Det är sant som Astrid Ohlsén säger i inledningen till den här historiska dokumentären om Selma Lagerlöf: man fattar inte i dag hur stor denna vår egen magiska realist och envetna humanist faktiskt var i sin samtid – en dam från en nordeuropeisk avkrok vars språk och tankar förmedlades enbart genom hästdragna fordon, blysatta ord, enstaka radioframträdanden och knastrig celluloid.
Men ordbrygden från obygden fängslade, då som fortsättningsvis. Det är enastående kul att se bilder på en ung, mörkhårig Selma i kortklippt flatfrilla; liksom filmstumpar från berömmelsens dagar och klipp ur diverse filmatiseringar – inte minst en ung Thommy Berggren som Gösta Berling.
Allra roligast är kanske Birgitta Holms brusande flod till plädoajé för Lagerlöfs skrivkonst – aldrig kan hennes författarskap ha försvarats så vrålglatt som här. Det hade inte kunnat göras i juldagarnas kostymsprakande tv-drama med Helena Bergström, vilket fick förutsägbar kritik för att det inte skildrade skrivandet. Men seriöst, hur kul hade det varit? Inget som helst, om än aldrig så välmenande, skrivpåhitt i Selma hade haft en chans mot Birgitta Holm.