Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Överlägsen konst

PÅ SPRÅNG. Kroppar, andras och den egna, var Imogen Cunninghams favoritobjekt.Foto: Imogen Cunningham

Malena Rydell ser en oemotståndlig mästerfotograf.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FOTO

Imogen Cunningham

Kulturhuset, Stockholm

Till 8/9

Imogen Cunningham (1883-1976) ligger naken på en maskrosäng i skogen. Det är 1906, hon är 23 år och fotostudent. Det finns inget som 23-åriga fotostudenter gillar så mycket som att ta självporträtt och nakenbilder, det har inte ändrats på 107 år och det är nog en av få saker som aldrig kommer att förändras.

Men inte många ungdomsporträtt har sådan dragningskraft som hennes. Hennes tidiga bilder får en att gå närsynt nära, för där finns en spänning mellan det tillrättalagda och det nyfikna. De senare bilderna tvingar en däremot att backa, de vill att betraktaren ska buga inför skönheten.

Under 1930-talet, då många av USA:s stora fotografer reste runt och dokumenterade depressionen i The dust bowl, åkte Cunningham i stället över landet för att fotografera stjärnor åt Vanity Fair. Hon var fantastisk på att ta symbolladdade porträtt - helt enkelt för att hon var tidig med att våga tolka människor med kameran.

 

Imogen Cunningham.Foto: Foto: Imogen CunninghamMen friast förhöll hon sig till sina barn och sina nakna vänner, och hon banade väg för alla som, likt Sally Mann, suggererat fram den stora världen i den lilla.

När dokumentärfotograferna jagade autenticitet tog Imogen Cunningham idealistiska bilder. Drog andra i kontrasterna gjorde hon bara gråskalorna ännu mer nyansrika. Aldrig att den modernistiska fotografins stränga mästare skulle visa sin skicklighet genom att punka till det med skeva kompositioner, då beskar hon hellre bilderna som en pedant i fotoklubben.

 

Robert Mapplethorpe var en av dem som förstod precis. Han såg vad hon uppnådde när hon arrangerade sin trädgårds växter med samma precision som sina vänners kroppar. Imogen Cunningham fotograferade, precis som han, de närmaste och de kändaste. Hon slog igenom med nakenbilderna av maken Roi.

Kulturhusets retrospektiv lyfter fram hennes mindre kända gatubilder bredvid de mer kända bilderna av växter, arkitektur och kroppar, och det blir tydligt hur gatufotografin inte passade hennes strävan efter ordning och reda bland symbolerna. Hon behövde långsamma modeller som tog regi, och som förstod uppdraget: att göra världen vackrare än vad den är.

 

Cunningham började fotografera i fotografiets ungdom, när maskrosbilden var upprorisk, och hon slutade inte förrän 70 år senare, då den estetiken var allmängods. Ändå blev hon aldrig akterseglad under alla dessa år. Det fascinerande är att hennes bilder kvalade in i fotohistorieböckerna redan när hon tog dem, oavsett vilket decennium hon befann sig i.