Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ösigt drömspel om en amerikansk president

Ola Eliasson som Nixon, Jeremy Carpenter som Chou En-lai. Kungliga Operans kör. Foto: Markus Gårder
Ola Eliasson som Richard Nixon och Hanna Husáhr som hans hustru Pat.Foto: Markus Gårder
Jeremy Carpenter som Chou En-lai.Foto: Markus Gårder
Kungliga Operans kör.Foto: Markus Gårder

Lars Sjöberg får känslan av rockgala när han ser John Adams "Nixon in China" på Kungliga Operan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Operahistorien är fylld av krönikespel om kungar, drottningar och likställda statschefer, besatta av maktbegär och ansatta av tvivel eller andra betänkligheter. Tänk på Kung Filip, Elizabeth I, Boris Godunov. Men Richard Nixon tycks än så länge vara den ende som fått äran att skrudas i tidsenlig musik. John Adams partitur till ”Nixon in China” erbjuder en solid grund av 1980-talsminimalism, gnagande och hypnotisk, men också vackra blomster ur en genuint amerikansk folklig jordmån plus åtskilliga referenser till Stravinsky och Bernstein och till och med några sidoblickar på Richard Strauss – Salomes dans. Ändå känns Adams inte eklektiskt avslagen utan fortfarande fräsch och inspirerad, hans porträtt av Pat Nixon rentav gripande, särskilt när hon gestaltas så kongenialt som av Hanna Husáhr i Kungliga Operans uppsättning.

Grymma balettupptåg

Någon dokumentär redovisning av president Nixons historiska bedrift är inte ”Nixon in China”, inte ens i närheten därav, snarare ett drömspel, där Alice Goodmans poetiskt laddade text hela tiden tycks vilja spränga ramarna. Där finns inga språkbarriärer och följaktligen inte heller behov av några tolkar som det måste ha vimlat av 1972. Musiken är helt befriad från lokalfärg, där finns inte en pentatonisk skala inom hörhåll, vilket man tacksamt noterar när det kommer till besök på Pekingopera. Däremot borde just andra aktens grymma balettupptåg ha kortats ner betydligt och låter ana att trojkan John Adams, Alice Goodman och originalregissören Peter Sellars inte varit helt överens i frågan ”kill your darlings”.

Detta är ingen originalinscenering utan en som man redan kunnat skåda i San Francisco och Vancouver i regi av Michael Cavanaugh. Men den är faktiskt elegantare och sceniskt fantasifullare, rikare på raffinerade scenbyten och effektiva videomontage, än Sellars urpremiär i Houston 1987 och uppföljare på Metropolitan för fem år sedan. Märkligt, förresten, att Alice Goodmans libretti just nu spelas på både Kungliga och Folkoperan i Stockholm, där i Philip Glass lika ogement underhållande "Satyagraha!".

Som en rockgala

”Nixon in China” är en triumf för Kungliga Operan, spännande att skåda, lysande sjungen och spelad med samma tryck och ös som man annars finner på rockgalor och musikalscener. Om det hela ändå känns litet passé, kan vi bara skylla på historiens gång.  

Ola Eliassons strålande tolkning av en velande Nixon visar raka vägen till Watergate, SALT-avtalet skulle rivas upp av Ronald Reagan, Berlinmuren och järnridån skulle falla, tornen i New York likaså, och för tillfället skyms allt av Trump, Clinton och Aleppo.

Ingenting åldras så snabbt som det rykande aktuella.