterna om Calton och Lenzie blev först kända 2008 i WHO:s stora rapport Closing the gap in a generation, om hälsa och global ojämlikhet. Göran Therborns artikel "The killing fields of inequality" finns i Soundings (42/09). Branko Milanovics artikel om global ojämlikhet har publicerats av FN:s enhet för ekonomiska och sociala frågor (DESA).