Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Övermänskligt bra i "Elektra" i Göteborg

ÖVERMÄNSKLIG. Katarina Karnéus Klytaimnestra sjunger i en klass för sig. Foto: Mats Bäcker
Stephen Langridge. Foto: Robin Aron
Richard Strauss.

Lars Sjöberg ser "Elektra" på Göteborgsoperan och hyllar Katarina Karnéus som Klytaimnestra i nervsammanbrott.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA

ELEKTRA

Av Richard Strauss

Regi Stephen Langridge

Dirigent Olaf Henzold

Göteborgsoperan

Speltid 1.50 t.

Det är inte alltid händelser ser ut som tankar, och allra minst när Göteborgsoperan spelar upp "Elektra" samma dag som Mellofestivalen avverkar sin första rond.

Ytterligheterna berör varandra. Inte en takt ur Richard Strauss vulkaniska partitur skulle platsa i Mellos högpopulistiska evenemang. Det skulle i så fall vara något tonartsbyte av det slag Strauss excellerar i.

Men i "Elektra" (1909) finns i alla fall åtminstone tre schysta låtar som levt sig allt starkare i ett drygt sekel, ett öde som jag inte förutspår några mellomelodier.

Sprickfärdig av mordlust

Ta bara de tre syskonens tema som skänker ett ljus åt Elektras öppningsmonolog, Chrysothemis längtan efter man och barn (hur gick det sen för henne, förresten?) och triumfsången när Elektra, sprickfärdig av blodtörst, öppnar palatsporten för hämnaren Orestes. Fast jag tror i alla fall att ”Hold on” kommer att överleva midsommaren.

Vad gäller livskraften hos Göteborgsoperans "Elektra" i Stephen Langridges regi efter Giannis Houvardas första uppsättning för 18 år sedan är jag inte helt övertygad. Delvis har Langridge en tendens att belamra scenen med ovidkommande gags utan stöd i partituret, här framför allt i form av fyra frackklädda figuranter som åbäkar sig och splittrar fokus.

Explosiva dialoger

Tjänarinnorna i Mykene går i balklänningar som kanske skall associera till musikens tillfälliga wienergung men som bara förbryllar. Scenografen borde ha fått bakläxa för sin cylindriska aluminiumvägg med utskjutande spröt som effektivt dödar all sång från vänster håll. Klaga månde Elektra för döva öron.

Men det finns rent musikaliska glädjeämnen, om man nu kan tala om glädje inför Strauss hemskaste partitur. I detta kammarspel av explosiva dialoger rör sig orkestereruptionerna nästan helt på det inre planet. Och denna jätteorkester under Olaf Henzold klingade magnifikare än jag någonsin hört på Göteborgsoperan – kanske borde jag för objektivitetens skull inte ha läst hans briljanta Straussanalys i programhäftet i förväg.

Att spela galen och försöka verka frisk

Elektra själv blev inte, som tänkt, Anna-Lena Persson, utan i stället Sabine Hogrefe, som inte behövde rycka in mer brådstörtat än att hon faktiskt fanns med redan i ordinarie programhäfte. Hur storartad hon än var kom hon vokalt nästan i skuggan av Carolina Sandgrens silverskimrande Chrysotemis och framför allt Katarina Karnéus Klytaimnestra, kvinnan bortom nervsammanbrottets yttersta gräns.

Visserligen är Klytaimnestra inte en roll någon kan misslyckas med, men vad Karnéus åstadkom var o- och övermänskligt. Konsten att spela galen är att försöka spela frisk. Kanske något att betänka även för regissörer.

 

Lars Sjöberg är kritiker på Expressens kultursida.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook så att du inte missar några texter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!