Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Östtysklands betongarmar hade hållit min familj ute

Bild ur fotoserien ”Stadtrand Berlin”, André Kirchner.Foto: André Kirchner / Berlinische Galerie
Hynek Pallas.Foto: OLLE SPORRONG

Efter Kalla krigets slut förklarades ideologierna döda. Men 30 år senare gör historien sin återkomst.

Hynek Pallas minns en bilresa genom Tyskland och den inre kartan av fantasi, exilberättelser och hemliga språk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. I våras hamnade jag på en fotoutställning av André Kirchner i Berlin. I början på 1990-talet arbetade sig Kirchner metodiskt runt den då nya tyska huvudstaden. Resultatet blev fotoserien ”Stadtrand Berlin”, ett svartvitt panorama som fångade landskapet i stadens ytterkanter. Muren skymtar, men främst är det flackt utan tät bebyggelse.

Jag frös till framför ett fotografi där betongarmar prydligt stod på rad.

Jag tyckte inte alls de såg prydliga ut när jag som fjortonåring betraktade dem från bilfönstret. De verkade förvirrade. Taggtråden var borta, deras funktion över.

De första gångerna vi reste in i öst på den taktfast dunkande motorvägen förstod även vi barn i baksätet att det inte var något oskuldens landskap. Flackt var det för att lättare skjuta den som flydde. Betongarmarna, liksom vakttornen, var fortfarande vanliga kring gränsavsnitt i Östtyskland.

Jag kände en ilning på galleriet i Berlin. Minnet av känslan som var så stark den första gången vi passerade Tyskland 1990: de hade hållit just min familj ute.

När jag höll upp bilderna mot ljuset framträdde slott och en stad med tinnar och torn.

Alla som på byråkratiska kallas för andragenerationens invandrare har en egenknåpad karta. Eftersom vi beträder en identitet som är otrampad. Kartan är en absurd mix av fantasi, exilberättelser och hemliga språk.

Den består till exempel av en ask diabilder som dyker upp i garaget.

Vi hade ingen diabildsprojektor, så det var en gåta vad de gjorde där. När jag höll upp bilderna mot ljuset framträdde slott och en stad med tinnar och torn. De förvrängda färgerna gjorde allt sagolikt.

ARTIKELSERIE

2020-talet ligger framför oss som ett oskrivet blad. Inför det nya decenniet skriver Expressens kulturskribenter om första gången – berättelser om att ta steget ut i det okända.

Jag måste ha sett Prag på foto innan dess. Men diabilderna har etsat sig fast. De var en kontrast mot hur allt på andra sidan järnridån framställdes i Sverige.

För en annan del av kartan var en produkt av svensk statstelevision och amerikansk populärkultur. Det slaviska låg någonstans mellan pedagogiska marionettdockor i grått filttyg, ”Språka på serbokroatiska” och Ivan Drago i ”Rocky IV”. Inte konstigt att mina svenska vänner refererade till Prag som en Moskva-förort när muren föll.

Vi flög dit första gången. Det var dyrt, det europeiska flyget var inte avreglerat. Och mamma var paniskt flygrädd. Men det var nödvändigt för att det så plötsligt blev möjligt. Bara dagar tidigare hade mammas och pappas mustaschprydde kompis från julkorten talat framför ett folkhav på de svenska tv-nyheterna. En kvinna sjöng en sång som pappa hade gett ut på skiva. Hundratusentals demonstranter sjöng med.

Taggtråden som hade tyckts evig krullade ihop sig och öppnade något nytt när jag klev ut från flygplatsen. Släkten väntade med en bilkortege. Kartan försvann. För behövs den om man plötsligt kan se sig själv i andras ansikten?

Kalla krigets pistolduell

I den stora världen blev Europa helt för första gången sedan 1945. Kalla krigets pistolduell, där ingen av parterna drog på fyra decennier, hade blivit en reva i plats och tid. I känslor och i mellanmänskliga relationer. Den okända marken beträddes av skribenter som förklarade att den nu var lagad, att ideologierna var döda och att den liberala demokratin hade segrat. Kylan ersattes av en moralisk hierarki där öst skulle bli som väst.

I den lilla världen var det första gången som mitt hemliga språk talades överallt. Jag kunde lära mig att navigera Prags passager bara för att rycka till av ekot från ett konsonantrikt samtal. Varje banalt vardagsärende, som att beställa mat på restaurangerna där socialismen drog sin sista suck, var att beträda okänd mark.

Inom vetenskapen talar man om att en kritisk massa anomalier i ett paradigm föregår en vetenskaplig revolution. Den som före murens fall hade studerat östblockets lunchmenyer med alla överstrukna rätter hade kunnat säga vad som var på väg.

1990 trodde man dock mindre att det var ett paradigmskifte i betydelsen att något nytt uppstått. Istället förklarades att Europa hade återgått till sitt naturtillstånd.

Historikern Timothy Garton Ash beträdde inte okänd mark när han i december 1989 rapporterade från Nationalteatern mittemot min mosters lägenhet. Han skrev i New York Review of Books att demokratin i Budapest, Prag och Warszawa var en ”omedelbar normalitet”. Julafton hos moster – vars lön var mindre än en svensk fjortonårings månadspeng – kändes inte som en omedelbar normalitet.

Där jag hade ritat min egen fantasikarta med barnets kritor kolorerade Europas intellektuella befintliga kartor. De från mellankrigstiden där städer som Prag varit ingenjörsmässiga, demokratiska och kulturella explosioner. Kartor för vilka intellektuella som Milan Kundera med sin betydelsefulla essä ”Ett kidnappat Västerland – eller Centraleuropas tragedi” från 1983 stod som garant. Och förstås den moraliska resningen hos en Václav Havel – han med mustaschen på julkorten.

Tvärsäkerheten var en del av samma koloniala blick som hade funnits på östblocket före 1989. Då, när länderna var faktiska kolonier, blev de i väst abstrakta slagträn för ideologiska debatter. Efter murens fall, i stället för att se att ländernas politiska kultur var som lunchmenyerna på deras restauranger, förklarades de läkta.

Europas 11 september

Historien gjorde sin återkomst 2015. Det är inte för drastiskt att som den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev kalla flyktingkrisen för Europas 11 september. Eftersom den efter 25 år tvingade upp ögonen för att halva kontinenten efter murens fall varit okänd mark. Att det sjudit av offerskap som inte har lagt sig när man agerat billig monteringshall åt västeuropeiska företag och fått sämre livsmedel dumpade på sig.

Samma pennor som 1990 såg en liberal fågel Fenix resa sig ur den kommunistiska askan skakar oförstående på huvudet när betongarmarna nu återigen skjuter ur marken vid den ungerska gränsen. När taggtråden spinner snabbare än Spindelmannens nät i de serietidningar jag läste i baksätet på väg genom ett sargat svartvitt öst.

Om vi inte förstår att läsa kartorna rätt i det nya decenniet kommer vi om 30 år se fler betongarmar på andra utställningar.

Jag brukar sätta mig där, huttra och minnas hur det var att upptäcka en värld under mina fingrar.

Det händer att någon av Prags förrevolutionsspårvagnar fortfarande är i trafik om natten. De där man lärde sig att de formgjutna sätena i grå och röd hårdplast bara var uppvärmda på ena sidan av vagnen. Den raden tog arbetarna på väg till morgonskiftet medan vi som arbetat oss genom Pragnattens nya landskap fick frysa om stjärten.

Jag brukar sätta mig där, huttra och minnas hur det var att upptäcka en värld under mina fingrar. Se om jag i fönstrets svarta spegling kan få en skymt av barnet som fick kasta alla kartor utmed autobahn och börja om.

Hynek Pallas är medarbetare på Expressen Kultur.