Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Överlevarna från Vipeholm visar att motstånd är möjligt

Avbilder av tänder från patienterna på Vipeholm efter att experimenten avslutats, den så kallade moulagemodellen.Foto: Riksarkivet / Sveriges Radio
Hugo Fröderberg.Foto: Privat

I en uppmärksammad dokumentär på Sverige Radio berättas om experimenten på Vipeholmsanstalten, där patienter tvingades äta godis så att deras karies kunde observeras.

Kalle Lind minns hur han i sin ungdom lärde känna några av överlevarna från ett mörkt kapitel i folkhemmets historia.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Det råder konsensus bland tyckarna om att Randi Mossige-Norheims P1-dokumentärer om Vipeholmsanstalten är något särdeles. Jag sällar mig till hyllningskören. Det mesta om övergrepp, avhumanisering och kariesprojekt i skuggan av folkhemmet må vara känt sedan tidigare. Det får likväl förnyad intensitet när Mossige-Norheim letar upp anhöriga som faktiskt förträngt de släktingar som en gång tagits ifrån deras familjer och förts till en anonym tillvaro bakom murar.

Vipeholmsanstalten i östra Lund öppnar sin verksamhet 1935 och är vid 1957 uppe i närmare 1 000 patienter. Överläkaren Hugo Fröderbergs makt är oinskränkt från begynnelsen och fram till 1963. Han indelar sina patienters fattningsförmågor efter en egenkonstruerad skala från 0 till 6. De från 0-3 sägs ”stå rena monstra nära”. Om dem på nollstrecket hittar Mossige-Norheim journalanteckningar: ”De lägst stående närmar sig djur och känner ingen smärta ens om man för en brinnande sticka mot deras läppar.” 

I min egen ungdom hade jag möjligheten att lära känna en handfull människor som tillbringat sina bästa år på Vipeholm. Det var överlevare, personer med en obändig livskraft, på många sätt institutionsskadade, men med märkvärdiga förmågor att hitta utvägar ur till synes slutna rum. De flesta av deras forna medpatienter var döda sedan länge, bortglömda, nergrävda i arkiven. De som fanns kvar var de som lärt sig att hävda sin rätt, stundom med charm, stundom med våld.

I mellantiden hade han dock lyckats konstruera nycklar av det mesta och ta sig in i all slags förråd och låsta utrymmen.

Med särskild värme minns jag Nisse. Han stämplades som ”efterbliven” vid sex års ålder och flyttades från Njurunda i Medelpad till Vipeholm i Lund vid åtta. När Vipeholm slutligen lades ner 1989 stod ett flyttlass och väntade på honom utan att någon hade berättat för honom vart det skulle. Jag var med när han vid närmare 60 års ålder fick sin första nyckel till sitt första egna hem. 

I mellantiden hade han dock lyckats konstruera nycklar av det mesta och ta sig in i all slags förråd och låsta utrymmen. Där hade han botaniserat bland lösben och porslin för att sedan göra det han var bäst i världen på: fästa saker högst upp i träd. På det boende där jag lärde känna honom hängde bestick och kaffekoppar och plingade i vinden, 25 meter upp i träden, i röda presentband, som en påminnelse om kreativitetens okuvlighet. Hur han bar sig åt var oklart för de flesta. ”Jag har en lång pinne”, var det lakoniska svaret.

I Nisses journaler från hans ungdoms 1940- och 1950-tal kallas han konsekvent för ”svårskött”, ”okynnig” och ”oregerlig”, med en livsande som inte ens Hibernal, tvångströja och biffiga skötare bet på. När tidsandan gubevars förändrades under 1970-talet kunde till och med läkare se att det inte måste vara ett osunt beteende att ställa sin säng på högkant för att kunna klättra upp och titta ut genom det enda fönster som inte är försett med låsta luckor.

En av mina vårdarkollegor brukade säga, med kärleksfullt darr på stämbanden: ”Sätt Nisse framför plogen och du får aldrig fåran rak!”

Mossige-Norheim intervjuar historikern Elin Bommenel, som har undersökt 1940- och 1950-talens sockerexperiment. Då undersöktes som bekant sambandet mellan karies och sockerkonsumtion med 800 Vipeholmspatienter som försökskaniner. Det framkommer av det gamla undersökningsmaterialet att det faktiskt fanns de patienter som aldrig kom att delta i undersökningen. Det var de som protesterade, vägrade, slog bakut och spottade ut de sockerstinna toffeekolorna.

Av detta kan jag bara se att enda rimlig slutsats går att dra: motstånd lönar sig.

 

Kalle Lind är författare och medarbetare på Expressens kultursida