Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

”På 72 timmar tilläts jag inte lämna sovrummet”

Foto: Loka Kanarp

Varje år innehar han redaktörskapet för Länstidningens Julnovell, och måste bedöma bidrag från chefredaktören Zetterstedt, kriminalreportern Hasselgren och kommunisterna i Vikarbo.

Men han har också en hemlighet. Som inte ens hans mor känner till.

I dag publicerar Expressens kultursida Stefan Lindbergs julnovell ”Vinnaren”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag täckte pastorstillsättningar och den stora hönshostan 1981, skrev om handboll och gavs av chefredaktör Zetterstedt då och då i uppdrag att göra personporträtt av de rikskändisar som besökte Folkets park. Owe Thörnqvist var till exempel oerhört spirituell. Men jag tyckte om Kicki Danielsson också. Dock haglade det inte av den typen av jobb, och det var nog bara de två jag skrev om. Ändå trivdes jag. Jag hade bra sittfläsk och klarade mig på min lön. Och jag fick bo nära mor och min arbetsbelastning var inte så betungande att vi aldrig hann ses. Förutom i november och december varje år då jag innehade redaktörskapet för Länstidningens Julnovell. Det hela arrangerades som en tävling som utlystes vid Allhelgona och hade mig själv som enhällig jury. Och visst var det knepigt med urvalet, på flera sätt, inte minst eftersom det fanns de på tidningen som sökte äran.

Vi hade chefredaktör Zetterstedt själv, som alltid bidrog med en lite för välskriven sak på exakt rätt antal ord. Den behandlade vanligtvis något sedelärande inom familjesfären och innehöll en kavat dotter eller en sparsam son, oändliga beskrivningar av fallande snö och avslutades alltid med en hänvisning till den svenska tryckfrihetsförordningen (världens äldsta). Men de hade på grund av sin oerhörda tråkighet aldrig lyckats nå tryckt skick. Förutom 1988, då Zetterstedt var nyskild och trasig och jag tog in honom av rent medlidande. Och den texten var faktiskt den bästa han skrivit. ”Julens förlorare”, hette den, och satt fortfarande urklippt och inramad på central plats inne på hans kontor. 

Problemet för Zetterstedt var emellertid att tidningens kriminalreporter, Amanda Hasselgren, skrivit den vinnande julnovellen året därpå. Och då var hon nyanställd. Sedan dess hade hon lydigt kommit upp med en text varje lucia, lagt det ena långa benet över det andra och tittat mig i ögonen med ett nu jävlar. Och Amanda skrev väl. Det var bara det att hennes julnoveller med åren fått ett alltför uttalat erotiskt motiv. Förmodligen för att vistelsen i vår stad gjorde henne understimulerad (hon hade tidigare arbetat för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning) och hon lät sin libido färga allt från krimtexter till julnoveller. Förra årets bidrag hade handlat om en nordafrikan, Momo, som tappar bort sin tomtedräkt och hade varit rent stötande. Men i år var hon tydligen på gång igen. Hon skrev kort, koncist och lite ryckigt i en hemingwaysk/chandlersk tradition och var den enda på redaktionen som överhuvudtaget hängde med i den litterära utvecklingen. 

Polisen hade enligt uppgift lagt beslag på hans körkort sedan han somnat vid ratten och rullat baklänges in i Posthusets lastkaj.

Och så var det de externa texterna. Vi hade kommunisterna i Vikarbo som inkom med sin novell redan i mitten av november. Den var skriven i plenum och hade alltid KPML(r) Vikarbo som avsändare och tematiserade julen ur marxistisk synvinkel. Och det gick till på lite olika sätt. Lika ofta som tomten framställdes som en ondsint fabrikör var han ett offer för kapitalistisk rovdrift. Ena året gick han USA-imperialismens ärenden och nästa försökte han få kontroll över produktionsmedlen. Den intressantaste texten hade varit 1984 års bidrag, där han (tomten) motverkade varufieringen genom att inte bara distribuera, utan även tillverka samtliga av länets julklappar. Men den hade fler brister än sina trovärdighetsproblem. Och när Zetterstedt – som satt i fullmäktige för Folkpartiet – fick höra talas om den skrev han ett internt memo med titeln: ”Yttrandefrihet – till vilket pris?” Och det kan ju så klart tyckas överdrivet. Men ta då i beaktande den oerhörda aggressivitet som styrde länets kommunister under åren före murens fall. 

Och så hade vi Gunno Strandberg. En senildement före detta kantor som bodde på Liljevikens äldreboende och varje år inkom med en tids- och rumsupplöst inifrånskildring av det egna sjukdomstillståndet. Ett år hade han råkat tangera Molly Blooms medvetandeström i slutet av Ulysses, och hade då lästs seriöst av mig, men resten av jularna var hans noveller bara sorgliga utväxter på hans förvirringssymtom. De handlade ofta om hans bil, en metallicröd Volvo 740, som han verkade ha ett mycket starkt förhållande till. Eller före detta bil, var det väl. Polisen hade enligt uppgift lagt beslag på hans körkort sedan han somnat vid ratten och rullat baklänges in i Posthusets lastkaj. 

Men när jag skriver ut Strandbergs namn sticker det till. För även om många år har gått sedan min tid på Länstidningen har jag fortfarande dåligt samvete för att jag alltid läste upp hans julnovell på vår redaktionsglögg. Jag gjorde det en gång när jag var ny, spelade väl allan för att göra mig populär, och åren som följde var det Zetterstedt som tvingade mig.  

Det var bara de vanliga som skickat in: han själv och Hasselgren, Vikarbokommunisterna och Strandberg.

Zetterstedt ja. Som även detta år gjorde sig ärenden in till mig för att övervaka tävlingsförfarandet. Det var länge sen han vann nu, och Krim-Amanda Hasselgren slipade ju sin penna genom att ständigt förekomma i spalterna, medan hans eget skrivande var begränsat till strödda instick på ledarsidan. Ändå vägrade han att erkänna vad han gjorde på mitt kontor, pratade om annat och försökte att inte snegla på bidragen i min tidskriftssamlare tills han sa ”just det, julnovellerna, hur går det med dem?”. 


”Jodå”, sa jag.

”Har Hasselgren skrivit?”

Under mina år som redaktör för Länstidningens Julnovell hade jag lärt mig att sitta stilla bakom skrivbordet och se allvarlig ut. 

”Jag förstår”, sa han bara. ”Självfallet. Att avslöja det vore publicistiskt ohederligt.”

 ”Men så mycket kan jag väl säga att vi har fått in ett tiotal bidrag.”

”Ett tiotal?” utbrast han, tydligt förvånad. ”Är inte det många?”

Jag sa att länsinnevånarna vissa år skrev mer, andra mindre. 

I själva verket ljög jag. Det var bara de vanliga som skickat in: han själv och Hasselgren, Vikarbokommunisterna och Strandberg. Samt en 11-årig flicka som hette Pia, som bodde i familjehem och som jag tvingats refusera på grund av inledningsmeningen ”Jag hatar den fucking julen.” 

 Men nu såg jag att chef. red. Zetterstedt log.

”Och Strandberg? Vad med honom? Modernistisk som vanligt?”

 ”Ytterst.”

”Men den tar du väl med till glöggen? I vanlig ordning.”


Jag nickade adjö varpå Zetterstedt lämnade rummet. Spänd. Ett stämningsläge som han delade med Amanda Hasselgren och som först när vinnaren hade korats skulle övergå i frustration och spekulationer. För vilka var egentligen ”Hazze”, ”Ano. N. Ym” och ”Baptisten”? Och vem stod bakom pseudonymen ”Kitty P” som tagit hem priset både 1981 och 1982? ”Ständigt dessa noms de guerres!” röt Zetterstedt ett år, samtidigt som Amanda smällde igen dörren bakom sig och försvann ut i decemberkylan för att inte komma tillbaka på hela dagen. 

Saken var den att jag hade en hemlighet, och den kände inte ens mor till, så nu är det ni, kära läsare, som blir de första att veta. 

Jag hörde kvinnoskratt och samtal i barytonregistret inifrån chefredaktörens kontor, det luktade starkt av cigarettrök och hela huset andades snar ledighet och terminsslut.

Det var jag som skrev de vinnande julnovellerna. Under pseudonym så klart. Framför allt för att inte så ytterligare split på redaktionen. Bättre att låta Zetterstedt och Hasselgren gå och sura till, säg, tjugondag Knut än att låta en av dem trakassera sönder den andra. För kommunisterna kunde jag inte ta in. Och inte Strandberg. Så bäst var att författa något oklanderligt som ändå passerade som publicerbar julnovell. Men priset som jag, eller snarare Zetterstedt och Amanda fick betala var att de tvingades tro att vår stad var full av skribenter som av juryn ansågs hålla högre klass än Länstidningens egna medarbetare.

Så kom då vår glöggkväll, och de hade redan dragit i gång nere på undervåningen när jag lade undan vad jag hade för händer, halade fram Gunno Strandbergs handskrivna novell ur sitt bruna kuvert och tog trappan ner för att ansluta. Jag hörde kvinnoskratt och samtal i barytonregistret inifrån chefredaktörens kontor, det luktade starkt av cigarettrök och hela huset andades snar ledighet och terminsslut. 

Den första blick jag mötte var Amanda Hasselgrens, och den var dröjande och våt och kändes inte alls bra. Hon snurrade en filterlös cigarett mellan sina gracila fingrar och fick våra två grafiker att gapskratta utan att tappa fokus på min entré. Den sista veckan hade nämligen både hon och Zetterstedt ökat sina påtryckningar. Den senare hade till och med stormat in på mitt kontor (Anna i repan kunde efteråt bekräfta att han återvänt full från lunchen) och inledde genast, och på stående fot, en föreläsning om tidningens historiska uppdrag. Ägarfamiljen hade kanske inte ifrågasatt så där rakt ut hur vi tog fram våra julnoveller, men ämnet hade ändå kommit upp, och det ansåg han att vi borde adressera. Inte så att han misstrodde mig, det fick jag inte tro, men han tänkte att det kunde vara bra för mig att veta. 


”Ça va, Junior.”

Det var Amanda som kryssat fram genom cigarettröken och ställt sig alldeles för nära. Hon hade skrivit bättre än vanligt i år, vilket hon visste om, och det fick henne att ta sig nya friheter. Som det där med Junior. Det var faktiskt lite löjligt. Hon var bara fyra år äldre än jag, även om jag inte kunde tävla i livserfarenhet.

”Vi börjar bli så sugna på att höra vad du anser om årets bidrag”, viskade hon så att det kittlade varmt i örat.

”Det brukar vi väl ta på sista redaktionsmötet”, försökte jag. ”Nu är jag bara här för att läsa Strandberg.”

”I vanlig ordning.”

”Va?”

Hon skakade på huvudet och log så man såg lite tungspets.

”Ibland skulle man vilja få dig att slappna av lite, Junior.”


Sen Zetterstedts blick på mig, äskad tystnad och några korta ord om vikten av kunniga medarbetare. Jag presenterades. Och började läsa. 

Och när jag vek ihop novellen insåg jag att till och med den 85-årige Gunno Strandberg blivit bättre med åren

Och fastän alla skrattade som de brukade åt Gunno Strandbergs förtvivlade novellförsök kom det inte från hjärtat. Han hade nämligen börjat bli lite bra. Det var inte alls lika psykotiskt som vanligt, och framåt mitten lyckades han behålla rummets och tidens enhet i nästan en halv sida. Men det var Volvon det handlade om. Som vanligt. Men man var i den, och inte överallt hela tiden, som brukade vara fallet med hans texter. 

Och när jag vek ihop novellen insåg jag att till och med den 85-årige Gunno Strandberg blivit bättre med åren. Vad skulle jag göra med mitt liv? Skulle jag bli kvar i vår stad tills de satte mig på hans senilavdelning? Och mor var död. Förmodligen. Men nu var det snart jul och applåder som man inte riktigt förstod om de var till mig eller Gunno Strandberg. Sen annonserade Amanda att det var eftersläckning hos henne. 

Och därifrån blev jag siste man. Jag kom faktiskt inte därifrån förrän på måndagen tre dygn senare och var då, som vi sa på den tiden, fullständigt sönderknullad. Då hade hon sonderat övriga bidragsgivare, försökt (och delvis lyckats) få ur mig vad Zetterstedt hade på gång och förhört sig om det fanns några rookies i insändarhögen. 

På 72 timmar hade jag inte tillåtits lämna sovrummet, som var enkelt möblerat men hade utsikt mot Stadsparken, förutom då jag ropades ut i köket för att äta hennes utsökta dillkött som förelåg i så riklig mängd att jag den julen fick svårt att få i mig av mors julmat.

Och samma kväll, minns jag, när jag gick hemåt längs Storgatan, öppnade sig den ljusgrå himlen i årets första snöfall. För snön kom sent det året. Jag skulle till mor för att provsmaka skinkan och ligga i teverummet, picka med pennan mot anteckningsboken och skissa upp ett första utkast till det årets julnovell. Var det i år jag skulle ta steget och avslöja mig? Pseudonymen kunde vara ”Eros”, då skulle Amanda förstå, och texten behandla en ung man på väg hem genom ett stort snöfall med den fysiska kärleken ringande i kroppen. Han hade det ganska bra. Han skrev ändå habilt, åtminstone enligt sin mor, och var – trots att han ständigt längtade ut i världen – ganska nöjd med sin tillvaro i den lilla staden. Och i slutet av novellen, det visste jag redan nu, skulle berättaren sträcka ut handen till läsaren och önska en riktigt God Jul. 


Stefan Lindberg.
Foto: MARCUS ERICSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Av Stefan Lindberg

Stefan Lindberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Han har bland annat skrivit böckerna ”I Gorans ögon” och ”Du vet väl om”. Hans senaste roman är den Augustprisnominerade ”Splendor”.