KULTURDEBATT. På en av huvudgatorna i Kiev kommer de emot mig, mannen som bär en ukrainsk flagga över axeln och de fyra kvinnorna bakom honom med fotsida svarta kjolar, svarta täckjackor och svarta huvuddukar. Om inte en taxichaufför precis hade förklarat för mig varför det stod insatsstyrkor i alla gathörn hade jag antagit att det var ortodox eller nationell högtid de skulle uppmärksamma och inte landets pandemihantering. Protesterna som de deltog i skulle några timmar senare visa sig vara rätt begränsade och fullt jämförbara med andra europeiska huvudstäder.
Det är inte det organiserade vaccinationsmotståndet som har gjort Ukraina till ett av de hårdast drabbade länderna i höstens nya våg av pandemin. Det är något som är mycket svårare att sätta fingret på. Redan under min första dag i landet hamnar jag i en situation som känns som en sliten klyscha: en man reagerar på min mask och handsprit på en marknad och ropar ”Tro inte på allt de säger, ät vitlök och ta en munfull av hembränt mot viruset. Inget annat behövs”. En mycket, mycket lång historia av undermålig sjukvård har gjort Östeuropa till ett av huskurernas främsta hemvister på jorden.
Att se pandemiläget i östra Europa som en effekt av ryska strategier är att göra det lätt för sig.
Om några veckor är det trettio år sedan Sovjetunionen bröt samman och försvann från världskartorna, men hela hösten har det gamla imperiet ändå tittat fram på karta efter karta i medierapporteringen. Låg grad av vaccination har haft en tydlig koppling till Sovjetunionen och dess forna satellitstater. Den djupa misstron mot staten och alla officiella auktoriteter vädras inte ut på en generation, särskilt som det totalitära sovjetiska systemet som regel ersatts av korrupta och opålitliga makthavare.
Vissa röster vill helst beskriva läget som en effekt av rysk desinformation. Helt klart finns det aktörer som vill öka splittringar och destabilisera och många av dem kan kopplas till Ryssland. Men att se pandemiläget i östra Europa som en effekt av ryska strategier är att göra det lätt för sig. Inte minst för att Ryssland själva är en av de hårdast drabbade länderna som tvingas ta till tvång för att öka vaccinationsviljan hos den egna befolkningen.
Man vill vara slugare än alla andra.
En populär folkvisa i Ukraina heter ”Du lurade mig” och handlar om en kille som ständigt luras av nya löften från en tjej som uppenbart leker med hans uppvaktning. Den mest uppenbara förklaringen till de höga dödssiffrorna i de länder som ingått i det forna Sovjet är vid sidan av en dåligt fungerande sjukvård, en djupt sittande övertygelse om att man inte ska låta sig luras. Man vill vara slugare än alla andra.
Grannar och arbetskamrater får hemskt gärna vaccinera sig, det ger ju mig bättre skydd, men för egen del vill jag vänta. För säkerhets skull. Man vet ju aldrig. Det finns säkert mycket vi inte vet. Mer än alla påverkansoperationer, handfallna myndigheter eller organiserat motstånd verkar det vara resonemang som just detta som har gjort Östeuropa till ett av pandemins globala centra just nu. Trettio år senare är sovjetsystemets mest bestående arv en envis misstro mot alla former av solidaritet och samarbete.
Stefan Ingvarsson är skribent och medarbetare på Expressens kultursida. Han var Sveriges kulturråd i Moskva 2015-2020.
”SD säger ‘vi menar ju så klart inte dig’”
KULTURKRIGET. Jens Liljestrand möter Mustafa Panshiri, tidigare polis och numera föreläsare och debattör i integrationsfrågor, i ett samtal om boken ”7 råd till Mustafa”.