KULTURKRÖNIKA. ”Allt kommer att gå över. Den vise vet detta och ångrar ingenting”, skrev den polska Nobelpristagaren i litteratur, Olga Tokarczuk, i romanen ”Styr din plog över de dödas ben”.
Det är förvisso en fiktiv historia, men hon ringar in den mentalitet som kvinnan i Östeuropa tvingats utveckla.
Jo, man ska akta sig för att generalisera, men jag som dotter till en polska, uppvuxen omgiven av östeuropeiska kvinnor, vågar mig trots allt på denna generalisering. Och jag vet också att denna kvinna historiskt varit lätt att se ned på, till exempel för hennes ibland stereotypt kvinnliga attribut och kitschiga smak. I Polen, Slovakien, Tjeckien, Ukraina, Belarus är det fortfarande inte helt ovanligt att rulla barnvagn i klackar och partysminkning. Men den ännu utbredda vurmen för traditionella könsroller säger inget om mod och inre styrka. När kriget kommer, då samlas man i källaren och gör egna molotovs, hellre än beter sig som en hjälplös prinsessa.
Eurovisionvinnaren Ruslana har i stället för att fortsätta sin artistkarriär utomlands stannat kvar för att strida i bergen. ”Jag är inte artist, jag är soldat”, konstaterade hon nyligen i en intervju med Aftonbladet.
De äldre kvinnorna i Östeuropa har upplevt Hitler, arbetsläger och folkmord på nära håll. Efter det: decennier av kommunistisk diktatur. Min mormor och mamma tvingades lära sig ryska i skolsalar tapetserade med majestätiska porträtt av sovjetiska ledare. De är uppvuxna i ständig kamp, kampen mot att inte bli totalt styrda och ägda av en auktoritär maktelit. De har, till skillnad från oss kvinnor i Sverige, aldrig haft lyxen att kunna börja ta sin frihet för given.
I Polen är abort i dag i praktiken totalförbjudet. Våldtäkt kan enligt lag inte ske inom äktenskapet och hbtq-personer behandlas som andra klassens medborgare. I Ukraina har man länge haft stora problem med såväl trafficking, som att fattiga ukrainska kvinnor pressas till att ”hyra ut” sina livmödrar till barnsugna västerlänningar i den smutsiga surrogatindustrin.
Ta också den ukrainska aktivistgruppen Femen, som med sina målade nakna kroppar protesterat mot kvinnoförtryck och Putins regim under många år. Den hållningen har stått de enskilda kvinnorna i gruppen dyrt. Ändå fortsätter de.
Och i grannlandet Belarus är det främst kvinnorna som drivit det starka motståndet mot diktaturen och Putin-marionetten Lukasjenko. Den samlande gestalten för den belarusiska motståndsrörelsen är den fängslade oppositionsledaren Sergej Tichanovskijs fru Svetlana. Hon och barnen tvingades på landsflykt, men hennes regimkritik forsätter högljutt inför miljonpublik i hela världen.
Den svenska kulturdebatten, till exempel om det är dålig feminism att ha ångest över att åldras, avfärdas som helt obegriplig av de polska kvinnor jag pratar med. ”Har svenska feminister verkligen inget viktigare att oroa sig över?!”, undrar min aktivistkompis Agnieszka i Warszawa.
Vad håller ihop kvinnor under ett krig, en tid på flykt, ett undantagstillstånd? Inte är det intern splittring och menlösa meningsskiljaktigheter. Inte är det att kuva sig, utan att våga göra sånt som både är obehagligt och farligt, just för att det handlar om ens frihet och stolthet.
Jag tänker mycket på en händelse från häromveckan, den då en ukrainsk kvinna filmades när hon gick fram till en tungt beväpnad rysk soldat som just invaderat hennes land och sa: ”Ta dessa frön så solrosor kan växa här när du dör.” Jag är övertygad om att ukrainska kvinnor kommer så sina frön över hela världen den närmsta tiden.
Av Cissi Wallin
Cissi Wallin är skribent engagerad i frågor som rör feminism och yttrandefrihet. Tidigare i år aktuell med tv-dokumentären ”De rättslösa” tillsammans med Maria Sveland.
Fotnot. Artikeln har uppdaterats efter publicering.
MEDIEPODD. Magnus Falkehed om historien som skrivs i Kiev. Karin Olsson och Magnus Alselind diskuterar dråpet som tvingar UG att följa upp Lena Sundströms reportage och Jan Helin som middagssällskap