Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

P O Enquist om sitt sista möte med Bo

BEGRAVS I DAG. Bo Strömstedt (1929-2016) var Expressens chefredaktör 1977-1991.Foto: Cornelia Nordström
Per Olov Enquist.Foto: Suvad Mrkonjic
I sin krafts dagar, innesluten av livet.Foto: Roland Jansson / DN

I dag begravs Bo Strömstedt. P O Enquist minns en levande man innesluten av döden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Bo var helt blind mot slutet; jag hade min arbetslya bara ett stenkast från vårdhemmet, så jag brukade kila upp, han blev antagligen glad att få besök, tänkte jag mig. Det var nu söndag morgon. Jag var ju inte någon muntergök alltid, men vi kunde sitta tysta, alltså tiga om gamla tider, vi brukade tala om hur, och varför, och om tidningen, men denna morgon, vid pass klockan elvatiden, var han ganska tyst.

Och först efter viss tvekan sjöng han en visa, han sjöng en Taubevisa. Och blev tyst sen. Jag sjunger, hade han sagt till mig en gång, för att hålla modet borta, eller uppe, oklart vilket. Sedan hade vi småpratat om en händelse. Det var en flygplansolycka där planet liksom varit uppslukat i mörker, i Indiska oceanen. Så kan det gå, jätteplanet hade bara upphört. Vi förundrades en stund över detta "upphört".

Sedan hade Bo plötsligt sagt jag har varit innesluten av döden i två dagar nu. Och detta hade han sagt med så stort allvar att jag hade frågat vad menar du, var du innesluten av döden, hur var döden då? och Bo hade då svarat det var alldeles lugnt och väldigt stilla men mest av allt var det lugnt, och jag hade då frågat vill du inte förklara för mig hur det var att vara så tätt inpå döden och Bo hade då grubblat en stund och sedan besvarat att det var som om ingen hade några förväntningar på mig, och själv hade jag inga förväntningar på mig heller.

 

Läs mer: Per Wirtén om den frisinnade liberalen Bo Strömstedt.

 

Lugnt, stilla, och inga förväntningar. Han hade inga förväntningar på sig själv heller, det tyckte han var viktigt och upprepade det därför. Jag sa att jag kunde nedteckna de där orden, på en lapp till exempel, om någon frågade eller var nyfiken, det var ju inte så många som ville vittna om det, vi hade ju talat om det försvunna planet som varit på väg mot Sydpolen, och i sju timmar, och då satt dom där i planet, kanske medvetslösa på grund av syrebrist men kanske vid medvetande och visste att alla var ganska nära döden, då hade de behövt en lapp med nedtecknade ord. Så hemskt, sa Bo, så kan det också vara men inte för mig, i två dygn vistades jag liksom inne i döden och det var lugnt och stilla, fick du med det?

 

Läs mer: Karin Olsson om hur alla publicister kan lära sig av Bo Strömstedt.

 

Jag sa, får jag anteckna de där orden? Ja, man ska alltid lära unga journalister skriva ner. Bevara åt de yngre? sa jag. Nej, sa Bo, de lyssnar nog inte, men alltid när jag var chefredaktör sa jag det, nedteckna så man inte glömmer. Till de unga alltså. Kommer de hit nu, frågade jag, nej, sa Bo, men om du skriver upp på en lapp vet de. Hur det är att vara innesluten av döden.

Lugnt, stilla, och man känner inga förväntningar, sa jag och nedtecknade med blyerts. Nu nedtecknar jag, sa jag. Fint, sa Bo, fint, så roligt att du är här och fick med det.

Innesluten och lugn. Och befriad från förväntningar.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.