P O Enquist: "Vänskap som aldrig gick ur"

Per Olov Enquist, författare och medarbetare i Expressen Kultur. Foto: Mattias Ahlm
Ebba Witt-Brattström, Lars Gustafsson och P O Enquist på en av Expressens kulturfester. Foto: Sara Strandlund

P O Enquist minns vännen och författaren Lars Gustafsson.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Lars Gustafsson var en främmande fågel i det svenska landskapet, och inte alltid blev han uppskattad just för detta. I modernitetens Sverige blev han ofta betraktad som en undantagsmänniska, borde helst omprogrammeras. Som novellist och lyriker är han genial, men man sa det ofta med sur underton: en bondestudent som av misstag lämnats kvar i en grop i socialdemokratins experimentfält Sverige.

Jag träffade honom första gången 1955, vi bodde inackorderade i rummen intill varandra i Uppsala i ett år, och blev vänner, något som aldrig gick ur. Jag tror vi betraktade varandra som konstiga, men med respekt. Jag har många gånger senare undrat över hur han såg på sig själv det året i Uppsala: en knotig uråldrig stubbe redan som tonåring.

 

LÄS MER: Han dök upp i vilken skepnad som helst

 

Det finns historier om utanförskap som löper som isande stråk genom det han skrev. Han tycktes kunna allt på områden som var mig totalt främmande, skrev sonatiner för tvärflöjt som han sedan spelade för mig, skrev och läste episka dikter om bydårar som byggde fartygsmodeller i rätt storlek, och mumlade häpet när jag berättade om mina triviala erfarenheter från norrländska byar uppslukade av skogen. Men det gladde honom oerhört när han sedan blev hyllad för sin kortroman om "Tennisspelarna", en inbrytning i den skrämmande normaliteten som förmenats honom.

 

LÄS MER: Herr Gustafsson är evig

 

Sedan förblev Lars egentligen densamme, en europeisk intellektuell av rang, men egentligen ointresserad av det moderna europeiska kaoset. I lördags somnade han in. Kvällen innan han dog uppmuntrade jag i telefonen honom kraftigt att, om än döende, åka ner till Warszawa och själv ta emot det fina Zbigniew Herbert-priset.

Han fick ett fint sista europeiskt decennium. Också främmande fåglar framstår till sist som nödvändiga, och drabbas av kärlek. Sanningen, till sist.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!