Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Oskäligheter

Foto: Miguel Medina

Johan Wirfält besöker Hackney – OS-byn som har blivit så förorenad under förberedelserna att den inte går att återställa.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Under OS-byn i östra London tickar en radioaktiv sopbomb.

– Hela området är så djupt kontaminerat att det inte gått att återställa, säger Iain Sinclair.

Han är författare, har bott i OS-kommunen Hackney sedan 1968 och har de senaste åren trätt fram som en av de största kritikerna av sommarens olympiad.

Vi promenerar längs Regent's Canal, inbäddad mellan halvvild grönska och den blandning av viktorianska tegellängor, konverterade lager­lokaler och nymodernistiska lägenhetsstrukturer som under 10-talet blivit så typisk för de tidigare arbetarkvarteren i East End.

Iain Sinclair går den här vägen varje morgon, en Hackneys egen krönikör i skarpa glasögon och sandaler. Enligt honom döljer de nybyggda arenorna i Stratford, någon kilometer härifrån, en av sommar-OS stora skandaler. Delar av den olympiska parken är byggd på en gammal dumpningsplats för radioaktivt material.

"Spökmjölk", kallar Sinclair det, Ghost milk – också titeln på hans senaste bok. För honom blir de giftiga substanserna i marken en större metafor för dagspolitikens PR-pitcher: Löftena, och i vissa fall lögnerna, som använts för att sälja de olympiska spelen till brittiska skattebetalare.

När London vann sommar-OS 2005 budgeterades de offentliga utgifterna till 25 miljarder kronor. I dag räknar man med kostnader på 120 miljarder kopplade till olympiaden – och enligt vissa prognoser kan slutsumman bli så hög som 250 miljarder. Detta i ett land som under David Camerons regering genomfört det största statliga sparpaketet sedan andra världskriget.

Bostadsbidragen har chocksänkts. En studie från paraplyorganisationen för Londons samlade kommuner uppskattar att 130 000 av stadens fattigare familjer kan tvingas flytta de kommande åren, eftersom de inte längre klarar hyran. Vissa debattörer har pratat om "social rensning".

Iain Sinclair fnyser:

– Spinnspråket blir som ett membran som flyter in mellan verklighet och fiktion.

Där kanalen förenas med floden Lea i Hackney Wick börjar också Londons OS-by. När jag själv traskar dit, fem veckor före OS-invigningen, är det första jag ser ArcelorMittal Orbit-tornet - ett 115 meter olympiskt monument som kränger sina röda stålskenor mot himlen.

Lokalbefolkningen brukar säga att det liknar en bergochdalbana som fått fnatt. Den indiske stålmagnaten Lakshmi Mittal, rikast i Storbritannien, stod för det mesta av notan. Men 30 miljoner av bygget finansierades med skattemedel, och tornet har blivit en symbol för OS skenande utgifter.

Enligt ryktet gjorde Mittal dealen med Londons borgmästare Boris Johnson på en pissoar i Davos.

Jag korsar floden på en nybyggd bro, men hundra meter från stålmaharadjans torn är det stopp - betongblock, taggtråd och säkerhetsvakter spärrar vägen. Utan ackreditering kommer ingen upp i Orbit innan OS börjar den 27 juli.

Konstruktörerna själva, konststjärnan Anish Kapoor och arkitekten Cecil Balmond, talar gärna om Pieter Bruegel. Den flamländske renässansmästar­ens målning av Babels torn inspirerade OS-monumentets snurriga form, har Kapoor förklarat:

"Ett skrytbygge som till och med vill räcka ovan molnen".

Riktigt så högt når alltså inte Orbit. Men Anish Kapoor är nog något på spåren ändå.

 

Orbit-tornet Foto: Foto: Steve Rose När de olympiska spelen invigs på fredag är det inte bara årets mest spektakulära idrottsjippo. Det är också en milsten i det största byggnads- och infrastrukturprojekt som genomförts i Storbritannien i modern tid.

Guy Nicholson sveper entusiastiskt med handen över en karta av östra London. Han är tidigare kulturentreprenör, numera politiker, och har just bjudit på te i Hackneys stadshus.

– OS är en katalysator för pånytt­födelse för hela kommunen, säger han.

Nicholson sitter i Hackneys kommunstyrelse för Labour. I hans portfölj ligger frågor som rör OS, men också det som i Londons myndighetskorridorer är känt som "the regeneration". En av byggherrarna: Ikea. Via fastighetsbolaget Landprop står den svenska möbeljätten bakom nya stadsdelen Strand East i Stratford, runt hörnet från OS-parken.

Guy Nicholson verkar inte oroa sig för någon miljökatastrof. Strålningshalterna i den radioaktiva soptippen är så låga att de inte utgör något hot så länge marken inte grävs upp ytterligare.

– Vårt ansvar är att östra London växer organiskt och i samklang med en ekonomi, ett samhälle och en kultur som frodas. Vi ska inte skicka in några bulldozrar om 30 år och riva det vi byggt i dag.

Kommande årtionde ska de inre sju milen av Themsens mynning – från östra Londons tidigare industriområden till de förvildade flodstränd­erna i Kent och Essex – förvandlas till modern stadsbebyggelse.

Det är den så kallade Gateway-planen, Europas mest omfattande byggprojekt. Totalinvesteringarna ligger i nivå med en mindre stats bnp.

Under 1980-talet ersattes lastkajerna och packhusen i Londons hamnkvarter Docklands av kontorslandskap. Några år senare började unga konstnärer kolonisera den tidigare förslummade stadsdelen Shoreditch, på jakt efter billig galleri­yta och ateljélokaler. 20 år senare har East End helt bytt skepnad.

För Guy Nicholson markerar OS en vändpunkt för stadsdelen på samma sätt som Barcelona 1992:

– Alla värdstäder har haft OS av olika anledningar. För Barcelona handlade det om att omdefiniera en stad – att skapa en katalansk huvudstad, med katalansk kultur för det katalanska folket. Och de lyckades. De olympiska spelen förändrade Barcelona på djupet.

Fyra av de sex OS-kommunerna – förutom Hackney även Haringey, Newham och Tower Hamlets – hör till de 20 fattigaste i England. Men det East End som de ökända gangstertvillingarna Reggie och Ronnie Kray härjade i under 1950- och 60-talen finns inte längre.

Iain Sinclair Foto: Foto: Belinda Lawley

I Hackney har bostadspriserna gått upp 400 procent de senaste 15 åren. Guy Nicholson är glad att han flyttade hit redan på 80-talet, säger han. Idag skulle han inte ha råd att köpa sitt eget hus.

Parallellt har Londons kreativa nav förskjutits, från väst till öst. En stadsdel som Notting Hill känns i dag mest som en londonsk motsvarighet till Bromma, om inte politiskt så åtminstone andligt konservativ, mättad i förra århundradets ideal – ett evigt rom comland befolkat av stammande Hugh Grant-kloner.

Den som OS-sommaren 2012 letar efter den mest framåtblickande brittiska kulturen – en konstnär som Yinka Shonibare, manusförfattaren Abi Morgan, modedesignern Christopher Shannon eller varför inte filmhunken Michael Fassbender – gör klokt i att röra sig österut.

Samtidigt gentrifieras kvarteren i rasande fart. Broadway Market i Hackney är för 10-talet vad Portobello Road var för 1990-talet, ett gytter av trendiga vintagehökare och ekologiska caféer.

Talande siffror, kanske: I slutet av 1990-talet toppade stadsdelen fortfarande Londons mordstatistik. I dag dör fler Hackneybor i cykelolyckor.

"Murder Mile" har blivit den uppåtsträvande medelklassens förlovade land.

Iain Sinclair har bättre än någon annan Londonförfattare fångat den här utvecklingen. Hans huvudsakliga intresse är inte stadsplanering eller bostadspolitik, utan gatans mytologi: berättelser som emanerar från pubbord, marknadsstånd, graffititäcka husväggar och slumpmässiga möten.

 

Bruegels Sinclairs metod är promenaden. I böcker strukturerade efter fotvandringar genom Hackney tecknar han stadsdelens "psykogeografi", en term lånad från situationiströrelsen som hos Sinclair fått delvis ny mening.

Hans förra bok Hackney: That rose-red empire (2009) känns redan som en modern klassiker, en blandning av hyperlokal reseskildring, kulturhistorisk krönika och underhållande konspirationsteorier. Samtidigt lyckas han ringa in en större berättelse om det moderna Storbritannien.

Nya Labour under Tony Blair var ingenting annat än Margaret Thatchers toryparti i slickare kostym – det slutgiltiga förkroppsligandet av en postideologisk samtid där utspel styrs av opinionsundersökningar och effektiva PR-maskinerier blivit politikens kärna.

För Iain Sinclair blir OS symbolen för Labours misslyckande. I Ghost milk utvecklar han tankarna. Olympiaden krängdes till britterna med löften om ett stort spektakel som ändå kommer gagna det allmänna – i själva verket blir det mest bestående arvet ett köpcenter, säger Sinclair.

– Hela den olympiska parken har utformats för att passa ihop med Westfield, en ny galleria som byggts i Stratford av ett australiensiskt fastighetsbolag. Lokal­politik handlar mer och mer om att slå sig ihop med den här typen av konglomerat.

"Vatten är minne", skriver Iain Sinclair i Ghost milk. Med en idé lånad av Peter Ackroyd, Londons store biograf, leker han med tanken om Themsen som en helig flod, ett vallfärdsmål som Ganges eller Jordanfloden. London har levt i symbios med vattnet sedan romartiden – och nu riskerar radium och thorium att sippra ut i Themsen samtidigt som Gatewayprojektet dundrar på.

En författares uppgift är att hitta argument mot den utvecklingen, tycker Iain Sinclair.

Blir du aldrig anklagad för nostalgi?

– Hela tiden. Men jag är självklart medveten om att London befinner sig i evig utveckling, med ständiga intressekonflikter. Det är inte enbart negativt, inte alls. Saker måste förändras, det är naturligt – och särskilt naturligt i London.

Medan vi vänder tillbaka längs kanal­en fortsätter han:

– Vad jag är misstänksam emot är den förändring som är specifikt kopplad till OS. Den har nämligen inte att göra med London, utan med ett enormt, globalt väsen som är någonting helt annat. Det är McDonald's, Coca-cola. En cirkus som kommer till stan ett par veckor innan den drar vidare.

 

Johan Wirfält

kulturen@expressen.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!