Ganska många som knappt läst något av Nelly Sachs vet ändå att hon bodde i en etta på Bergsundstrand i Stockholm. Dit kom hon med sin mor som flykting från Tyskland under andra världskriget. Och där förvandlades hon, i 50-årsåldern, från författare av efterromantisk vers om rådjur till hyllad modern poet. Hon belönades med Nobelpriset 1966.
Hennes verk och remarkabla livsöde aktualiseras nu genom en utställning och föreställning på Judiska teatern. Aris Fioretos, som sammanställt utställningen, ansvarar också för en stor bildbiografi och ett urval av tidigare oöversatta texter.
Slutligen har Fioretos även redigerat en ny tysk utgåva av hennes samlade verk - kanske egentligen den mest betydelsefulla insatsen, men en som faller utanför ramen för denna recension.
Sachs själv ville att hennes texter skulle stå för sig själva, och var noggrann med att bara presentera sin privata historia i hårt redigerad form. Förmodligen skulle hon i bästa fall ha varit ambivalent inför all denna uppmärksamhet, som även innebär ett skärskådande av hennes självmotsägelser. Men faktum är att hennes texter i dag har svårt att stå för sig själva. Och att minnet av henne därmed blivit vagare ju längre bort från Bergsundsstrand man kommer.
För Sachs skrev utifrån en given plats i tiden och i rummet: inte bara den lilla "kajutan" med utsikt mot Liljeholmen, utan också den omedelbara efterkrigstiden och den svenska litterära modernismen. Så - uppgiften för både utställning och föreställning och biografi måste vara att öppna detta rum för oss sentida besökare. Och att i någon mån ta hand om Sachs i eftervärlden, så som Bengt Holmqvist, Johannes Edfeldt, Gunnar Ekelöf och andra tog hand om både hennes person och dikter i samtiden.
Det trauma som Sachs skrev utifrån var å ena sidan personligt (den olyckliga ungdomskärleken som stiliseras till "den döde brudgummen") och å andra sidan kollektivt (hennes döda judiska "bröder och systrar").
"Döden var min läromästare", sa Sachs. Eller som Fioretos formulerar det: "I begynnelsen var förintelsen."
Förintelsen är förvisso inte ett tema som blir inaktuellt, men sättet att behandla den kan bli det. En av förtjänsterna med Fioretos imponerande bok, som förenar traditionellt biografiskt arkivarbete med mer essäistiskt tolkningsarbete, är att den inte väjer för allt som gör det svårt att läsa Sachs i dag. På ett halvsekels avstånd ser man tydligare inte bara omsvängningen i Sachs författarskap, utan även besvärande stora likheter mellan den patosfyllda efterkrigsdiktningen och den patetiska förkrigsdiktningen.
Så skulle till exempel retoriken i Sachs mest kända dikt kunna vara direkt hämtad ur det som var hennes favoritbok före kriget, Gösta Berlings saga:
O skorstenarna!
Frihetsvägar för Jeremias och Jobs stoft -
Vem tänkte ut er och byggde sten för sten
Vägen för flyktingar av rök?
Och så vidare. Fioretos äreräddar osentimentalt dikten genom att först historisera det som man numera lätt uppfattar som "Holocaustkitsch", och sedan presentera en egen läsning.
Som bäst blir Sachs poesi när hon sent i livet skalar bort en del av patoset. Då infinner sig i stället problemet med hur man ska bedöma den nära släktskapen med vännen Paul Celans författarskap. Kanske kan man salomoniskt säga att Celan är den "större" poeten, men inte nödvändigtvis alltid den "starkaste". Rätt doserade förblir Sachs dikter en kraftfull medicin:
Denna matematik mäter ut på min kropp
med sin matematik à la satane
de ställen som känsligt ger återklang
En ängel byggd av kärlekens önskningar
dör och jag återuppstår i de bokstäver
som jag reser i -
Pia Forsgrens halvtimmeslånga "multimediapoem" på Judiska teatern ställer jag mig däremot en aning frågande inför.
Kombinationen av ljud, ljus, dans, dockor och poesi må vara i Nelly Sachs anda - hon önskade sig något liknande i en del av sina sceniska texter. Men snarare än att bli en helhet, tenderar det ena här att distrahera från det andra. Och när dansaren (Fanny Kivimäki) marionettlikt upphängd och utklädd till Nils Holgersson paddlar i luftrummet, med Hitler på journalfilm i bakgrunden, är det inget som direkt minskar kitschproblematiken i Sachs verk.
Man kan tycka att det skulle ha legat närmare till hands att sätta upp något av Sachs scenverk i egen rätt - det är i dessa som hon själv anstränger sig som mest för att bryta sig ur sitt begränsande rum. Det är också de sceniska fragmenten som lyser starkast i urvalsvolymen Den store anonyme - en fin bok som skulle ha vunnit på någon form av förklarande kommentarer utöver förordet.
Materialet på själva utställningen överlappar, naturligt nog, det som ingår i bildbiografin. Men det finns en poäng i att se exempelvis flyktingarnas resväska - den som skulle rymma hela bohaget - i alla dess tre små dimensioner. Som sig bör står dock texterna i centrum, vilket gör utställningen givande i samma mån som den blir krävande.
Slutligen bör nämnas att Judiska teatern, som sällan gör något halvhjärtat, också sammanställt ett ambitiöst elev- och lärarmaterial och att man kommer att samarbeta med en rad skolor kring frågor om "språk, identitet och exil". Jag hoppas att föreställningen i ett sådant sammanhang kan ge mer än den gav mig.
För ämnet är ju beklagligt aktuellt. Även i dag finns det författare på flykt. Liksom naturligtvis alla de flyktingar som inte (ännu) är författare. Och som bekant finns också nu sådana, både med makt och utan, som helst skulle vilja slippa besväret med att ta emot dem.