Oväntat och kitschigt med drag av feelgood

Tom Malmquist.
Foto: Appendix Fotografi / Albert Bonniers
Amanda Svensson.
Foto: LUDVIG THUNMAN / LUDVIG THUNMAN EXPRESSEN

Efter två dokumentära romaner ljuder Tom Malmquists ”Döda löv” av sagans övertoner.

Amanda Svensson njuter av hur författaren låter sentimentaliteten blomma ut.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Kallima inachus är en tropisk fjäril, färgglad på ovansidan av vingarna men torrt brun med mörka ådror på undersidan. Hopfälld ser den precis ut som ett skrynkligt, dött löv. Ett skickligt kamouflage, men också en trösterik metafor för det levande i det skenbart döda, skönheten i det fula och oansenliga. I Tom Malmquists roman ”Döda löv” är alla gestalter sådana vackra fjärilar, hopkrupna i försvarsposition till dess författaren via sin huvudperson Nils kommer och petar på dem.

Foto: Albert Bonniers

Där Malmquists första två romaner – den skoningslösa sorgeskildringen ”I varje andetag är vi fortfarande vid liv” och uppföljaren ”All den luft som omger oss” – var dokumentära ljuder ”Döda löv” snarare av sagans övertoner. Den världsberömda bluesmusikern Nils återvänder till sin barndoms By, ett bildskönt litet samhälle nära norska gränsen där humleodlingar trängs med målade trävillor som kostar mindre än en skrubb på Södermalm. Nils barndom präglades av utanförskap och ensamhet. Trots att han inte verkar ha varit mer udda än någon annan i denna västsvenska Mumindal fylld av oförlösta konstnärssjälar, fjärilsjägare, hobbybotanister, ekollonbrödbakare och sorgsna bilmekaniker. Kanske är det för att upptäcka just detta han kommer tillbaka i samband med sin fars död – att alla människor är ensamma och udda på sitt eget vis, och att det aldrig är för sent att försonas med sin egen knepighet.

Det finns onekligen ett drag av landsbygdsfeelgood över ”Döda löv” – en minst sagt oväntad vändning i Malmquists författarskap. Här finns den närmast analfabetiska gubben som efter fyrtio år som nykter alkoholist äntligen får hjälp att återuppta kontakten med sin dotter. Respekt mellan generationerna, grannsamvaro, en årlig tillställning vid namn Humleblomsfesten där ett och annat ställs tillrätta. Men samma mörka moln ligger naturligtvis över By som över resten av världen, och här känner man igen Malmquists centrala teman – döden och förgängligheten, den komplicerade relationen mellan förälder och barn, den trånga mansrollen som fungerar som ett slags destruktivitetsmaskin. Normala känslor matas in på ena sidan och ut på den andra kommer våld, aggressioner, missbruk. Sorgligast är nog berättelsen om Jon, en gammal klasskamrat till Nils som hela sitt liv velat bli författare men till sist tvingas inse att han inte har vad som krävs, och i egostinn desperation nästan råkar ta livet av både sig själv och Nils.

Det är oväntat, annorlunda, lite kitschigt – men jag tror jag tycker om det. Faktiskt ganska mycket.

Blir han bättre människa efter det? Kanske lite. Men Malmquist är i grund och botten en dysterkvist, och det är vad som hindrar ”Döda löv” från att kantra över i något slags folkloristiskt pyntat försoningsfrosseri. Ja, människan är underbar i sin enfald, förmögen till stordåd i kärlekens och konstens namn, förädlad av sin bräcklighet och korta stund på jorden. ”Ingen gud kan älska som en mänska”, som Nils uttrycker det med den lite kantiga rättframhet som präglar Malmquists prosa även i den här romanen. Ändå envisas vi med att leva stora delar av livet som döda löv, kamouflerade, outvecklade, med skyddsmurarna resta mot varandra och världen.

Javisst, det är så man kan bli tårögd – och det blir jag också. I ”Döda löv” låter Malmquist den nakna sentimentalitet som i de tidigare romanerna tagit sig en mer hårdkokt form blomma ut. Det är oväntat, annorlunda, lite kitschigt – men jag tror jag tycker om det. Faktiskt ganska mycket.


ROMAN

TOM MALMQUIST
Döda löv

Albert Bonniers, 231 s.


Amanda Svensson är författare, översättare och medarbetare på Expressens kultursida.



”Plötsligt blir det mycket skitsnack om henne”

KULTURKRIGET. Dirigenter är föremål för så många föreställningar om det stora geniet att det verkar omöjligt för en kvinna att nå samma upphöjda position. 

Operasångerskan Anna Larsson och konserthuschefen Stefan Forsberg diskuterar den sista manliga bastionen.