DETERMINIST. Johan Norbergs optimism är nyliberalism ompaketerad till historisk nödvändighet, menar Björn Elmbrant. Foto: Sofia Nerbrand
DETERMINIST. Johan Norbergs optimism är nyliberalism ompaketerad till historisk nödvändighet, menar Björn Elmbrant.  Foto: Sofia Nerbrand

Optimistjoller

Publicerad

Johan Norbergs nya bok frammanar bilden av en skön ny värld av globalisering, internet och individualism.

Björn Elmbrant blir inte övertygad av visionen om det liberala lyckoriket bortom den kreativa förstörelsen.

Vår tid handlar mest om ebola, Putin, regeringskriser och ISIS. Vi behöver optimistiska inlägg. Ett svar på detta behov är Johan Norbergs senaste bok "Leva och låta dö". Där närmast dånar det på boksidorna fram en flodvåg av otyglad optimism.

Han menar att globaliseringen, internet och individualiseringen kommer att skapa ett helt nytt fantastiskt samhälle, där alla är sammankopplade och vansinnigt innovativa och gamla institutioner som politiska partier, fackföreningar och stelbenta storföretag, papperstidningar och tablå-tv kommer att dö. Detta är förstås ingen opolitiskt budskap, utan Norbergs gamla nyliberalism ompaketerad till en historisk nödvändighet.

Samtidigt har han onekligen fått starka argument i den våldsamma digitala omvandling som skett av våra liv, en omvandling som bara har börjat. Men efter hundra sidor av exempel på spännande innovationer, minst två på varje sida, och name-dropping av vad tänkare på Wired och andra tidskrifter har sagt, drabbas läsaren av en vanlig åkomma för nätsurfare - informationsutmattning. Man vill ju heller inte vara festförstörare, men Norberg tycks ha glömt hur okritisk hallelujastämning, liknande den i hans bok, skapade dot.com-bubblan, som när den brast vid förra sekelskiftet resulterade i en mindre finanskris.

Starkast är Johan Norbergs argumentation för att många storföretag kommer att dö sotdöden. Det är visserligen inget nytt. Kreativ förstörelse har alltid funnits som en förutsättning för ekonomiska framsteg. Men processen har accelererat av att storföretagens ägare och företagsledare ofta väljer att hellre berika sig själva än att investera i nya produkter.

Norberg talar väl om nya småskaliga finansieringsformer och viftar undan statens roll. Visserligen är Vinnova i Sverige ingen succé, men Mariana Mazzucato har övertygande visat att statlig amerikansk, ofta militär grundforskning betytt mycket för att få fram nya mediciner och tekniken i dagens mobiltelefoner. Norberg tror av ideologiska skäl inte på henne. Staten är inte lika tillåtande som de öppna nätverken, hävdar han. Därmed visar han att han inte läst Mazzucato, som ger en rad detaljer om hur amerikanska staten sällan dirigerat vad man velat ha, utan att för det mesta stått för ett öppet och förutsättningslöst letande efter nya material och ny teknik. Att både staten och innovativa småföretag behövs gillar förstås inte Norberg.

Han har ett antal välformulerade iakttagelser om papperstidningarnas och tablå-tv:s kommande död. Samtidigt har Norberg inget intressant att säga om framtiden, annat än det kloka i att inte försöka subventionera bort det oundvikliga. Hans tankar om den "riktiga" journalistikens framtid i sociala mediers hav av osanningar och rasistiska förenklingar är med förlov sagt rätt naiva. Gammelmediernas uppgift att försöka sortera vad som är relevant eller inte, avfärdas som monopolitiska reflexer.

Han viftar också undan tanken att sociala medier skulle vara fördummande, genom att vi väljer att mest läsa det vi själva tycker om. Det är bara att klicka på nätet, så kommer man till andra ståndpunkter, menar han. Sant, men orkar man det alla gånger?

Norberg är bekymrad över att dataföretag som säljer uppgifter kommersiellt om våra preferenser kan skapa en backlash mot internet. Men han berör inte med ett ord NSA-härvan, där privat vinstintresse och militär övervakningsmani förenats på för ett fullkomligt oacceptabelt sätt för en liberal.

Det ligger mycket i Norbergs tes att fackföreningsrörelsen och partipolitiken är i existentiell kris. Här finns några rejäla hemläxor att göra för att arbetarrörelsen ska uppfattas som ett alternativ som angår människor. Men å andra sidan, om det inte funnes några fack, hur ska några nya datorprogram eller digitala nätverk kunna lösa rena rättvisefrågor? Som till exempel visstider som staplas i åratal på varandra eller företag som importerar arbetskraft som får jobba under slavliknande villkor eller livsfarliga lastbilstransporter med chaufförer som bryter mot arbetstidsbestämmelser och de flesta lagar eller kedjor av entreprenörer där ingen vill ta ansvar för byggarbetsplatsolyckor? Så man kan undra vems frihet Norberg egentligen vill värna.

Vi är på väg in i den stora turbulensens tid, stökigt och oförutsägbart, förkunnar Norberg. Miljontals människor blir arbetslösa. Men vi får en frihetlig revolution, där "alla kommer att prata med, lära sig av och utmana varandra", lovar han.

Det låter som ett klent substitut. Tänk om folk slår ihjäl varandra i stället?

Man inser att trots mer än 130 böcker och artiklar i Norbergs källförteckning saknas Karl Polanyis bok "Den stora omvandlingen" som sammanfattade mellankrigstidens frihetliga revolution.

"Det mänskliga samhället har till alla delar blivit ett bihang till det ekonomiska systemet", skriver Polanyi. Han menar att människors underkastelse under en ohämmad liberal kapitalism bäddade för totalitära regimer och auktoritära rörelser. Så kan det gå.

 

Björn Elmbrant 

kulturen@expressen.se

 

Fotnot: Johan Norberg är medarbetare i Expressen Kultur, därför recenseras boken av Björn Elmbrant, journalist och författare.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Biträdande kulturchef: Jens Liljestrand. Redaktör för idédebatt och reportage: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag