Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg genom historien och litteraturen

Från death row i ett amerikanskt fängelse.
De mänskliga rättigheterna har utvecklats genom årtusendena. men är ännu långt från målet.
Amanda Svensson läser en tegelstenstung historisk översikt av folkrättsprofessorn Ove Bring.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

RECENSION
OVE BRING | De mänskliga rättigheternas väg - genom historien och litteraturen | Atlantis, 720 s.

Thomas Mann
Eleanor Roosevelt. Foto: Foto: AP
Samma dag som jag läser ut folkrättsprofessorn Oves Brings tegelsten De mänskliga rättigheternas väg - genom historien och litteraturen ser jag författaren själv på tv-nyheterna kommentera åklagaren Christian Haltos övervägande att försöka döma Anders Behring Breivik för "brott mot mänskligheten".
Brottsrubriceringen är ny i Norge, men bygger på ett brott definierat i Romstadgan för Internationella Brottsmålsdomstolen. I en vidare historisk kontext kan brottet spåras tillbaka i alla fall 100 år, längre än vad man talat om till exempel folkmord. Huruvida "brott mot mänskligheten" verkligen är en lämplig rubricering för Behring Breiviks vedervärdiga massmord är visserligen tveksamt, men det faktum att "brott mot mänskligheten", som främst är tänkt att täcka krigsförbrytelser eller liknande brott mot folkrätten i fredstid, lyfts som en tänkbar brottsrubricering för ett högerextremistiskt terrordåd visar på folkrättens starka ställning som juridisk disciplin.
Den kanske viktigaste byggstenen i denna disciplin är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som antogs 1948. Pådrivande var Eleanor Roosevelt, som tillsammans med Kung Akbar från 1500-talets Indien pryder omslaget till Brings ambitiösa genomgång av de mänskliga rättigheternas historia.
Hur såg vägen ut som ledde fram till deklarationen 1948? Vad har hänt sedan dess? Och hur kan det komma sig att vi, trots att de grundläggande humanistiska tankar som utgör basen för de mänskliga rättigheterna - alla människors lika värde, rätten till liv, rätten till sin kropp och sina tankar - går så långt tillbaka i tiden, fortfarande har svårt att enas över kulturella och nationella gränser kring hur de mänskliga rättigheterna ska tillämpas i praktiken?

Bokens första halva är en idéhistorisk exposé över de tankeströmningar som lett fram till det moderna MR-tänkandet, där största fokus inte helt förvånande eller oförtjänt ligger på liberalismens stora namn. Bring startar dock långt tidigare i historien, redan hos sumererna 3000-2000 år före Kristus. Trots att de tankar kring ett slags naturgivna mänskliga rättigheter som figurerar hos sumererna - liksom i faraonernas Egypten, i de konfucianska Kina och det antika Grekland - knappast kan uppfattas som särskilt progressiva i moderna ögon visar Bring hur även små korn av jämlikhetstänkande har rullat bollen framåt.
Bring plockar upp betydelsefulla personer, som den sumeriske härskaren Hammurabi, Konfucius, Muhammed, Augustinus och tidigare nämnda Kung Akbar och exemplifierar ur skriftliga källor såsom lagar och dekret. Via medeltid och religionskrig till upplysning och förnuftsiver mynnar den idéhistoriska delen av boken till slut ut i liberalismen och den första feminismen.
Bokens andra del är visserligen också primärt historisk, men tar sin utgångspunkt i mer konkreta företeelser. Här redogör Bring för hur folkmordet på armenier i Turkiet ledde till introducerandet av just begreppet "brott mot mänskligheten", hur det internationella samarbetet i FN, Europarådet och liknande kom till stånd, hur frivilligorganisationer som Röda korset och Amnesty International blivit de förändringsfaktorer de är i dag och slutligen hur "kriget mot terrorismen" lett till en backlash för rättssäkerheten.

Den observante har förstås lagt märke till att Bring i titeln utlovar att visa på de mänskliga rättigheternas avtryck och utveckling även i skönlitteraturen. Så görs också, även om de litterära referenserna mest känns som ett något krystat försök till att hotta upp en bok som annars skulle påminna alltför mycket om kurslitteratur för blivande MR-jurister.
Visst är det skönt med andningshålen som de små texterna om Dickens, Harriet Beecher Stowe, Turgenjev, Thomas Mann eller George Orwell ger, men jag kan inte komma ifrån känslan av att författarna mest får vara med för att lätta upp i en bok som annars är rätt tung att plöja även för den MR-intresserade. Exemplen är för få för att ge någon sammanhängande bild av en litterär tradition, och Bring alltför ofta upptagen med att detaljerat beskriva handlingen i olika verk i stället för dess påverkan på samhällsdebatten.
Det känns helt enkelt som om Bring inte vet vart han vill komma med sina litterära exempel, annat möjligen än att slå fast det självklara: Att de mänskliga rättigheterna är ett resultat av intellektuellt arbete av olika slag, så att säga ett tvärvetenskapligt projekt, och inte bara en produkt av praktisk politik.

När jag funderar på de mänskliga rättigheterna går tankarna automatiskt till hur man firade FN-dagen i grundskolan genom att klippa pappersduvor och sjunga "Inatt jag drömde". Trots historier om länder i krig eller svältande barn gick det aldrig riktigt att relatera till något slags verklighet, firandet var en ritual för något sedan länge självklart, fredsduvorna ungefär lika betydelsebärande som julgranskulor. De mänskliga rättigheterna lät som självklarheter i mina barnöron - det är väl klart att alla är lika mycket värda, det kan väl inte finnas någon som inte håller med?
Men att de mänskliga rättigheterna berör frågor som inte är lika svart-vita som mitt åttaårsjag en gång tyckte blir jag plågsamt påmind om när jag läser det sista kapitlet i Brings bok, det som handlar om kulturrelativism. Som exempel på frågor där världen fortfarande står oenig nämner Bring dödsstraff, kvinnorätt och yttrandefrihet visavi religionssmädelse, som i fallet med Muhammedkarikatyrerna, som de tre stora.
Dessutom: Att USA, 60 år efter att Eleanor Roosevelt höll upp den första fräscha kopian av The universal declaration of human rights för en kamera, åter användes tortyr och andra dubiösa metoder i "kriget mot terrorismen" är ironiskt och djupt tragiskt. Att de mänskliga rättigheterna inte är ett dött dokument är plågsamt tydligt.
I tider som dessa är det dessutom speciellt uppenbart att det inte bara är i länder på andra sidan jorden som de mänskliga rättigheterna fortfarande inte är en självklarhet. Också i vår närhet finns det de som fullständigt saknar respekt för mänskligt liv, för åsiktsfrihet och demokrati.
Om massakern på Utöya och bombdådet i Oslo var ett brott mot mänskligheten i strikt juridisk mening återstår för jurister som Ove Bring att reda ut. Att det var det i filosofisk och moralisk mening finns det inga tvivel om. De mänskliga rättigheternas utveckling må ha pågått i tusentals år, men ännu är vi långt från mål.