Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Överbefolkning är den allra känsligaste frågan

Foto: SHUTTERSTOCK
Foto: OLLE SPORRONG

Turism och resande har under de senaste åren blivit allt mer kritiserade fenomen.

Philip Warkander ser ett större problem gömma sig bakom flygskammen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Att lämna hemmets trygga härd innebär i bästa fall att lära sig mer om omvärlden. I förlängningen kanske också något om sig själv. När de första charterresorna arrangerades på 50-talet blev det tidigare så exklusiva flyget folkligt. Idag är det ofta billigare att flyga utomlands än att resa inrikes. Men, i och med att flygens utsläpp blivit allmänt kända har allt fler propagerat för att flyget ska ersättas med tåg. Utlandsresandet har under senare år därför blivit skambelagt. 

I Hynek Pallas krönika i GP (9/7) dras argumentet ett steg längre och det hävdas att ”vårt turistande i sig är snart omöjligt”. För Pallas är det inte tåg eller flyg som är frågan, utan om vi överhuvudtaget kan fortsätta resa som vi hittills gjort. Hanna Johansson (Expressen 10/7) tar i sin replik fasta på Pallas problematiserande av vårt resande, men vidgar frågan och undrar om problemet inte rentav är ”av existentiell natur”. 

Den känsligaste frågan

Att säga att massturismen är ett problem är att sparka in en öppen dörr. Det som i grunden är något positivt – att resandet inte längre bara är ett överklassnöje – har på senare år fått starkt negativa konsekvenser. Men resandets demokratisering är inte det grundläggande problemet, utan det faktum att vi i dag är fler människor på planeten (som bland annat reser) än någonsin tidigare. Klimatforskare är eniga om att det största hotet mot miljön är vår ovilja att ha färre barn. Nationer är beroende av fler skattebetalare, företag behöver fler arbetare och konsumenter, individer upplever att tillvaron får en fördjupad mening när de blir föräldrar. 

Frågan är så känslig att få vill ta i den. Inte ens FN vet hur de ska hantera detta besvärande faktum. I början av 1900-talet fanns 1,6 miljarder människor och i slutet av seklet var vi 6,1 miljarder. Bara i Sverige har vi blivit 1,4 miljoner fler sedan år 2000. Hittills under 2019 har världsbefolkningen ökat med drygt 75 miljoner. Tidigare prognoser om att ökningen skulle plana ut har visat sig inte stämma och i stället fortsätter befolkningen att öka explosionsartat. 

Men ett ökat resande är inte det egentliga problemet.

Samtidigt i Sverige: mitt i industrisemestern ekar Stockholms gator tomma. Utan att förvånas läser jag (Expressen 12/7) att svenskar flyger som aldrig förr. Sedan midsommar har Tickets bokningar ökat med 33 procent, medan Apollo meddelar att resor till Palma de Mallorca ökat med 96 procent sedan förra sommaren. Resor till Las Palmas har ökat med 350 procent under samma period. 

Men ett ökat resande är inte det egentliga problemet. Istället handlar det om att vi i dag lever i en aldrig tidigare skådad befolkningsexplosion. Att den äger rum samtidigt som den svenska ekonomin går på högvarv, arbetslösheten minskar och många konsumtionsvaror är billigare än någonsin har bara förstärkt utvecklingens effekter. Uteserveringar, badstränder och museer upplevs som trängre och stökigare i dag än förr just för att de är det: aldrig i världshistorien har vi varit så här många på jordens begränsade yta. 

 

Philip Warkander är filosofie doktor i modevetenskap och kritiker på Expressens kultursida.