Operan som skrevs i koncentrationslägret

Viktor Ullmanns opera "Döden säger nej" är skriven i koncentrationslägret Theresienstadt 1943. Det har sagts att pjäsen är bättre än musiken i den här storyn. Jag håller inte med. 

Omöjlig att bortse ifrån är däremot dess tragiska tillkomsthistoria som färgar varje framförande. Det gäller inte minst när Malmö Operas kammarscen Operaverkstan nu sätter upp denna opera som allt för sällan görs i Sverige. 

Ullmann och librettisten Peter Kien, båda av judisk börd, var lägerfångar och fick aldrig se operan uppförd. Repetitionerna stoppades av SS. Den allegoriska handlingen där en maktgalen kejsare vill utrota allt ont genom att starta ett storkrig, medan de döda offrens kroppar groteskt återvinns som naturresurser och döden går i strejk i protest, ansågs ligga för nära verkligheten. Och upphovsmännen skickades till Auschwitz för att dö.

LÄS MER: Låt Oskarshamn behålla orkestern 

Men tack vare att partituret överlevde, skrivet på baksidan av gulnade fånglistor, har "Döden säger nej" i dag spelats på allt från operahus till det forna Theresienstadt. 

Och när de fyra skeva tonerna i öppningsmotivet till 1940-talets mest antinazistiska opera sätter sig på hjärnan är det ett gott tecken. 

Ett ångestridet kärleksbarn

Det här verket med originaltiteln "Kejsaren av Atlantis" kan ses som ett ångestridet kärleksbarn mellan Kurt Weill och Igor Stravinskij vid tiden för "Historien om en soldat". Två ikoner bland 1900-talets komponister vars rykte tjeckiske Ullmann aldrig har uppnått, men kanske borde. 

För det här är musik så postmodernt smart 20 år innan postmodernismen ens var påtänkt, och så oemotståndlig i sin udda kabaréinstrumentering med nypor av senromantik (här i Jonas Forssells arrangemang) att man undrar varför den inte görs oftare.

Att Malmö nu spelar både "Döden säger nej" och andra ovanligheter som "La Gioconda" och snart Karl-Birger Blomdahls "Aniara" är bara att applådera. 

Spökande skolpublik?

Detta även om föreställningen som i Maria Sundqvists regi riktar sig till både en vuxen- och barnpublik från elva år kanske har tappat något på vägen. Tilltalet hade kunnat vara ännu mer distanserat, ännu mer förhöjt för att ge publiken den där känslan av knytnävsslag i magen. Nu är det som att man inte riktigt vågar. Det blir lite av varje, med Leif Perssons lätt överlastade, dadaistiska kostym och Ilkka Häikiös scenbild där allt från svarta tygsjok till dödskallar, skuggspel och marionettdockor ska rymmas på liten yta. Tenoren Wiktor Sundqvist som Harlekin har den svåra uppgiften att förena ett stiliserat uttryck med uppgiften att vara operans "vanliga kille". Är det den tänkta skolpubliken som spökar? 

LÄS MER: Lysande snödrottning i Malmö 

Trumps plutande underläpp

Samtidigt finns höjdpunkter: Mezzon Linnéa Andreassen som Trumslagaren är ett under av skärpa såväl som sångerska, fysisk aktör som trummis. Bättre casting kunde man inte ha gjort. Det gäller även Andreas Landins Kejsaren. Att hans mimik skickar tankarna till Donald Trumps plutande underläpp är en bonus. 

Och Döden då? Jo, Nils Gustén får treva lite innan han landar i sin roll lagom till operans lägsta baston men då har han övertygat mig. Det här är en lieman som spelar schack lika väl som Bengt Ekerot i "Sjunde inseglet", men är så mycket sensuellare och bluesigare. Faktiskt precis som Ullmanns opera.

Hanna Höglund är kritiker på Expressens kultursida.