Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Oskuldens sömn

I sin nya roman berättar Gabriel García Márquez om en 90-årig horkund. Nina Lekander finner mindre att förargas över än att charmas av.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

GABRIEL GARCÍA MARQUEZ | Memorias de mis putas tristes | Alfred A. Knopf

Jag kände en gång en kille från Latinamerika med god katolsk uppfostran och socialt, rent revolutionärt, samvete som hade fått sin sexuella introduktion på hemstadens bordeller. Det gick inte att vara arg på honom för det.

Det går heller inte att bli arg på García Márquez och hans gamla horkund till hjälte i författarens första roman på tio år, hur anstötlig första meningen än är: "När jag fyllde nittio år ville jag ge mig själv en galen kärleksnatt med en tonårig oskuld."

Varvid den åldriga antihjälten - ful, fattig och föga framgångsrik journalist - ringer till den som genren bjuder ampra bordellmamman Rosa.

Efter beskedet om att endast "använda" kvinnor står till buds ordnar denna ändå fram en orörd fjortonåring.

Men, vädjar Rosa, förutom att flickan tar hand om hela sin familj sliter hon ut sig på skjortfabriken med att sy knappar, så låt henne sova ut först. Vilket är just vad gamlingen gör ända tills han lämnar bordellen klockan fem på morgonen, då han natten igenom blott har beundrat hennes unga kropp och kanske redan då känt "doften av hennes själ".

Flickan sover och sover sig igenom hela den lilla nätta, nostalgiska boken; det hela utvecklas till en melankolisk berättelse om den kärlekens kraft som vår äldre bildade herre aldrig har upplevt under sina första nio decennier. Kärlekshistorien är absurd, flickans konturer inte mycket skarpare än hennes knoppande bröst, men det

inledande citatet ur nobelpriskollegan Yasunari Kawabatas Huset med de sovande skönheterna blir småningom begripligt. Därtill vittrar föraktet som vidlåder possessivfrasen "mis putas tristes" (mina sorgsna horor). Här talar en man som faktiskt gillar kvinnor, håller sig relativt fördomsfri gentemot dem och inte tvekar inför att virka babysockor mitt i storyn.

Förmodligen i viss likhet med García Márquez själv, som förresten i sin tur kan påminna om ytterligare en nobelpristare, nämligen Saramago.

Det som händer och det som inte gör det utspelas, precis som i en stor del av den folkkära författarens memoarer, i den av Karibiens ljumma vindar genomblåsta colombianska kuststaden Barranquilla. Det var där García Marquez levde livets glada dagar på 50-talets bordeller - en sorts litterära salonger och kabaréscener lika mycket som brottsplatser, manliga ungdomsgårdar och kvinnliga fängelser.

Väl medveten om att sex kan vara ett substitut för kärlek, nynnar Memoria de mis putas tristes en hyllning till denna halvhemliga källarkultur och dess illusionsfria men medkännande kvinnor. De med trakten och historien förtrogna lär känna igen gator, kvarter och legendariska personager.

Och tänk, det har ändå med oss att göra. Balansen mellan den lätta poetiska spanskan, den milda humorn, de seglivade minnena och reflexionerna över dem, förlusten av tid och av friskt kött och av fri framtid, bildar tillsammans med det uppiggande slutet ett glest men ändå förvånansvärt fångstrikt nät. Av något lika antimetafysiskt men förunderligt livgivande som solstrålar.