Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Operation Hitchcock på Göteborgsoperan

Nina Stemme (Alicia Hauser) och John Lundgren (Devlin)Foto: Mats Bäcker
Foto: Mats Bäcker
Cary Grant och Ingrid Bergman i Hitchcocks version.

"Notorious" har blivit ny svensk opera i Göteborg.

Gunilla Brodrej blir både imponerad och rädd.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA

NOTORIOUS
Musik Hans Gefors
Libretto Kerstin Perski
Regi Keith Warner
Göteborgsoperan
Speltid 3 t, inkl paus.

Det är som att någon har pumpat in hallucinogena droger i Hitchcocks film "Notorious" (1946). Allt är förhöjt, förstorat och faktiskt bitvis fasansfullt. Även om tonsättaren Hans Gefors har fjärmat sig från filmen för att kunna skapa något nytt, så har Keith Warners regiteam lagt sig tätt intill, som för att inte tappa den. Librettisten Kerstin Perski har frigjort sig från det verbalt knappa filmmanuset och utvecklat och fördjupat karaktärerna i sitt nya.

Det är fascinerande hur mycket tragedi och mörker som Gefors och Perski har utvunnit ur en (nostalgiska cineaster får ursäkta) i dag rätt banal, men snygg, rysare.

Storyn helt kort: Spionen Devlin ger Alicia uppdraget att sova med fienden, Alex Sebastian, för att ta reda på vilka skumma aktiviteter som pågår i hans hem. Thrillern är i gång, men Alicia och Devlin har en kärleksrelation och triangeldramat är ett faktum. Två föräldrar triggar upp stämningen, en levande isdrottning i form av Alex Sebastians mammamonster (Katarina Karnéus), en Nattens drottning om man så vill, och Alicias döde fader (Anders Lorentzson), en vandrande vålnad och gravallvarlig, men lekfull spelledare, i Hitchcocks anda och gestalt.

Nina Stemme gör en Ingrid Bergman

Det är rörande och vackert att sopranstjärnan Nina Stemme gör filmstjärnan Ingrid Bergmans paradroll i likadana kläder. Men där slutar likheterna. Alicia slits mellan plikt och kärlek, plågad av daddy-issues. Stemmes Alicia är expressiv och tungt utlevande i ett häftigt brett register, medan Bergmans närmast är minimalistisk. Devlin (barytonen John Lundgren) har ingen större likhet med Cary Grant, han är brysk och barytonalt pregnant, det är tenoren Michael Weinius (Alex Sebastian) som framstår som den verklige älskaren, med lyriska sekvenser och svartsjuk passon. Han är från första stund kär av hela sitt hjärta. Devlin velar.

Av verkets nya uppfinningar är jag mest förtjust i den spännande mytiska nivå som representeras av operakören, "mörkrets gestalter". Faktum är att operan "Notorious", genom sina illavarslande masskörer och slagverk blivit läskigare än filmen. Jag har hjärtklappning hela andra akten. Men ibland tycker jag att Gefors tar i lite för mycket med det högdramatiska och tragiska. Det balanseras dock upp av David Fieldings lekfulla scenografi och kostym. Och skönt att Gefors är så bra på att inte dränka, utan i stället frilägger sången. Allt hörs även om allt inte känns utan kanske mer imponerar.

Hitchcock ramar in scenen

En höjdpunkt är scenen vid kapplöpningsbanan, här förflyttad till en operasalong där en svartvit publik i Cruella de Vil-kostym tittar på scenen med furierna i Glucks opera "Orfeus och Eurydike". En man slits i stycken med gigantiska pappbestick som vore de animerade av Terry Gilliam i Monty Python. Hitchcocks silhuett ramar in scenen. Över detta har Gefors komponerat en mardrömslik travesti av Glucks musik.

Gefors ovanliga instrumentation med såg, elgitarr, udda brass och latinamerikanska slagverk är en annan av operans verkliga styrkor. Partituret måste vara en rysare i sig med alla olika rytmiska lager, men dirigenten Patrik Ringborg lyckas dirigera orkester och ensemble till sammanhållna musikaliska storbågar med bibehållen högspänning.

Skakar av sig filmförlagan

Jag går in i salongen med förväntningar på att filmen "Notorious" ska översättas till musikalisk spänning, men går ut med en opera som så småningom, i nya koncept, kommer att kunna skaka av sig sin filmförlaga helt och hållet. En förhöjd operaversion som skickar storyn rakt in i den romantiska operalitteraturens mittfåra.

På slutet ligger den förgiftade och fångade Alice och flämtar i sin sjukbädd. Devlin försöker skynda till hennes räddning och krackelerar i falsett.

Framtida regissörer får ännu ett kvinnoöde att förhålla sig till. Ska Alicia dö som alla andra sopraner, eller ska hon faktiskt få leva? Och älska? I Göteborg är det öppet för tolkning.