Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Oron för nationalisterna lamslår idédebatten

I CENTRUM. Marine Le Pen har goda chanser att bli en av två presidentkandidater i den första omgången av det franska valet den 23 april.Foto: BOB EDME
STATUS QUO-KANDIDATEN. Emmanuel Macron går mest till val på att vara motsatsen till Marine Le Pen.Foto: LIONEL BONAVENTURE / POOL / EPA / TT
Johannes Heuman.Foto: PRESSBILD

Rädslan för Marine Le Pen har lagt sig som en våt filt över den franska idédebatten.

Johannes Heuman funderar över vad vi förlorar när allt handlar om att vara för eller emot ett missnöjesparti.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I den brittiska författaren Hilary Mantels aktuella trilogi om franska revolutionen går det knappt ens med facit i hand att förutse vilka idéer som slutligen segrar. Däri ligger den historiska trovärdigheten: vi får uppleva händelsernas oförutsägbara vägar utan att eftervärldens politiska drömmar tydligt projiceras på människorna.  

Detta är tvärtemot hur samtida analyser brukar gestalta dagens Frankrike. En rik och svåröverskådlig idédebatt reduceras till två visioner: en som lutar åt Marine Le Pen och en annan som är emot. Oron över att Front National ska ta makten har lagt sig som en våt filt över den mångfald av röster som skulle vitalisera demokratin. Mönstret går igen i Holland, Österrike och naturligtvis Sverige.

 

LÄS MER: Överge inte Frankrike i kampen mot terrorn 

 

Slaget om Frankrike

Tomas Lindboms bitvis läsvärda bok "Slaget om Frankrike", om franska valet och landets utmaningar, passar in i denna trend. Här tecknas en mörk bild av Frankrike. Ökade religiösa spänningar, vidgade klassklyftor och ekonomisk nedgång. Oförmågan till förändring verkar närmast hopplös: ”På område efter område förefaller Frankrike vara ett konservativt land bebott av konservativa människor.” 

Jag och Lindbom umgås uppenbarligen inte i samma kretsar i Paris, men vi verkar heller inte läsa tidningarna på samma sätt. Rädslan för Marine Le Pen gör att författaren ser något ruttet närhelst debatten tangerar religion, nationsgemenskap eller vilket kulturarv skolan ska förmedla. Kikarsiktet riktas mot alla spår av nationalism i både kultur- och samhällsfrågor. Precisionen och åsiktsmångfalden försvinner. Så förminskas även idédebatten av missnöjespartierna.

 

LÄS MER: Per Wästberg om hur Frankrike har glömt bort sina värderingar 

 

I skuggan av Front National

I detta avseende borde samtidsanalyser snarare vända på perspektivet. Vad händer när traditionella demokratiska principer som laïcité integreras i missnöjespartier? Orden får en ny laddning, gränserna mellan en inkluderande och en exkluderande gemenskap suddas ut. Front Nationals skugga vilar snart över alla frågor.  

Men ur detta nationalistiska mörker stiger presidentkandidaten Emmanuel Macron fram i berättelsen – och det inte bara i Lindboms bok. Denne utbrytare från socialistpartiet får i offentligheten representera öppenhet, mänskliga rättigheter och allt annat som inte är Le Pen. Han befinner sig aldrig i någon gråzon i den bemärkelsen. Många tycks rentav tro att hela Europas framtid vilar på 39-åringens axlar. 

Macrons brist på nya idéer

Föryngring tycks i detta sammanhang ha blivit liktydigt med förnyelse. För hur intressant är Macron egentligen utan sin politiska motpol? Den lagom marknadsliberala framtoningen är ju mest en friserad variant av den nuvarande presidentens politik.

Valprogrammet innehåller förvisso reformer, den som tagit sig igenom Macrons bok "Révolution" kan ändå konstatera bristen på nya idéer – i motsats till vad titeln antyder. Kanske inget fel i det. Men vad händer om fem år med Macron som president när även macronismen visar sig vara business as usual?

 

LÄS MER: Vänstern blundar för det radikala islam 

 

Andra vägar i fransk debatt

Den som skrapar under ytan av valrörelsen finner en betydligt rikare och oförutsägbar idédebatt. Tidigare i år fick filosofen Jean-Claude Michéa stor uppmärksamhet för sin kritik av den blinda tilltron till tillväxt. Han efterlyser en mer framstegskritisk vänster som vågar ifrågasätta kapitalismen. Eller varför inte ta ett djupt andetag och läsa den katolskt inspirerade filosofen Pierre Manent? Efter terrordåden 2015 har han argumenterat för att mjuka upp sekulära kärnvärden för att göra konservativa muslimer till patrioter, något som bland annat retat upp feminister. 

Det finns gott om oförutsägbara vägar i fransk debatt. Alla leder inte till Macron eller Le Pen.

 

Johannes Heuman

kulturen@expressen.se 

Johannes Heuman är historiker vid Uppsala universitet samt École Pratique des Hautes Études i Paris.